Tankar från en Samojed-Musher

Tack alla läsare - bloggen tar paus!!!

2010-03-24T13:57:00.004Z

Jag hoppas att Ni som följt min blogg har fått lite att fundera på vad det gäller möjligheterna att träna Samojederna för långdistanskörning. Det var i alla fall syftet med bloggen.
Träningen inför denna säsong startades från en "normal" nivå - den sammanlagda distansen för säsongen 2008/2009 var faktiskt så låg som ca 100 mil/hund. Träningen startades redan den 15:de juli med distanser på 5,5 km/tillfälle för att så småningom stegras till 6 milapass som längst.
Den sammanlagda distansen innan starten av Femundlöpet, som var säsongens stora utmaning var 240 mil/hund för de som hade gått längst, ner till 200 mil för tikarna Sälka och Singi som fick sina valpkullar i början av augusti.
Med tanke på att jag endast hade nio hundar för träning (Birk och Bielka var aldrig riktigt aktuella för start eftersom de endast var 1,5 år på startdagen av Femundlöpet), och då Allak redan i tidigt skede tvingades avstå träning så är i a f min slutsats att denna distans inte på något vis är maximalt vad Samojeden klarar av. Jag tränade de facto 8 hundar och hade ingen möjlighet att toppa spannet utan fick f o m november anpassa träningen så att alla hundar skulle hållas hela och komma till start.
Betänker man sedan att jag fick ställa av Mani redan efter 14 mils körning (efter att ha haft honom i slädsäcken under 6 mil!) och köra de resterande 26 milen med reducerat antal - och de sista 10 milen med endast 5 i spannet under tuffa väderförhållanden så är min uppskattning att det finns en hel del tid att kapa - kanske t o m upp emot ett helt dygn!!
Den slutsatsen grundar jag mig på efter att ha genomfört Polardistans 300 km nordisk stil där jag hade möjlighet att välja de fyra bästa hundarna - Arija, Sälka, Mani och Spira. Visserligen går vare sig terräng eller spårkvalitet att jämföra, men eftersom vi körde nordisk stil så fick hundarna, utan hjälp av mig, konstant dra pulkan som vid start vägde 60 kg (lite drygt 50 kg vid målgång). Åker man släde så är det betydligt lättare att avlasta hundarna. Polardistans klarades av under 50 timmar, med en vilotid av ca 10 timmar - 20 % av tiden till vila och medelhastigheten så hög som 7,6km/h!

Med denna vetskap har jag nu beslutat mig för att avsluta denna blogg som startades just för att sprida data om hur jag tränar mina hundar och förhoppningsvis inspirera andra Samojed/hundägare att "tänja gränserna".

Jag återkommer med största sannolikhet med ännu en blogg inför nästa "utmaning" - problemet är att jag ännu inte bestämt mig vad nästa "utmaning" blir, så i avvaktan på beslut kommer vi att från hemsidan sporadiskt blogga under rubriken "hänt på kenneln".

De "utmaningar" vi har i åtanke är i första hand, om ekonomin så tillåter, en långtur längs den Svenska fjällkedjan med ett storspann släde, ca 10 st och ett "storspann" nordiskt, ca 6 st, där vi startar i Sälen och långsamt tuffar upp mot Treriksröset samtidigt som vi dokumenterar resan.
Jag har också blivit uppvaktad av både Samojedägare och andra B-hundsfantaster att åter starta på Femundslöpet med Samojeder. Det är möjligt att jag gör det, men i så fall blir det ett seriöst försök att nå banketten efter Femund 600 km ... 5 dygn ... 5*24= 120 h ... 33 % vilotid, återstår alltså 80 h körtid vilket kräver en medelhastighet av 7,5 km/h... Det vore väl en häftig utmaning med ett 12-spann och om ingett oförutsett händer så har vi ju faktiskt 16 Samojeder att träna inför våren 2012, så kanske, kanske... Ett mer naturligt steg vore kanske en start i Finnmarkslöpet 500 km (8-spann) eller varför inte testa att under tre dygn avverka de 42 milen på Amundsens Race från Östersund till Röros med ett 12-spann Samojeder. Lyckas vi inte spara ihop till vår långresa redan till denna vinter så finns även möjligheten att delta i polarhunds-VM, som nästa år går i Hamar i Norge. Någon brist på "utmaningar" verkar det inte vara...

Som Ni märker så finns det en hel del att fundera kring efter denna mycket lyckade säsong, med den historiska målgången på Femundlöpet 400 som största bedrift, mycket tätt följd av den oväntade segern på Polardistans 300 km - nordisk stil där vi "körde skjortan av" både Alaskan Malamute, Grönlandshundar och Siberian Huskies på en kanontid som fått mig att fantisera om ännu vassare framtida utmaningar för våra Samojeder än vad jag trodde var möjligt inför denna säsong. Att vi vann NM i nordisk stil med Teusa, vår nyparade tik som beräknas valpa i början av maj, är bara bonus!

Avslutningsvis vill jag tacka samtliga läsare av min blogg och då särskilt Er som gett mig feedback i form av kommentarer, telefonsamtal, besök och/eller e-post. Det har varit kul och inspirerande att både träna och skriva då jag vetat om att ni intressant följt våra "strapatser" via bloggen.
Jag hoppas givetvis att ni kollar in på vår hemsida http://bielkersmils.com då och då, så att ni inte missar när jag startar upp nästa blogg - för nå´tt gränstänjande mål är jag säker på att vi kommer att ta oss an - hundarna kan ju inte bara stå där i hundgården och det är väl lite fegt att sluta "utmaningarna" efter två fullträffar...

Till dess - Ha en skön avsluting av vintern och njut av vår och sommar innan den härliga hösten kommer då vi äntligen kan starta träningen av våra pälsade polarhundar. // Håkan Nisula

Seger på Polardistans 300 km - pulkastil....

2010-03-14T10:20:00.010Z

Aldrig trodde jag att Samojederna skulle stå som slutsegrare i den tuffaste klassen på Polardistans, - nämligen 300 kilometer pulkastil!

Men om de överraskade mig på Femundlöpet så kom de att överraska mig än mer på Polardistans som startade i måndags den 8:de mars och faktiskt avslutades bara lite drygt två dygn snare på onsdagen den 10:de mars - Då vi med dryga fem timmars marginal tvålade till Lennart Andersson och hans Grönlandshundar. Lennart var i mål strax före Freddy Kampenes från Norge som startade med 3 Malamuter och en Grönlandshund i spannet. Bästa Sibirianspann nådde målet efter ytterligare fyra timmar... Extra roligt med segern var det eftersom samtliga polara raserna var representerade i startfältet och även bland oss fem som till slut nådde målet.

Räknar jag bort den tid som vi tillbringade på checkpoint (vilotid, cirka 10 timmar), så blir medelhastigheten 7,6 km/h i en väl kuperad bana inkl. snacks/fikastoppen utefter spåret - m a o så har de under denna 30-milafärd klarat kravet för Polarhundstest B eftersom pulkan de dragit över kalfjäll och jokkar var lastad till drygt 60 kilo innan start! Det säger en hel del om deras framfart i Dala-Jämtlands-fjällen men det säger också en hel del om vilka pinsamt låga krav SPHK Samojed har för att avlägga Polarhundstest B - (Åker man skidor efter hundarna så drar hundarna i varje fall en last på 20, 40, 55 alt 65 kg (-5 kg om tik ingår i spannet), men avläggs B-testet i slädstil så behövs ingen vikt i släden... - varför kan man undra då jag ännu inte sett något Samojedspann där föraren inte stödsparkat alt gått bakom släden i motluten? (Undantaget Wouter de Ridder från Polarullens kennel). Under Polardistans 300 km drog mina Samojeder pulkan åtminstone 299 av de trehundra kilometrarna (och ibland även mig). Det var endast vid de brantaste motluten jag hann ikapp och kunde stötta.

