måndag 15 februari 2010

Norskt-Svenskt samarbete skrev historia...

Ni får ursäkta att det blev tyst på bloggen två veckor innan start. Det var mycket som skulle ordnas med in i det sista och nu kan jag avslöja att hundarna plötsligt började gå väldigt långsamt på de sista träningpassen inför Femundlöpet. Jag misstänkte att det berodde på att jag hade blandat in för mycket fett i kosten - jag gav dagligen, som mest 4 matskedar sälolja/hund, (92% fett), en skiva fettberikad Fodax samt 1,5 mått highenergy Eucanuba, ca 6 dl. (Eucanuba ger vi f ö året runt till samtliga hundar). 10 dagar innan start slutade jag därför med säloljan, återgick till vanlig Fodax och lät hundarna vila upp sig inför vad som komma skulle - endast två 8 km-pass genomfördes med Femundlastad släde (ca. 60 kg) i ca 2 dm lössnö.
Det första passet på 8 km gick bra, trots tre-fyra stopp för avisning av tassar för de som tappat sina tasskydd lyckades vi landa på en gånghastighet av lite drygt 10 km/h.

Genrepet blev en katastrof - i minus 15 grader och pudersnö fick jag inte göra annat än pilla is ur tassarna (körde utan tasskydd) och återvände besviket hem efter 36 minuter och endast körda 5 km, 8,3 km/h. Och som om det inte vore nog så ville plötsligt ingen av hundarna längre gå först och bana väg för de andra.

Gissa om oron inför Femundlöpet spred sig inom mig - Oron över ett totalt misslyckande där Samojeden inte skulle nå längre än halva distansen. Hittills hade jag varit övertygad om målgång men nu bet sig plötsligt ovissheten in i medvetandet, låg där och gnagde och skapade skrivkramp för en annars så kaxig bloggare...

Jag har tidigare fått tipset om att man kan klippa håret ur tassarna för att på det viset hindra infrysning, men inte brytt mig om det utan löst det med ett ständigt sockande - men då har jag som flest kört 4 hundar, nu gällde det 8 hundar=32 tassar och 400 kilometer, ett jäkla sockande...
Kvällen innan avresan till Röros ringer jag därför till Uppströms på Nordvikens kennel och får telefonvägen instruktioner hur man klipper Samojedtassar. Ett lyckat beslut - 400 kilometer utan ett enda stopp för avisning trots att jag inte brydde mig om att ersätta förlorade sockor under etapperna! Givetvis lämnade vi varje checkpoint med tasskydd och med spenfettsinsmorda tassar, men jag behövde inte stanna en enda gång för att ersätta förlorade sockor eller pilla ut infrusen snö ur tassarna! - Tack Annika!!!

Kjell O Brun, fotograf för Amundsens Race, har förevigat vår avresa från Röros mot Tufsingdalen, en etapp kring 75 km. Min vana trogen bär jag den hemstickade mössan av Samojedull och kan nöjd konstatera att hundarna, efter sedvanligt skitstopp, tack och lov bortom startrakan och utom synhåll för den hejande publiken som stod i dubbla led runt startrakan, ovetande om vilket äventyr som väntar dem travar mot annalkande snödrev och motlut. Efter ca 3 mil kommer Kristin Esseth med sina Malamuter, som startade 25 min efter, ikapp oss som sista spann - passerar och glider tyst iväg för att så småningom uppslukas av nattmörkret och snödiset. Jag har flyttat om hundarna i spannet eftersom den annars så pålitliga ledarhunden Spira, plötsligt vill gå tillsammans med pointerhundarna och skapa en tätkvartett istället för en ledarduo med ett ständigt trassel av spannlinor som resultat. Efter några placeringsförsök har jag unghundarna Aijas och Arija i led och vi har fått till en jämn och bra fart i spannet som avslutas med bröderna Sarek och Nallo som av deras slaka draglinor att döma tycks begripa att detta blir ett långvarigt äventyr. Efter ca 4 mil når vi sjön Femunden på vilken vi skall åka i ca 2 mil. Spåren är igendrivna, det blåser snett emot och snön vräker ned vilket begränsar sikten till en reflexstolpe i pannlampans räckvidd. Attans - 2 mil i 1 decimeters snödjup med en ledarhund som varje gång jag ger ett kommando svänger 90 grader och på det viset orienterar sig ut i tomma intet. Efter en halvtimme anser jag att det blir för frustrerande för Arija att ideligen bli inhämtad till spåret av husse och byter därför plats mellan Aijas och Spira i förhoppning om att Spira med sin vana att ledas kan styra upp Arijas ivriga riktningsförändringar. Det verkade nästan som om Spira förstod att det var allvar nu och snart har vi fått till en riktigt fin rytm där jag inte behöver störa hundarna med min röst.