Polardistans 300 km - Nordisk stil...

Kl. 10.00, måndagen den 8.de mars sticker Arija, Sälka, Spira, Mani och jag från Särna med nr 1 på bröstet. I pulkan finns all mat och samtliga förnödenheter som behövs för löpet nedpackat. Med pulkan väger lasten lite drygt 60 kg. Som alltid, (det är mitt tredje Polardistans) finns mat till mig och hundarna nedpackad som skall räcka till fredagen för det är då vi har banketten. Den enda hjälp som vi får ta emot av funktionärerna under löpet är vatten vid de tre olika checkpointerna vi passerar så det gäller att ha tänkt igenom alla eventualiteter. Första checkpoint är Lofsdalen, en sträcka på 97 km.
Sammanlagt är vi sju ekipage som ger oss i kast med utmaningen att snabbast möjligt avverka de 300 kilometrarna. Nr1 - jag med mina Samojeder. Nr 2 - Lennart Andersson, Grönlandshundar. Nr 3 - Gunnar Olsson, Siberian Husky. Nr 4 - Niklas Eriksson, Siberian Husky. Nr 5 - Freddy Kampenes, Alaskan Malamute och 1 Grönlandshund. Nr 6 - Leif Björneseth, Alaskan Malamute och nr 7, fjolårets bragdvinnare Björn Zelander med Alaskan Malamute. Ganska snart är vi upphunna Lennart och hans Grönländare och efter en knapp mil åker de fem först startande på ett pärlband med oss i kön och Kampenes som lok. Jag har ställt alarmuret på 13.00 för en första snackpaus. Precis då klockan ringer passerar vi Dalakojan och dit är det exakt 30 km. Vi har alltså avverkat den första tiondelen av löpet med exakt 10 km/h i ett ständigt motlut! - impressed! Vi har passerat Lennart och Gunnar som stannade något tidigare och de syns heller inte till då jag med mycket bakhala skidor släpar efter spannet i säsongens första blidväder - det är väl självaste f.n att mitt tredje Polardistans också ska behövas köras i varmgrader. Eftersom jag kör med Christinas skidor då jag kört sönder mina och inte haft råd att införskaffa några nya efter Femundlöpets kassaurholkning har jag inte bara bakhalt - det finns heller inget glid då spannet på skidorna är för personer på 60 kg och inte för mina knappa 90. I fickan har jag två vallaburkar som jag lånat av Inge Eklund, Swix blå för minus 5 och en lila burkvalla för noll till minus 2... - Inte mycket att lägga under skidorna då temperaturen i snön ligger runt +4. :-( Jag sprattlar på så gott jag kan bakom pulkan och får titt som tätt be Samojederna om ursäkt eftersom de alltför ofta får släpa på både mig och pulkan. Trött och sliten redan efter lite drygt tre mil och med en tilltagande smärta på stortånaglarna eftersom jag har köpt ett nummer för stora ullssockor loppet till ära - det är till att komma väl förberedd - det är bara att erkänna att här är det jag som är den svagaste länken. Hundarna har jag tränat rejält, Mani cirka 230 mil i benen och tikarna alla över trehundra mil. Husses skidmil denna snörika säsong kan räknas på fingrarna till sju... Det tar tid att träna Samojeder får jag ursäkta mig med. Men gubben har tur för ganska så snart närmade vi oss kalfjället och där var snön kall och det hastigt påkomna regnet övergick till ett kortare snöfall som fixade någon millimeter kall nysnö i spåret där den lila burkvallan var ett perfekt underlag i klättringen mot Morvallen. Vi passerar även Niklas som har en kortare downperiod i den alltmer tilltagande blåsten under de två milen då vi passerar det första kalfjället och dryga fem min före oss kan vi se Kampenes kämpa i blåsten.
På slädsäcken har jag kartan med hela bansträckning väl synlig framför mig och vi har nu kört fem mil på ca 6 timmar - det är jäkligt lång del av banan som återstår även efter chp Lofsdalen, drygt 20 mil och jag dividerar med mina tankar och gissar att vi kommer till Lofsdalen strax innan midnatt, givetvis skulle det vara gott med den obligatoriska vilan på 6 timmar men då får vi nästa etapp i dagsljus med risk för körning i plusgrader - hundarna slits och vi tvingas förmodligen till en extra vila på runt 6 - 8 timmar i Lillhärdal och på det viset får vi ytterligre dagskörning. Alternativet är ett kortare stopp i Lofsdalen och fortsatt nattkörning till Lillhärdal. Vila i Lillhärdal och sedan ännu en natt och de sista 13 milen mot mål i ett svep... Går det? - orkar hundarna och f f a orkar jag att blåsa knappt 18 mil under ett dygn?
Där på fjället i nedförskörningen bestämmer jag mig för ett kortare stopp i Lofsdalen. På bangenomgången hade det pratats en del om pistmaskinspreparerade spår varför jag hade lånat min svågers skateskidor som låg fastspända på slädsäcken tillsammans med en reservstav. Cirka tre mil innan Lofsdalen och i cirka tio mil runt Lillhärdal är spåren preparerade för skateåkning - Tyvärr fick jag även då hasa runt på hustruns skidor eftersom jag i ett kortare moment av oaktsamhet inte hinner bromsa pulkan då hundarna plötsligt väljer vänster sida om en kryssmarkering som får till följd att släden går till vänster men de på slädsäcken fastspända skateskidorna till höger om markeringsstolpen. Givetvis håller spännremmen denna gång och med ett ljudligt kras stannar släden till vänster medans skidorna är till höger om stolpen pekandes med spetsen mot mig som är bakom släden och kan konstatera att jag förmodligen är den första att knäcka ett par skidor mot en markeringsstolpe och det utan att ens ha dem på fötterna...
Runt klockan 22 kommer vi till chkp Lofsdalen. Kampenes först och jag strax bakom Lennart och Niklas. Till vår förvåning är Leif B redan där med uppslaget tält men vi förstår att han åkt en kortare väg eftersom han inte passerat någon av oss. Först lindar jag handledsvärmarna runt framtassarna på hundarna innan jag kokar vatten till hundarna och blandar torrfoder med snacks, därefter kokar jag två nya termosar med blåbärssoppa och en tredje fylls med kallvatten. Städar upp, packar släden och går sedan och sitter en stund runt elden dit även Freddy K kommer och vi bestämmer oss för att sicka samtidigt från Lofsdalen mot Lillhärdal - de övriga snarkar redan i sina tält när vi så småningom glider ut på Lofssjön i en stjärnklar natt - kylan känns påtagligt när vi avlägsnat oss från elden.
Till en början haltar Arija betänkligt och jag kollar henne noga och kan lättad se att den eftersom avtar. Freddy har svårt att hålla sitt spann bakom mitt och vi låter dem passera. Efter en stund försöker jag att mana fram Arija så att Freddy och jag lättare kan samtala, men då hon kommer i jämnhöjd med det bakre hundparet så gläfser hon osäkert och ser tillbaks mot husse med en menande blick som säger "att de är otäckt stora dessa Malamuter" och vill inte springa jämnsides. Efter en stund så slocknar min Silva LX plötsligt. Jag stannar och fixar med lampan samtidigt som Freddy tyst glider framåt. Denna gång var det inte ngn glappkontakt utan kontakten hade lossnat från batteriet, men lampan är trög att få igång. Efter en halvtimme hinner vi i fatt Freddy som stannat för att lägga lite fästvalla under skidorna - eftersom jag har ett mjukt spann så slipper jag detta. Nu följer en mil i motlut. Åter krånglar lampan och vi skiljs åt. Denna gång verkar det som den trots allt är glapp. Vi hinner med ett stopp för snacks i motlutet och kan långt upp i "skyn" se att Freddy stannat - usch skall vi ända upp dit... Vi hinner upp honom och han undrar om det är långt kvar av backen - jag som trodde att han stod på toppen av den (tur att man kör i mörker och får backen i etapper). Vi klättrar i ytterligare tio minuter innan det kommer närmare fem mil av flack resp nedförskörning. Precis när nedförskörningen ska till att börja märker jag att mitt första batteri är så gott som slut och än en gång glider Freddy iväg medans jag står i mörkret och fipplar med pannlampan - nu växer avståndet snabbt och jag kommer ikapp honom först när han stannat för att snacksa sina hundar och själv inta en snabbfika bestående av lite nötter och dryck. Själv tar jag alltid någon tugga av mina fem dubbla ostmackor som sköljs ner av blåbärssoppa och som avslutning några klunkar kallvatten för att släcka törsten - ibland också lite choklad. Freddy är orolig för hans Grönlandshund käkar och dricker dåligt samtidigt som hans ledartik börjat visa tecken på hälta. Vi hjälps åt att klämma på henne för att försöka lista ut var smärtan sitter men inget vi gör tycks bekymra henne. Vi följs åt tills det återstår ca 2 mil till Lillhärdal då Freddy bestämmer sig för att stanna - hans ledartik haltar betänkligt. Jag frågar om det är något jag kan bistå med och vi känner en sista gång igenom tiken utan att hon reagerar för någon smärta. Jag lämnar Freddy och glider mot Lillhärdal dit vi kommer strax efter kl 10.00 i begynnande dagsmeja. Jag är rejält sliten med värk i mina stortåar som inte blev mindre då jag lyckades få in pjäxan under pulkan samtidigt som det blev ett litet uppförsknix och en stor del av pulkavikten balanserade på en redan öm stortånagel. Efter att hundarna blivit omsedda och fått både mat och halm lägger jag mig bland dem i min vindsäck och tar för första gången av mig pjäxorna och synar fötterna - jäklar vicken syn - blåsor under stortåarna och rejäla blånaglar som kommer att falla på båda mina stortår.... somnar ändå väldigt lätt efter att jag ställt klockan på 15.30. Hör att Lennart kommer in till chkp och till min mycket stora glädje hör jag han fråga om toalett som tydligen är tillåten att använda - inomhus!!! - Och jag som stannade det sista jag gjorde innan tätorten för att klar vistelsen utan toabehov. Vaknar sedan till runt 15.00 och går på toa, konstaterar att Lennart kommer att ta en längre vila även här. Freddy som kom in ca 45 min efter mig med tiken i slädsäcken har lämnat av henne här och han håller nu som bäst med veterinärens hjälp att få i Grönlandshunden lite vatten. Jag kokar lite vatten åt hundarna som jag blandar med ett veterinärfoder (smakberikat energiriktfoder för djur att käka efter operation) - åt mig som vanligt ett par termosar. I blåbärssoppenedsmutsade kastrullen värmer jag sedan min rökta lax i pastamix med pepparrot och craime fraiche. Naturligtvis glömmer jag den eftersom Niklas samtidigt kommer in till chkp med sina Siberians - även han kommer att ta ett längre stopp för att vila hundarna, själv känner han sig stark och planerar sedan att gå för målgång. Blåbärssoppan har nu kanderats runt laxen och jag kan käka den ljuvligaste av ljuvliga måltider - det var så gott att jag värmde en ny omgång lax och tillsatte mer blåbärssoppa dessutom toppade jag det hela med ost och smör som jag skalade bort från en av mina dubbelmackor och för en stund glömde jag värken i fötterna och bara njöt av mina kullinariska färdigheter.
Runt halv sex var det dags för avfärd, då hade hundarna fått dryga sju timmars vila och det började kyla på - skönt med bara 13 mil till mål :-)...
Spira som hängt lite i nacklinan innan chkp Lillhärdal haltade betänkligt ut från chkp. Jag tänkte att det kanske blir med henne som med Arija att det går över eftersom. Vi såg ett par ripor och hundarna, inkl Spira sprang samtliga obehindrat. I skymningen eggades hundarna också av en bekräftelseskylt som hamnat på snidskan. Efter en rusning blev det trassel i spannet och jag åkte fram för att fixa rätt på hundarna, givetvis fick de korn på något nytt att sätta av i galopp efter med den påföljden av att släden drogs över staven som genast knäcktes. Givetvis var det högerstaven som knäcktes eftersom reservstaven var en vänsterstav. Som tur var så hade staven klarat stolppåkörningen utan att knäckas trots att den satt i samma "paket" som skidorna - ibland har man tur :-). Så med två vänsterstavar och Christinas skidor gled vi nu fram mot chkp Lövnäsvallen en tuff etapp på 72 km med mycket stigning. Åter får hundarna ett tokrus. Denna gång var det pistmaskinen som eggat dem och åter hade jag tur som möter den sex meter breda maskinen vid en av få spårkorsningar. Nu klarade vi av mötet på fem minuter annars hade det säkert tagit över en kvart om vi tvingats ut i lössnön. Helt otroligt - vi fick nypreparerade spår att åka i ända fram till Lövhögen skulle det visa sig!