Jag har ett körschema, som jag döpt till "bankettrutten", vilket omfattar 100 timmar - 30 timmars vila och 70 timmar på spåret - Då har jag en timme på mig att svida om till banketten. Med god marginal till "bankettrutten" ankommer vi till Tufsingdalen med opåverkade hundar och får beskedet att vi kan åka vidare redan 01.00, d v s 5 timmar tidigare än min worst case-plan - Gott! Då jag stuvat om bland hundarna i spannet så har jag placerat hanhundarna Mani och Aijas bredvid varandra - de har inte gått bredvid varandra på träning tidigare, men de har fungerat klockrent bredvid varandra idag och jag märkte inga tecken på missämja dem emellan då jag utfodrade hundarna och samtliga hundar hade lagt sig till vila i halmen då jag lämnade spannet för att själv få mig lite käk och en halvtimmes vila. En timme innan avfärd kommer funktionärerna in och meddelar mig att jag har gruff mellan två hundar i spannet. De hade särat på Aijas och Mani men det är endast lite lättare tandskrapAijas nos som vittnar om vad som skett.

Etappen mot Drevsjö är på dryga 6 mil över den beryktade Kvaernerhöjden. Jag startar med Aijas och Arija i led, därefter Spira och Sälka, Mani och Singi och slutligen bröderna Nallo och Sarek. Samtliga funktionärer har ställt sig vid utpassagen för att applådera vår avfart - och glada över att de har slutfört sitt uppdrag. Samojederna blir naturligtvis mycket glada över den uppmärksamhet som riktas mot dem och alla hundar försöker samtidigt hälsa på funktionärerna - jag får ett underbart trassel 5 m efter att ha startat etappen och blir stående i minst 5 min för att reda ut härvan - tillbaks till släden, manar framåt, går ytterligare 10-talet meter innan Aijas stannar för att göra sina behov, hinner inte stanna släden direkt utan blir stående med slak spannlina - Då ser Mani sin chans till revansch - kastar sig över Aijas och som på ett givet kommando börjar alla 8 hundarna att slåss med varandra. Ursinnig, styrd av reptilhjärnan, med stor risk att hamna i skottlinjen för huggande tänder kastar jag mig vrålande över Mani och Aijas. De andra hundarna blir chockade över husses beteende och kommer snabbt av sig och blir stående och stirrar på den trekamp som utspelar sig framför dem. Rädslan över att loppet skall sluta här och nu uppbringar enorma krafter i min Sisukropp, jag sliter isär Mani och Aijas, samtidigt som jag med höger hand och kroppstyngden trycker ner Aijas i djupsnön lyckas jag med den vänstra handen dra Mani bakåt. Mani har trasslat ihop sig med Sälka och har tvinnat in sina ben i spannlinan. För att reda ut den härvan måste jag lätta på trycket av Aijas som direkt lösgör sig för att angripa Mani - han får in ett hugg i ena frambenet innan jag hinner stoppa honom. Av Manis ylande förstår jag att bettet tog.

Där står jag, 50 meter efter startlinjen, med en puls kring 180, klockan halv två på natten mot lördagen och reder ut trasslet i spannet samtidigt som jag försöker att få en överblick över vilka skador som ev uppstått. Jag har noga ankrat fast spannet, både i för och akter, undersöker varje hund noga - lite blodstänk på Spira och Sälka, ett litet jack ett par mm från ögat på Aijas. Värst har det gått för Mani, han har ett litet sår på benet vid leden, men han haltar inte då jag springer med honom och eftersom Mani är den av hanarna som dragit stabilast under höstträningen och inte haltade så beslutade jag mig för att fortsätta ut på etappen med alla 8 hundarna. Efter ca 1,5 timme börjar Mani att halta och jag stoppar honom i slädsäcken där han blir kvar resten av etappen. Jag borde naturligtvis ha lindat en stödbinda runt Manis ben för att på det viset kanske ha kunnat undvika den svullnad som gjorde att han så småningom började halta. Nu blev det istället till att passera Kvaernerhöjda med ett 7-spann och en släde på dryga 85 kg.