Natten är härligt stjärnklar och på småtimmarna visar sig månen vara exakt halv på väg att så småningom försvinna. Jag får slita fint i uppförsbackarna för att något så när glida med hundspannet i det nyprepparerade spåret med Christinas sträva skidor. Extra svårt blir det då spåret går i skrå, dvs lutar något eftersom pistmaskinen har lämnat en helt slät yta utan räfflor eller spår, då kanar jag av det uppskattningsvis fem m breda spåret och hamnar i lössnön - så titt som tätt får hundarna släpa på mig i både uppförsbackar och ur lössnön :-). Spira har helt upphört att halta men nacklinan mellan henne och Arija är spänd och det är endast i uppförsbackar och då någon ripa eggar spannet som den slaknar så jag förstår att något inte står rätt till men inte vad och beslutar att ställa av henne i Lövnäsvallen som är sista chkp 6 mil innan mål. Dit kommer vi ca halv fyra på onsdagsmorgonen efter en natt utan incidenter - nu återstår "bara" 6 mil där de två första milen bär upp mot Vedungsfjället innan vi får glida ner mot Särna camping och släppa ut tårna ur pjäxorna!

På chkp Lövnäsvallen är jag nyfiken på när mina konkurenter lämnade Lillhärdal - jag får det felaktiga beskedet att LA med sina Grönländare åkte ut ca 45 min efter mig tätt följd av Freddy K och att nån åkte ut runt kl. 23. Jag tycker att vi gått på skapligt under natten men eftersom LA plockade närmare 2h på oss till Lillhärdal trots att han skidade dagtid så känner jag flåset från honom - snabbt ställer jag av Spira, snacksar hundarna och fyller mina två termosar med kallvatten, den tredje är drygt halvfull med ljummen blåbärssoppa, innan vi kanar vidare mot Särna - nu med Arija ensam i led, precis som på Femundlöpet!.

Det tar ett tag för Arija att axla det ensamma ledarskapet för jag tror att Spira med sin kommandovana är den som styr upp Arija som sköter farthållningen då de jobbar i par och nu ska Arija plötsligt stå för både och. Jag får till en början leda Arija i korsningarna från chkp Lövnäsvallen men snart så tuffar de på i gott tempo i motlutet mot Lövhögen och jag får åter kämpa för att inte linan mellan mig och pulkan skall spännas, likt Peter Nortugg stakar jag fram, men jag kan lova er att jag inte vid något tillfälle hävde mig upp på tårna som likt små prinskorvar spände och värkte i de våta pjäxorna. En härligt avkylande vind mötte oss på Vedungsfjället och jag trotsade ringsignalen från telefonen som likt Skalmans sömnklocka påminde oss om att det var dags för ännu en snackspaus - jag åkte först så långt "ögat"kunde se spåret ringla sig fram över kalfjället, vilket var ytterligare ett par km innan vi stannade för att snacksa och fylla på energiförråden. Nu hade vi sikt bakåt för åtminstone 40 min skidåkning och glädjande kunde jag konstatera att varken LA eller Freddy eller något annat ekipage syntes i antågande när vi började vår nedförsfärd - var det möjligt? Skulle Samojederna ännu en gång skriva historia och vinna detta prestigefyllda lopp, nu i konkurrens med samtliga de polara raserna. Snacka om uppryckning i så fall - från en väntad klar sista plats på Femundlöpet 400 till en åtminstone för mig oväntad första plats på Polardistans 300.

I takt med att solen erövrade himmelssfären så avtog naturligtvis hastigheten och jag förstod att min nattaktik hade lagt grunden till vinsten och den utmärkta tiden - 49 h 28 min inkl all vilotid, räknar man bort den obligatoriska vilotiden blir sluttiden i stället 43 h 16 min och tar jag bort all tid vi var i chkp så är körtiden dryga 39 h eller fantastiska 7,6 km/h på 30 mil. Nåväl den sista milen in mot förvarningen på Sir Mikael tassade hundarna i sakta mak medans jag gled bakom släden ivrigt spanande bakåt orolig över att få se någon av mina konkurrenter dyka upp med god fart i skogsbrynet. Det var först vid förvarningen jag kunde slappna av efter beskedet att den närmast bakom mig, som var Lennart A hade lämnat chkp Lövnäsvallen först kl. 10.07, drygt 6 h efter oss!

En stolt och nöjd husse skidade med sina tre Samojeder över isen mot Särna camping där en diger mottagningskommite väntade in det första ekipaget på polardistans 300. Som "vanligt" stannade jag utom synhåll för den väntande skaran och utövade den känslosamma tackritualen med mina tre hjältar - ja, ja, åter fälldes några tårar innan "Samojedmannen", som tävlingsledaren Anders Hörnlund vördnadsfullt valt att presentera mig som efter framfarten på Femundlöpet åter iklädde sig mössan spunnen av Samojedull och avklarade de sista femhundra metrarna in mot målet till publikens ovationer.
Som kuriosa kan nämnas att det på förarmötet framkom önskemål om att nu permanenta banan - i så fall säger jag bara lycka till för framtida åkare - försök att slå Samojedernas banrekord :-)...

mer om polardistans hittar ni på hemsidan http://polardistans.com

Norskt-Svenskt samarbete skrev historia...

2010-02-15T16:57:00.018Z

Ni får ursäkta att det blev tyst på bloggen två veckor innan start. Det var mycket som skulle ordnas med in i det sista och nu kan jag avslöja att hundarna plötsligt började gå väldigt långsamt på de sista träningpassen inför Femundlöpet. Jag misstänkte att det berodde på att jag hade blandat in för mycket fett i kosten - jag gav dagligen, som mest 4 matskedar sälolja/hund, (92% fett), en skiva fettberikad Fodax samt 1,5 mått highenergy Eucanuba, ca 6 dl. (Eucanuba ger vi f ö året runt till samtliga hundar). 10 dagar innan start slutade jag därför med säloljan, återgick till vanlig Fodax och lät hundarna vila upp sig inför vad som komma skulle - endast två 8 km-pass genomfördes med Femundlastad släde (ca. 60 kg) i ca 2 dm lössnö.

Det första passet på 8 km gick bra, trots tre-fyra stopp för avisning av tassar för de som tappat sina tasskydd lyckades vi landa på en gånghastighet av lite drygt 10 km/h.

Genrepet blev en katastrof - i minus 15 grader och pudersnö fick jag inte göra annat än pilla is ur tassarna (körde utan tasskydd) och återvände besviket hem efter 36 minuter och endast körda 5 km, 8,3 km/h. Och som om det inte vore nog så ville plötsligt ingen av hundarna längre gå först och bana väg för de andra.

Gissa om oron inför Femundlöpet spred sig inom mig - Oron över ett totalt misslyckande där Samojeden inte skulle nå längre än halva distansen. Hittills hade jag varit övertygad om målgång men nu bet sig plötsligt ovissheten in i medvetandet, låg där och gnagde och skapade skrivkramp för en annars så kaxig bloggare...

Jag har tidigare fått tipset om att man kan klippa håret ur tassarna för att på det viset hindra infrysning, men inte brytt mig om det utan löst det med ett ständigt sockande - men då har jag som flest kört 4 hundar, nu gällde det 8 hundar=32 tassar och 400 kilometer, ett jäkla sockande...

Kvällen innan avresan till Röros ringer jag därför till Uppströms på Nordvikens kennel och får telefonvägen instruktioner hur man klipper Samojedtassar. Ett lyckat beslut - 400 kilometer utan ett enda stopp för avisning trots att jag inte brydde mig om att ersätta förlorade sockor under etapperna! Givetvis lämnade vi varje checkpoint med tasskydd och med spenfettsinsmorda tassar, men jag behövde inte stanna en enda gång för att ersätta förlorade sockor eller pilla ut infrusen snö ur tassarna! - Tack Annika!!!

Kjell O Brun, fotograf för Amundsens Race, har förevigat vår avresa från Röros mot Tufsingdalen, en etapp kring 75 km. Min vana trogen bär jag den hemstickade mössan av Samojedull och kan nöjd konstatera att hundarna, efter sedvanligt skitstopp, tack och lov bortom startrakan och utom synhåll för den hejande publiken som stod i dubbla led runt startrakan, ovetande om vilket äventyr som väntar dem travar mot annalkande snödrev och motlut. Efter ca 3 mil kommer Kristin Esseth med sina Malamuter, som startade 25 min efter, ikapp oss som sista spann - passerar och glider tyst iväg för att så småningom uppslukas av nattmörkret och snödiset. Jag har flyttat om hundarna i spannet eftersom den annars så pålitliga ledarhunden Spira, plötsligt vill gå tillsammans med pointerhundarna och skapa en tätkvartett istället för en ledarduo med ett ständigt trassel av spannlinor som resultat. Efter några placeringsförsök har jag unghundarna Aijas och Arija i led och vi har fått till en jämn och bra fart i spannet som avslutas med bröderna Sarek och Nallo som av deras slaka draglinor att döma tycks begripa att detta blir ett långvarigt äventyr. Efter ca 4 mil når vi sjön Femunden på vilken vi skall åka i ca 2 mil. Spåren är igendrivna, det blåser snett emot och snön vräker ned vilket begränsar sikten till en reflexstolpe i pannlampans räckvidd. Attans - 2 mil i 1 decimeters snödjup med en ledarhund som varje gång jag ger ett kommando svänger 90 grader och på det viset orienterar sig ut i tomma intet. Efter en halvtimme anser jag att det blir för frustrerande för Arija att ideligen bli inhämtad till spåret av husse och byter därför plats mellan Aijas och Spira i förhoppning om att Spira med sin vana att ledas kan styra upp Arijas ivriga riktningsförändringar. Det verkade nästan som om Spira förstod att det var allvar nu och snart har vi fått till en riktigt fin rytm där jag inte behöver störa hundarna med min röst.

Jag har ett körschema, som jag döpt till "bankettrutten", vilket omfattar 100 timmar - 30 timmars vila och 70 timmar på spåret - Då har jag en timme på mig att svida om till banketten. Med god marginal till "bankettrutten" ankommer vi till Tufsingdalen med opåverkade hundar och får beskedet att vi kan åka vidare redan 01.00, d v s 5 timmar tidigare än min worst case-plan - Gott! Då jag stuvat om bland hundarna i spannet så har jag placerat hanhundarna Mani och Aijas bredvid varandra - de har inte gått bredvid varandra på träning tidigare, men de har fungerat klockrent bredvid varandra idag och jag märkte inga tecken på missämja dem emellan då jag utfodrade hundarna och samtliga hundar hade lagt sig till vila i halmen då jag lämnade spannet för att själv få mig lite käk och en halvtimmes vila. En timme innan avfärd kommer funktionärerna in och meddelar mig att jag har gruff mellan två hundar i spannet. De hade särat på Aijas och Mani men det är endast lite lättare tandskrap på Aijas nos som vittnar om vad som skett.