Min ursprungliga plan var att endast ta ett kortare stopp på checkpoint Drevsjö - ca 14 mil efter start, men då hade jag inte kalkylerat med att spåren på Femunden skulle vara så tunga och att vi redan skulle ha förlorat en hund till slädsäcken. Många hade tagit sin 8-timmarsvila på Drevsjö och det var ett tjugotal spann inne på checkpoint då vi anlände dit så det var frestande att köra vidare och plötsligt inte vara det sista spannet i tävlingen...

Som tur var hade Norges okrönte kung bland Samojeder, Morten Holland - http://www.littlerockykennel.com/ anslutit sig som extra handler och bestämt sig för att följa vår ambition och coacha oss till att bli det första Samojedspannet någonsinn att klara F400. På ett mycket pedagogiskt sätt skissade han för mig en körplan som inrymde 8 timmars vila på Drevsjö, 8 timmar på Sövollen och slutligen 8-10 timmar på Tolga, d v s inalles 30 timmar som faktiskt var min "bankettrutt",,, Jag måste erkänna att det var liiiite svårt att hejda sig och låta hundarna vila de 8 timmarna på Drevsjö. Själv var jag så uppe i varv att jag inte kunde somna in mer än under en timme. Med facit i hand så är jag säker på att denna vila räddade målgången. - Tack Morten!

De dryga sju milen mot Sövollen gick i raskt tempo (i alla fall de 6 första milen). Ett par mil in på sträckan flyttade jag om hundarna och placerade Arija ensam i spets, en position hon bevisligen stortrivdes i eftersom hon förblev där under resten av resan, hela tiden med spänd draglina!!! Eftersom vi var en hane kort så särade jag även på Nallo och Sarek - och plötsligt så började båda att arbeta! Det verkade som att båda uppskattade att bli av med "den late kompisen" de tidigare haft bredvid sig i spannet. Etappen avslutades med en 4 km brant stigning upp och över fjället innan Sövollen. Det var tungt att gå där bakom spannet och hela tiden se nya reflexkäppar dyka upp i skyn. Eftersom hundarna ätit lite dåligt vid de senaste snacksstoppen så gav jag dem en dubbel snacks bestående av falukorv och lever - inte så smart skulle det visa sig under nästa etapp även om de uppskattade omväxlingen just för stunden. I Sövollen var det åter dags för en åttatimmarsvila där även jag tog mig fyra timmars sömn.

På söndag middag lämnade vi Sövollen med siktet inställt på Tolga, en sträcka motsvarande vasaloppet i mycket starkt kuperad terräng. Redan på startplatsen demonstrerade Sarek varför han inte ätit något under vilan - en mycket lös mage var nära att spraya ner vår vackra Skunksläde i fronten - fram med magmedicinen, först till Sarek och snart också till Spira, Aijas och Sälka. Jag förbannade mitt misstag att ge dem falukorv och lever som snacks. Ingen av dessa hundar valde att äta något under de tre kommande snacksstoppen och jag var riktigt orolig för att all deras energi skulle ta slut. Värst var det för Sarek som vid upprepade tillfällen hade tömt sig med en vätskefylld avföring. Till råga på allt så drog det även igång att snöa ymnigt och snart låg snön decimeterdjup i spåret och det gick bara att skönja att hundspann hade passerat i detta "dike"/spår tidigare. Vi åker på en väg genom ett hytteområde och jag passerar en del korsningar utan att få en bekräftelseskylt att vi är på rätt väg - skyltar som alltid funnits efter tidigare vägskäl. Vi passerar en kurva i en utförslöpa och släden glider ut i lössnön och eftersom snöandet dolt tidigare spår blir jag osäker på att vi är på rätt väg och beslutar för att vända och åka tillbaks till den senaste bekräftelseskylten 1,5 km tillbaka... Naturligtvis var vi rätt och hade fått en bekräftelseskylt om vi blott fortsatt ett hundratal meter... Passerar sista fjälltoppen innan Tynset och det bär av brant nedför. I det ymniga snöfallet noterar jag att vi åker rakt i en fyrvägskorsning, för att en dryg kilometer senare stoppas upp av en vägbom. Förba.... - nu är vi fel och de uppskattningsvis 150-talet höjdmetrarna vi avnjutit får ännu en gång erövras. Arija vill inte vända en gång till, varför jag springer bredvid henne i hopp om att få henne sugen att gå tillbaks. Nallo tycker att det är kul att husse tagit plats bland hundarna i spannet och börjar ivrigt leka med mig genom att på typiskt Nallovis, köra upp nosen i skrevet och "småprata" - det smittar av sig på de övriga hundarna och jag kan snart återta min plats på släden. Denna gång fanns det en omkullkörd och översnöad svängskylt liggandes i snön innan korsningen. Uppskattningsvis förlorade vi ca 2 timmar och spillde onödig energi på min ouppmärksamhet. Jag ringer mina handlers och ber om ris eller annat magmedel till depotsäcken i Tynset för mina 4 magsjuka hundar - något de naturligtvis fixar tillsammans med en Coca Cola och äggmacka till en hungrig musher!