Etappen mot Drevsjö är på dryga 6 mil över den beryktade Kvaernerhöjden. Jag startar med Aijas och Arija i led, därefter Spira och Sälka, Mani och Singi och slutligen bröderna Nallo och Sarek. Samtliga funktionärer har ställt sig vid utpassagen för att applådera vår avfart - och glada över att de har slutfört sitt uppdrag. Samojederna blir naturligtvis mycket glada över den uppmärksamhet som riktas mot dem och alla hundar försöker samtidigt hälsa på funktionärerna - jag får ett underbart trassel 5 m efter att ha startat etappen och blir stående i minst 5 min för att reda ut härvan - tillbaks till släden, manar framåt, går ytterligare 10-talet meter innan Aijas stannar för att göra sina behov, hinner inte stanna släden direkt utan blir stående med slak spannlina - Då ser Mani sin chans till revansch - kastar sig över Aijas och som på ett givet kommando börjar alla 8 hundarna att slåss med varandra. Ursinnig, styrd av reptilhjärnan, med stor risk att hamna i skottlinjen för huggande tänder kastar jag mig vrålande över Mani och Aijas. De andra hundarna blir chockade över husses beteende och kommer snabbt av sig och blir stående och stirrar på den trekamp som utspelar sig framför dem. Rädslan över att loppet skall sluta här och nu uppbringar enorma krafter i min Sisukropp, jag sliter isär Mani och Aijas, samtidigt som jag med höger hand och kroppstyngden trycker ner Aijas i djupsnön lyckas jag med den vänstra handen dra Mani bakåt. Mani har trasslat ihop sig med Sälka och har tvinnat in sina ben i spannlinan. För att reda ut den härvan måste jag lätta på trycket av Aijas som direkt lösgör sig för att angripa Mani - han får in ett hugg i ena frambenet innan jag hinner stoppa honom. Av Manis ylande förstår jag att bettet tog.

Där står jag, 50 meter efter startlinjen, med en puls kring 180, klockan halv två på natten mot lördagen och reder ut trasslet i spannet samtidigt som jag försöker att få en överblick över vilka skador som ev uppstått. Jag har noga ankrat fast spannet, både i för och akter, undersöker varje hund noga - lite blodstänk på Spira och Sälka, ett litet jack ett par mm från ögat på Aijas. Värst har det gått för Mani, han har ett litet sår på benet vid leden, men han haltar inte då jag springer med honom och eftersom Mani är den av hanarna som dragit stabilast under höstträningen och inte haltade så beslutade jag mig för att fortsätta ut på etappen med alla 8 hundarna. Efter ca 1,5 timme börjar Mani att halta och jag stoppar honom i slädsäcken där han blir kvar resten av etappen. Jag borde naturligtvis ha lindat en stödbinda runt Manis ben för att på det viset kanske ha kunnat undvika den svullnad som gjorde att han så småningom började halta. Nu blev det istället till att passera Kvaernerhöjda med ett 7-spann och en släde på dryga 85 kg.

Min ursprungliga plan var att endast ta ett kortare stopp på checkpoint Drevsjö - ca 14 mil efter start, men då hade jag inte kalkylerat med att spåren på Femunden skulle vara så tunga och att vi redan skulle ha förlorat en hund till slädsäcken. Många hade tagit sin 8-timmarsvila på Drevsjö och det var ett tjugotal spann inne på checkpoint då vi anlände dit så det var frestande att köra vidare och plötsligt inte vara det sista spannet i tävlingen...

Som tur var hade Norges okrönte kung bland Samojeder, Morten Holland - http://www.littlerockykennel.com/ anslutit sig som extra handler och bestämt sig för att följa vår ambition och coacha oss till att bli det första Samojedspannet någonsinn att klara F400. På ett mycket pedagogiskt sätt skissade han för mig en körplan som inrymde 8 timmars vila på Drevsjö, 8 timmar på Sövollen och slutligen 8-10 timmar på Tolga, d v s inalles 30 timmar som faktiskt var min "bankettrutt",,, Jag måste erkänna att det var liiiite svårt att hejda sig och låta hundarna vila de 8 timmarna på Drevsjö. Själv var jag så uppe i varv att jag inte kunde somna in mer än under en timme. Med facit i hand så är jag säker på att denna vila räddade målgången. - Tack Morten!

De dryga sju milen mot Sövollen gick i raskt tempo (i alla fall de 6 första milen). Ett par mil in på sträckan flyttade jag om hundarna och placerade Arija ensam i spets, en position hon bevisligen stortrivdes i eftersom hon förblev där under resten av resan, hela tiden med spänd draglina!!! Eftersom vi var en hane kort så särade jag även på Nallo och Sarek - och plötsligt så började båda att arbeta! Det verkade som att båda uppskattade att bli av med "den late kompisen" de tidigare haft bredvid sig i spannet. Etappen avslutades med en 4 km brant stigning upp och över fjället innan Sövollen. Det var tungt att gå där bakom spannet och hela tiden se nya reflexkäppar dyka upp i skyn. Eftersom hundarna ätit lite dåligt vid de senaste snacksstoppen så gav jag dem en dubbel snacks bestående av falukorv och lever - inte så smart skulle det visa sig under nästa etapp även om de uppskattade omväxlingen just för stunden. I Sövollen var det åter dags för en åttatimmarsvila där även jag tog mig fyra timmars sömn.

På söndag middag lämnade vi Sövollen med siktet inställt på Tolga, en sträcka motsvarande vasaloppet i mycket starkt kuperad terräng. Redan på startplatsen demonstrerade Sarek varför han inte ätit något under vilan - en mycket lös mage var nära att spraya ner vår vackra Skunksläde i fronten - fram med magmedicinen, först till Sarek och snart också till Spira, Aijas och Sälka. Jag förbannade mitt misstag att ge dem falukorv och lever som snacks. Ingen av dessa hundar valde att äta något under de tre kommande snacksstoppen och jag var riktigt orolig för att all deras energi skulle ta slut. Värst var det för Sarek som vid upprepade tillfällen hade tömt sig med en vätskefylld avföring. Till råga på allt så drog det även igång att snöa ymnigt och snart låg snön decimeterdjup i spåret och det gick bara att skönja att hundspann hade passerat i detta "dike"/spår tidigare. Vi åker på en väg genom ett hytteområde och jag passerar en del korsningar utan att få en bekräftelseskylt att vi är på rätt väg - skyltar som alltid funnits efter tidigare vägskäl. Vi passerar en kurva i en utförslöpa och släden glider ut i lössnön och eftersom snöandet dolt tidigare spår blir jag osäker på att vi är på rätt väg och beslutar för att vända och åka tillbaks till den senaste bekräftelseskylten 1,5 km tillbaka... Naturligtvis var vi rätt och hade fått en bekräftelseskylt om vi blott fortsatt ett hundratal meter... Passerar sista fjälltoppen innan Tynset och det bär av brant nedför. I det ymniga snöfallet noterar jag att vi åker rakt i en fyrvägskorsning, för att en dryg kilometer senare stoppas upp av en vägbom. Förba.... - nu är vi fel och de uppskattningsvis 150-talet höjdmetrarna vi avnjutit får ännu en gång erövras. Arija vill inte vända en gång till, varför jag springer bredvid henne i hopp om att få henne sugen att gå tillbaks. Nallo tycker att det är kul att husse tagit plats bland hundarna i spannet och börjar ivrigt leka med mig genom att på typiskt Nallovis, köra upp nosen i skrevet och "småprata" - det smittar av sig på de övriga hundarna och jag kan snart återta min plats på släden. Denna gång fanns det en omkullkörd och översnöad svängskylt liggandes i snön innan korsningen. Uppskattningsvis förlorade vi ca 2 timmar och spillde onödig energi på min ouppmärksamhet. Jag ringer mina handlers och ber om ris eller annat magmedel till depotsäcken i Tynset för mina 4 magsjuka hundar - något de naturligtvis fixar tillsammans med en Coca Cola och äggmacka till en hungrig musher!