Checkpoint Tynset låg 5 km på sidan om samhället och vi fick åka samma 5 km-sträcka tur & retur så att säga. Stoppet i Tynset minimerades till max 2 min för att hundarna inte skulle ha en chans att koppla av - tömma depotsäcken och så iväg. Nej!, hundarna uppfattade det säkert som att husse helt hade tappat orienteringsförmågan eftersom han nu, för tredje gången inom en inte alltför lång tid, envisades med att åka samma väg tillbaka. Det var knappt styrfart på älven - ett evigt kutande fram och tillbaks mellan hundar och släde för att få upp dem på tassarna och mana på dem att gå framåt på älven. De första fem kilometrarna tog hela två timmar, men direkt vi kom till vägskälet som böjde av mot Tolga där vi inte hade åkt tidigare så satte Arija hela spannet i galopp. En galopp som varade i närmare två kilometer, sedan kom den omtalade "skjuvebacken" - 1,2 kilometer lång med en stigning av 160 höjdmeter. Det var en fröjd att se samtliga hundar arbeta med spända draglinor - inte fort men ihärdigt avklarade vi stigningen och jag tackade min gud att jag tränat utan motor på fyrhjulingen under hösten. När vi har ca 1 mil kvar in till växel har Sareks magproblem tagit ut sin rätt - han är riktigt loj och går med slak lina. Nallo visar tecken på hälta och jag knäpper loss honom från spannet eftersom han alltför tydligt upplyser de andra hundarna i spannet om att något inte står rätt till genom att bromsa upp hela spannets framfart. Väl bakom släden verkar det som hältan helt upphör. Snöandet tilltar och snart är det åter en decimeter i spåret och vi kommer in i en backe som inte omnämnts, men som får hundarna att stanna upp och frågandes vända sin blick emot mig. Inte heller jag är säker på att vi för tillfället INTE är på väg upp mot "Pärleporten", för för varje reflexpinne vi passerar finns ännu en reflexkäpp högt placerad i skyn. Så småningom vänder det av nerför mot Tolga och de mödosamt hopsamlade höjdmetrarna avnjuts i en alltför rask takt.

Tolga är den sista checkpointen innan avslutande 10 mil in mot målet i Röros, vi anläder dit på måndagsmorgonen kl. 05.15 - 36 timmar kvar till bankett! Det känns som vi fixar detta och jag anar målgång redan under tisdag förmiddag, men det var innan jag visste att det var väderomslag på gång... Jag hade fått i Sarek lite risavkok under den sista etappen och jag hade också fått i honom lite av snackskorven. Tyvärr ville han inte ha torrfoder eller någon annan mat innan vilan i Tolga. De andra hundarna åt dock som vanligt och jag lät matskålen vara kvar i halmbädden bredvid Sarek i hopp om att han skulle få tillbaka, sin annars så goda matlust under vilan. En vila som jag förlängde till 10 timmar för hundarna, vilket jag tyckte mig ha råd till eftersom jag ändå hade ett drygt dygn kvar inför sista etappen. Sareks matskål var tom när jag kom för att en sista gång smörja och socka på hundarna. Innan det så kokade jag vatten och blandade till en varsin portion torrfoder/snacks - alla åt utom Sarek som loj låg och tittade på matskålen. Förmodligen var det Singi som ätit Sareks mat under vilan och jag förstod att vi bara skulle bli sex i spannet från Tolga. 4 av hundarna hade haft neoprenskydd som stöd för sina handlovar under vilan (köpte bara 8 st... - 75 Nkr/st,,,), lossade på dem och lindade frambenen inför den sista tuffa etappen. Christina fick i uppgift att jogga igång Nallo. Efter fem minuters jogg kunde man fortfarande skönja en viss obalans i hans rörelser och då jag vet hur "kinkig" Nallo kan vara om det inte känns rätt så tog jag det mycket tuffa beslutet att starta den 10 mil långa etappen med en släde vägandes runt 60 kilo med endast 5 Samojeder. Alternativet hade varit värre - starta med 6 - kanon! - men riskerat att få Nallo i släden och plötsligt ha 85 kg släde istället för 60 kg... (Det fick räcka med en sådan etapp...). En halvtimme innan jag manar framåt tilltar snöandet, ett snöande som tillsammans med rejält tilltagande vindar så när spolierade vår målgång...

Det är svårt att beskriva spåren, eller bristen på spår med ord och jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag inte tog med mig kameran för att med ett par bilder kunna dokumentera vilken bragd mina hundar utförde under natten mot banketten. Och då framförallt Arija som gick i singel led i över 20 mil i tuffa väderförhållanden - mestadels med spänd lina! Visserligen hade 20 mil av vår träning gått i djup snö och jag hade förnöjt konstaterat att hundarna, i stort, gick dit jag kommenderade i lössnön. Men att göra det i fjällterräng, i snöstorm, i mörker och stundtals i halvmetersdjup snö där bärigheten endast bestod av en ca 2 meters bred skarskiva, skapad av några skootrar väl dold under nysnön, är något helt annat än att göra det i tre-fyra dm nysnö med fast is eller mark under snötäcket. Rätt som det var försvann nämligen täthundarna i snödjupet vid sidan om spåret men efter halvannan timme hade Arija själv räknat ut hur hon skulle befara för att åter komma i rätt kurs mellan reflexkäpparna utan att behöva störas av husses gissningar. Det är svårt att säga hur mycket det blåste under natten, men vid ett snackstopp hade jag lagt mina bäverhandskar på släden (de väger ca 4 hg/styck). När jag snackat klart hade vinden flyttat dem tjogotalet meter ut i lössnön. Det tog minst en kvart att bärga dem i den djupa lösa snön som räckte mig över midjehöjd. 6 timmar in på etappen kom en skooter ikapp oss och frågade om vi sett något hundspann eller någon annan skooter. Catherine Mathis, som körde F600 hade nämligen fått parkering på fjället då hennes hundar vägrade att gå i den starka blåsten och det kraftiga snöfallet. Gissa om jag blev besviken då skootern vände åter eftersom den hade ont om bensin... Jag hade hoppats att få lite hjälp med spårdragandet. Ett par timmar senare kommer vi ikapp Catherine och ett par skootrar har nått henne från motsatt håll. Hennes hundar har grävt ner sig i lössnön och Catherine har krupit in i sin vindsäck. Hon är mycket glad över att de funnit henne - De banar väg åt CM nerför fjället och jag kunde mycket lättad konstatera att det var tur för oss att vi slapp plöja fram i lössnön kommande mil nedför det första fjället - stundtals var det ett riktigt djupt dike där skootern och Catherines hundar hade gått fram - ett dike som vi nu slapp spåra själva. Vid kommande vägkorsning hade skooterförarna sina bilar parkerade och skooterspåret upphör, däremot har CM fortsatt upp mot nästa, den sista fjällpassagen och vi kan följa hennes spår och behöver inte gissa hur spåret går mellan reflexkäpparna! Mitt i den sista mycket branta passagen innan man når fjället sätter mina fem Samojeder av i en ursinnig galopp ackomponjerat med jaktskall - jag är övertygad om att det är någon ripa som eggat dem, men blir snart varse Catherine Mathis och hennes hundspann. Hennes hundar har i anblicken av ännu ett kalfjäll och hård vind valt att gräva ner sig i snön. Hon får dem inte att gå framåt och sätter sitt hopp till mig och mina fem Samojeder. Enkelt kommenderar jag fram mitt spann, återvänder och baxar upp CM.s hundar på spåret och så bär det iväg i sakta mak över vindpinat fjäll med snödrev - ett 5 -spann Samojeder följt av ett 9-spann Sibirian Huskys (Jag fick en flaska franskt vin av C Mathis och hennes handler för "Best Mushercare" senare på banketten :-)).