Checkpoint Tynset låg 5 km på sidan om samhället och vi fick åka samma 5 km-sträcka tur & retur så att säga. Stoppet i Tynset minimerades till max 2 min för att hundarna inte skulle ha en chans att koppla av - tömma depotsäcken och så iväg. Nej!, hundarna uppfattade det säkert som att husse helt hade tappat orienteringsförmågan eftersom han nu, för tredje gången inom en inte alltför lång tid, envisades med att åka samma väg tillbaka. Det var knappt styrfart på älven - ett evigt kutande fram och tillbaks mellan hundar och släde för att få upp dem på tassarna och mana på dem att gå framåt på älven. De första fem kilometrarna tog hela två timmar, men direkt vi kom till vägskälet som böjde av mot Tolga där vi inte hade åkt tidigare så satte Arija hela spannet i galopp. En galopp som varade i närmare två kilometer, sedan kom den omtalade "skjuvebacken" - 1,2 kilometer lång med en stigning av 160 höjdmeter. Det var en fröjd att se samtliga hundar arbeta med spända draglinor - inte fort men ihärdigt avklarade vi stigningen och jag tackade min gud att jag tränat utan motor på fyrhjulingen under hösten. När vi har ca 1 mil kvar in till växel har Sareks magproblem tagit ut sin rätt - han är riktigt loj och går med slak lina. Nallo visar tecken på hälta och jag knäpper loss honom från spannet eftersom han alltför tydligt upplyser de andra hundarna i spannet om att något inte står rätt till genom att bromsa upp hela spannets framfart. Väl bakom släden verkar det som hältan helt upphör. Snöandet tilltar och snart är det åter en decimeter i spåret och vi kommer in i en backe som inte omnämnts, men som får hundarna att stanna upp och frågandes vända sin blick emot mig. Inte heller jag är säker på att vi för tillfället INTE är på väg upp mot "Pärleporten", för för varje reflexpinne vi passerar finns ännu en reflexkäpp högt placerad i skyn. Så småningom vänder det av nerför mot Tolga och de mödosamt hopsamlade höjdmetrarna avnjuts i en alltför rask takt.

Tolga är den sista checkpointen innan avslutande 10 mil in mot målet i Röros, vi anläder dit på måndagsmorgonen kl. 05.15 - 36 timmar kvar till bankett! Det känns som vi fixar detta och jag anar målgång redan under tisdag förmiddag, men det var innan jag visste att det var väderomslag på gång... Jag hade fått i Sarek lite risavkok under den sista etappen och jag hade också fått i honom lite av snackskorven. Tyvärr ville han inte ha torrfoder eller någon annan mat innan vilan i Tolga. De andra hundarna åt dock som vanligt och jag lät matskålen vara kvar i halmbädden bredvid Sarek i hopp om att han skulle få tillbaka, sin annars så goda matlust under vilan. En vila som jag förlängde till 10 timmar för hundarna, vilket jag tyckte mig ha råd till eftersom jag ändå hade ett drygt dygn kvar inför sista etappen. Sareks matskål var tom när jag kom för att en sista gång smörja och socka på hundarna. Innan det så kokade jag vatten och blandade till en varsin portion torrfoder/snacks - alla åt utom Sarek som loj låg och tittade på matskålen. Förmodligen var det Singi som ätit Sareks mat under vilan och jag förstod att vi bara skulle bli sex i spannet från Tolga. 4 av hundarna hade haft neoprenskydd som stöd för sina handlovar under vilan (köpte bara 8 st... - 75 Nkr/st,,,), lossade på dem och lindade frambenen inför den sista tuffa etappen. Christina fick i uppgift att jogga igång Nallo. Efter fem minuters jogg kunde man fortfarande skönja en viss obalans i hans rörelser och då jag vet hur "kinkig" Nallo kan vara om det inte känns rätt så tog jag det mycket tuffa beslutet att starta den 10 mil långa etappen med en släde vägandes runt 60 kilo med endast 5 Samojeder. Alternativet hade varit värre - starta med 6 - kanon! - men riskerat att få Nallo i släden och plötsligt ha 85 kg släde istället för 60 kg... (Det fick räcka med en sådan etapp...). En halvtimme innan jag manar framåt tilltar snöandet, ett snöande som tillsammans med rejält tilltagande vindar så när spolierade vår målgång...

Det är svårt att beskriva spåren, eller bristen på spår med ord och jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag inte tog med mig kameran för att med ett par bilder kunna dokumentera vilken bragd mina hundar utförde under natten mot banketten. Och då framförallt Arija som gick i singel led i över 20 mil i tuffa väderförhållanden - mestadels med spänd lina! Visserligen hade 20 mil av vår träning gått i djup snö och jag hade förnöjt konstaterat att hundarna, i stort, gick dit jag kommenderade i lössnön. Men att göra det i fjällterräng, i snöstorm, i mörker och stundtals i halvmetersdjup snö där bärigheten endast bestod av en ca 2 meters bred skarskiva, skapad av några skootrar väl dold under nysnön, är något helt annat än att göra det i tre-fyra dm nysnö med fast is eller mark under snötäcket. Rätt som det var försvann nämligen täthundarna i snödjupet vid sidan om spåret men efter halvannan timme hade Arija själv räknat ut hur hon skulle befara för att åter komma i rätt kurs mellan reflexkäpparna utan att behöva störas av husses gissningar. Det är svårt att säga hur mycket det blåste under natten, men vid ett snackstopp hade jag lagt mina bäverhandskar på släden (de väger ca 4 hg/styck). När jag snackat klart hade vinden flyttat dem tjogotalet meter ut i lössnön. Det tog minst en kvart att bärga dem i den djupa lösa snön som räckte mig över midjehöjd. 6 timmar in på etappen kom en skooter ikapp oss och frågade om vi sett något hundspann eller någon annan skooter. Catherine Mathis, som körde F600 hade nämligen fått parkering på fjället då hennes hundar vägrade att gå i den starka blåsten och det kraftiga snöfallet. Gissa om jag blev besviken då skootern vände åter eftersom den hade ont om bensin... Jag hade hoppats att få lite hjälp med spårdragandet. Ett par timmar senare kommer vi ikapp Catherine och ett par skootrar har nått henne från motsatt håll. Hennes hundar har grävt ner sig i lössnön och Catherine har krupit in i sin vindsäck. Hon är mycket glad över att de funnit henne - De banar väg åt CM nerför fjället och jag kunde mycket lättad konstatera att det var tur för oss att vi slapp plöja fram i lössnön kommande mil nedför det första fjället - stundtals var det ett riktigt djupt dike där skootern och Catherines hundar hade gått fram - ett dike som vi nu slapp spåra själva. Vid kommande vägkorsning hade skooterförarna sina bilar parkerade och skooterspåret upphör, däremot har CM fortsatt upp mot nästa, den sista fjällpassagen och vi kan följa hennes spår och behöver inte gissa hur spåret går mellan reflexkäpparna! Mitt i den sista mycket branta passagen innan man når fjället sätter mina fem Samojeder av i en ursinnig galopp ackomponjerat med jaktskall - jag är övertygad om att det är någon ripa som eggat dem, men blir snart varse Catherine Mathis och hennes hundspann. Hennes hundar har i anblicken av ännu ett kalfjäll och hård vind valt att gräva ner sig i snön. Hon får dem inte att gå framåt och sätter sitt hopp till mig och mina fem Samojeder. Enkelt kommenderar jag fram mitt spann, återvänder och baxar upp CM.s hundar på spåret och så bär det iväg i sakta mak över vindpinat fjäll med snödrev - ett 5 -spann Samojeder följt av ett 9-spann Sibirian Huskys (Jag fick en flaska franskt vin av C Mathis och hennes handler för "Best Mushercare" senare på banketten :-)).

Det finns hur mycket som helst att skriva om detta äventyr och kanske att jag någon gång skriver en lite mer utförlig berättelse där jag ännu mer belyser mina känslor för hundarnas bedrifter. I punktform kan nämnas att jag under sista etappen vid några tillfällen gick framför hundarna för att visa eller rättare sagt "gissa vägen". När jag vänder mig om mot hundarna möter jag 5 leende hundar med endast det högra ögat synligt - vänstra ögat och vänster kroppshalva är helt täckt av snö som av vinden piskat sig fast emot pälsen. Oftast slutade mina vägvisargissningar med att jag själv lyckades kliva bredvid den smala spårskiva som fanns dold under snötäcket - följden blev att jag snabbt sjönk till skrevet och blev liggandes där i djupsnön - direkt hade jag 5 kelsjuka Samojeder som samlades runt mig och tyckte att det var jättekul att husse tog sig tid att gosa mitt i den mörka och blåsiga vinternatten. Vid varje stopp längre än 5 sekunder lägger sig mina hundar ner för vila. Min ensamma ledarhund Arija är alltid den som är först upp då jag kommenderar - "Ja, då går vi", och med ett ryck i spannlinan får hon, en efter en upp de andra hundarna. Jag beskriver heller inte här hur desperat förtvivlad jag blev då Arija, efter ca 17 timmar i ensamt led under sista etappen, plötsligt börjar vackla och får svårt att gå upprätt och hålla balansen. Jag förstod inte då att hon helt enkelt hade somnat till utan befarade något mycket allvarligare. Förtvivlad kokar jag ihop en kolhydratsoppa av den halva termos blåbärssaft jag har kvar tillsammans med min sparade Co-Co-chokladbit (Jag glömde min egen matsäck inför sista etappen (22 timmar) och hade endast en halv nötpåse, en dubbel Co-Co och tre termosar dryck med mig under det sista dygnet). Jag plockar dessutom ur varje fruktbit ur nötblandningen. Tillsammans med lite snö så lyckas jag få till en kolhydratssoppa som blir ett par tre dl/hund. Arija stoppas i slädsäcken och somnar och vi påbörjar sakta de sista 25 km mot mål. Hundarna syntes lite piggare och min oro börjar sakta släppa. Efter en timme har vi nästan kommit ur Grådalen och jag har åter telefontäckning. Arija vill inte vara kvar i slädsäcken, jag har behövt koppla henne i släden för att hon skall vara kvar i säcken. Jag ringer för att prata med Morten och han lugnar mig med beskedet att Arija förmodligen gått tills hon somnat - är hon pigg, sätt in henne i spannet igen är hans råd. Arija inte bara spänner upp spannlinan när jag kopplat in henne, hon sätter av i god fart och snart är vi åter på spåret där vi utgick från före närmare fyra dygn sedan.

Endast 10-talet kilometer återstår och klockan är runt 12.00, solen skiner, det är nästan vindstilla och jag stannar spannet för att njuta av ögonblicket och mentalt förbereda mig inför målgången. Lyckotårar går inte att hejda, hundarna är pigga och jag lägger mig ner tillsammans med hundarna och kramar om dem en efter en. Vi myser så i ca en halvtimme innan jag utan stress glider vidare mot Röros - Det blev som jag hade hoppats - Samojeden fixade målgång och såg till att husse räckte banketten. Men det blev inte som jag hade planerat - det blev 10-fallt bättre och hundarna har verkligen imponerat på mig!!

Och jag skulle inte bli så förvånad om de så småningom får för sig att försöka nå banketten på Finnmarkslöpet 500 eller Femund 600. Undrar bara om de vill ha mig med i så fall...

Pigga hundar och en rörd musher når målskynket i god till till banketten...

16 dagar till start...

2010-01-19T18:52:00.003Z

Det blir ett par långpass till denna vecka sedan är det bara till att släppa på träningen så hundarna blir rejält motiverade att springa, samt att göda upp dem ett par kg, så det finns energi i kropparna innan start. De får dubbel ranson Eucanuba mot normalt och en rejäl skvätt sälolja på morgonen. Till kvällen får de en skiva Fodax. De har nu vilat ett par dagar och det märks på hundarna att aptiten finns där.
Till dags dato har hundarna tränat 2235 kilometer, så i runda slängar kommer de att ha 230 mil innan start - Ni som har följt denna blogg vet att min målsättning var 200 mil innan start, så då är i varje fall det första målet uppfyllt. Mål nr 2, är ju att starta och det borde ju inte vara så svårt att uppfylla! Värre blir det att hinna till Röros innan banketten som är mål nr 3.
40 mil är en bit, och det är först när man ser spårens beskaffenhet och tävlingsvädret som man kan spika den slutliga strategin. Att vi ska lyckas med att komma fram - självklart! (tror och hoppas jag det,,,). Jag vill ändå vara tydlig med att poängtera målsättningen som just är att genomföra loppet. Till de som inte känner till Samojedens dragegenskaper och kanske tror att den är konkurrenskraftig mot de hundar vi "tävlar" kan jag göra liknelsen att jag med mina Samojeder ställer upp i ett travlopp där de övriga tävlar med varmblodshästar och jag kommer till start med kallblod. Men även om vi inte "tävlar" så är förberedelserna inför starten ändå lika omfattande som om vi "tävlat". Inköpslistan är diger och rymmer allt från inköp av dragselar, sockor, spannlina, snöankare, ankare för ledarhundarna, extra nacklinor, extra clips, belag till släden, vindsäck "Järven Extreme", Trangias lägerkittel & färgburk för byggnation av 1 st "hundkök", första hjälpen-kit, signalljus och kläder och mat till mushern och massor av praktiska funderingar - T ex - hur mycket snacks går det åt. Rutinerade förare som Nisse Uppström snacksar sina hundar med 125 gram varannan timme... - Låt se, 8 snackstillfällen/dygn * 4 dygn * 8 hundar * 125 gram = 32 kg snacks! Jaha, vad kostar laxen månntro?? Är det billigare att göra egen snacks med sälolja - men sälolja skickar de inte från Norge då det är olagligt att importera sälolja till EU... Kanske jag köper och ber dem skicka till Mårten Holland så kan han ta med till Röros eller ska jag byta till ister istället? Å hur kommer hundarna att gilla torrfoder under tävlingen etc. etc...
Hmmmm... det var lättare att bara träna på och samla mil. Hittills under januari månad har de travat ihop 36 mil och förra veckans skörd uppgick till lite drygt 17 mil fördelade enligt
Må 11/1 - vilodag, ti-vilodag- ons-vilodag, to-53 km, fr-48 km, lö-35km, sö-36km.
Själv har jag som vanligt cyklat tjugotalet timmar på min cykeltrainer till sportsändningarna som förberedelse till Femundlöpet och Polardistans. Jag har också samlat ihop 10 mil på skidor och nu då hundarna trappar ned på träningen kommande två veckor hoppas jag hinna med åtminstone 20-30 mil på skidorna så att jag i alla fall slipper träningsvärken efter skidturerna.

Håll tummarna för att vi får ihop all utrustning och håller oss friska... // Håkan N

200 mil och samtliga tikar har löpt!!!