Det finns hur mycket som helst att skriva om detta äventyr och kanske att jag någon gång skriver en lite mer utförlig berättelse där jag ännu mer belyser mina känslor för hundarnas bedrifter. I punktform kan nämnas att jag under sista etappen vid några tillfällen gick framför hundarna för att visa eller rättare sagt "gissa vägen". När jag vänder mig om mot hundarna möter jag 5 leende hundar med endast det högra ögat synligt - vänstra ögat och vänster kroppshalva är helt täckt av snö som av vinden piskat sig fast emot pälsen. Oftast slutade mina vägvisargissningar med att jag själv lyckades kliva bredvid den smala spårskiva som fanns dold under snötäcket - följden blev att jag snabbt sjönk till skrevet och blev liggandes där i djupsnön - direkt hade jag 5 kelsjuka Samojeder som samlades runt mig och tyckte att det var jättekul att husse tog sig tid att gosa mitt i den mörka och blåsiga vinternatten. Vid varje stopp längre än 5 sekunder lägger sig mina hundar ner för vila. Min ensamma ledarhund Arija är alltid den som är först upp då jag kommenderar - "Ja, då går vi", och med ett ryck i spannlinan får hon, en efter en upp de andra hundarna. Jag beskriver heller inte här hur desperat förtvivlad jag blev då Arija, efter ca 17 timmar i ensamt led under sista etappen, plötsligt börjar vackla och får svårt att gå upprätt och hålla balansen. Jag förstod inte då att hon helt enkelt hade somnat till utan befarade något mycket allvarligare. Förtvivlad kokar jag ihop en kolhydratsoppa av den halva termos blåbärssaft jag har kvar tillsammans med min sparade Co-Co-chokladbit (Jag glömde min egen matsäck inför sista etappen (22 timmar) och hade endast en halv nötpåse, en dubbel Co-Co och tre termosar dryck med mig under det sista dygnet). Jag plockar dessutom ur varje fruktbit ur nötblandningen. Tillsammans med lite snö så lyckas jag få till en kolhydratssoppa som blir ett par tre dl/hund. Arija stoppas i slädsäcken och somnar och vi påbörjar sakta de sista 25 km mot mål. Hundarna syntes lite piggare och min oro börjar sakta släppa. Efter en timme har vi nästan kommit ur Grådalen och jag har åter telefontäckning. Arija vill inte vara kvar i slädsäcken, jag har behövt koppla henne i släden för att hon skall vara kvar i säcken. Jag ringer för att prata med Morten och han lugnar mig med beskedet att Arija förmodligen gått tills hon somnat - är hon pigg, sätt in henne i spannet igen är hans råd. Arija inte bara spänner upp spannlinan när jag kopplat in henne, hon sätter av i god fart och snart är vi åter på spåret där vi utgick från före närmare fyra dygn sedan.

Endast 10-talet kilometer återstår och klockan är runt 12.00, solen skiner, det är nästan vindstilla och jag stannar spannet för att njuta av ögonblicket och mentalt förbereda mig inför målgången. Lyckotårar går inte att hejda, hundarna är pigga och jag lägger mig ner tillsammans med hundarna och kramar om dem en efter en. Vi myser så i ca en halvtimme innan jag utan stress glider vidare mot Röros - Det blev som jag hade hoppats - Samojeden fixade målgång och såg till att husse räckte banketten. Men det blev inte som jag hade planerat - det blev 10-fallt bättre och hundarna har verkligen imponerat på mig!!

Och jag skulle inte bli så förvånad om de så småningom får för sig att försöka nå banketten på Finnmarkslöpet 500 eller Femund 600. Undrar bara om de vill ha mig med i så fall...

Pigga hundar och en rörd musher når målskynket i god till till banketten...