2010-01-10T08:49:00.003Z

Jag tror att genomtränade hundar får mer testosteron. Eller också är det samordningen av löpen som gjort denna löpomgång så minnesvärd. Med fem löptikar, samtliga våra tikar, på Bielkersmils kennel, har vi haft fullt upp med att hålla hanhundar från tikar under jul och nyårshelgerna. I hundgårdarna har tikarna strukit sig mot hundgårdsstängslet - De hanhundar som haft förmånen att ha platsen bredvid har skyndsamt kommit till uppvaktande och de hanhundar som haft otur att placerats på avstånd har ljudligt gjort oss uppmärksammad på denna orättvisa. Vi har haft ylande hanhundar, i hundgårdar, i stallet och inomhus. Givetvis har träningen blivit lidande och jag har "tvingats" till några extra vilodagar och de turer vi kört har inte blivit så långa som planerat eftersom mina ledarhundar av förklariga skäl inte alltid haft fokus på det som ligger framför... utan mer på de som jagar bakom... En annan nog så viktig anledning till kortare träningspass är att hanhundarna inte ätit som sig bör - de "deffar" sig, inte för att visa magrutor - men väl revbenen, som blir synliga och kanske att de imponerar på damerna i hundvärlden? - Vad vet jag?...

Just nu är det bara ledarhunden Spira som gick i löp den 31/12 som lockar hanarna - men jag har henne i led med Arija och så täcker jag upp med tikarna Sälka och Bielka i point så hon går skyddad i spets med en mur av tikar som effektivt håller hanarna på avstånd och träningen har återgått till normal nivå igen!

Årets sista vecka stannade på "beskedliga" 9 mil, de tre första passen var med släde i delvis djup snö - det fjärde med 4-hjulingen.

Må, 28/12 - 8 km, ti- vilodag, ons-22 km, to- 23 km, fr-vilodag, lö-37km, sö-vilodag.

Den första veckan på året inleddes med två vilodagar, sedan två dagar med släden, men då jag i 23 graders kyla åter stod med hundar och släde i vatten har den fortsatta träningen skett med fyrhjulingen ( det första passet på 3 mil med ett punkterat bakdäck f ö... och köldrekordet -27 grader.). Egentligen beror fyrhjulskörningen på att mitt längsta slädspår för Skunksläden endast är 7 km och det blir för enformigt med långturer.

Hittills denna vecka har vi avklarat 126,5 km och då återstår ett 24 km pass i kväll, så 15 mil fördelat enligt.

Må, 4/1 - vilodag, ti-vilodag, ons-17,5km, to-21km, fr-31km, lö-57km, sö-24km.

Med lite drygt två veckors träning kvar har vi med några mil passerat 200-milagränsen och samtliga tikar har löpt!!! Röros - här kommer vi!!!

Bifogar en bild med sträckta linor på 200-milaturen från igår.

Och en slädbild där nosen på Skunk-släden plöjer fram...

Kylslagna hälsningar från en lycklig Samojedmusher som upplevt fartvinden vid minus 27 grader!! / Håkan N

Grått Nytt Hår...

2010-01-02T13:12:00.003Z

- Är precis vad jag får. Dels beroende på att militären tycks ha ett alldeles för stort anslag. Att de plogar den s k Ringvägen som går runt hela det militära övningsområdet som samtidigt är mina träningsmarker förstår jag, men att de dessutom har råd att ploga upp varenda liten väg inom området är för mig en gåta. På dessa innervägar där vi kört all höstträning har vi endast mött totalt två, (2) bilar under de uppskattningsvis 140 timmarna vi rullat fram med fyrhjulingen. Jag begriper inte att de har ett sådant överskott på kapital. Idag när vi rullade fram med fyrhjulingen fanns bara spåravtryck efter snöplogen och så småningom efter oss. Trist var det att se hur effektivt snöplogen ödelagt våra slädspår, där hundarna så tappert kämpat med släden för att dra spår några dagar tidigare. Som den pacifist jag anser mig vara kommer jag att lägga min röst på det parti som mest minskar de militära anslagen i kommande val! Då gör jag samtidigt en humanitär välgärning eftersom rekryterna troligtvis får fara fram på "vita Blixten" i mina slädspår :-).

Den andra anledningen till mina nya gråa strån är mina löptikar. På nyårsaftonen kunde jag se att även min ledarhund, Spira, sällat sig till löptikarnas skara som nu uppgår till samtliga 5! Det enda som i dagsläget är positivt med löptikar är att jag i a f slipper det till Femundlöpet och faktiskt så inspirerar det vår late hane, Nallo, till att dra som Wheeldog - han gör allt för att få komma i närheten av ngn av tikarna, t o m drar! Och billigt blir det då knappt någon av hanhundarna vill äta nu när det är som värst med löpen :-).

På Nyårsaftonen var det premiärtur med den nya släden - Skunk! Jag hade ett uppkört spår där jag startade turen och vi körde över en sjö för att sedan spåra ytterligare en spårslinga för att få till en knapp tremilsrunda. Släden gled kanon och det var härligt att stå där med 60-kg last i släden och styra med den aktiva styrningen. Anders Hörnlund ringde mig under turen för att önska Gott Nytt År. Han var naturligtvis nyfiken hur jag trivdes med den nya Skunken. Då hade jag precis påbörjat körningen på sjön och mina associationer gick till segling och jag beskrev det som att det var att stå och styra en segelbåt med rattstyrning. Det var tur att han inte ringde en kvart senare - för då hade hade "segelbåten navigerat på grund", eller rättare sagt jag hade styrt hundspannet genom ett område med s k stöpis. Där stod hundarna, släden och jag i dm-djupt vatten i en utetemperatur kring minus 10-15 grader. Det var bara en tidsfråga innan tassarna/tasskydden skulle frysa till is. Det gällde att snabbt som attan få fart på spannet så åtminstone slädmedana inte skulle frysa till. Resten av turen blev 2 km körning, stanna och pilla snö ur tassar, byta till de få tasskydd jag hade med som reserv, köra 2 km... Och naturligtvis när jag fått hyfsad ordning på tassar och tasskydd var det dags att köra tillbaka över sjön. Självklart lyckades jag hitta ett nytt område med lika mycket vatten, i vilket jag parkerade ekipaget. Men nu visste jag ju vad som väntade, och jag hade knappast kunnat välja en bättre metafor - "Att köra Skunken var som att segla med rattstyrning", :-).

Istället för att "segla" har vi inlett det nya hundåret med ännu en tur på fyrhjulingen...

Så till mina hundvänner/Bloggläsare önskar jag Roll on! // - Håkan N

Gott Nytt År!!!

2009-12-30T17:43:00.003Z

Tiden susar fram när man har roligt, och snart så har det första decenniet för tvåtusentalet lagts till handlingarna.

Men innan dess så är jag skyldig Er kilometerskörden för vecka 52 (Må 21/12 - Sö 27/12). Den landade på skapliga 124 km fördelat enligt Må-vilodag, ti-17 km, 0ns-24km, julafton-28km, fre-vilodag, lö-26 km och sö-29 km.

Vi har under december månad hittills kört 499 kilometer och tills idag har vi sammanlagt avklarat 1855 kilometer eller 185 mil. Vi får väl se om vi inte knäcker 50-milagränsen för december månad i morgon på årets sista dag.

Egentligen är det lite fel att räkna kilometrar eftersom hundarna har jobbat hårt då vi dragit nya spår mest varje tur och de hade helt klart tjänat på om jag istället bokfört antal träningstimmar. se bifogade bilder. Sedan så har vi haft rejält bakflyt med spårvalen då vi först ordnat med fina slädspår för att dagen efter besviket kunna konstatera att plogen sopat bort alla tass och slädavtryck...

Senast i dag fick vi ändra färdplanerna och dra nya spår då den väg som inte varit plogad de senaste 10 åren plötsligt var renskrapad från all snö så grusbeläggningen skar igenom.

Tyvärr var jag lite väl tuff i terrängkörningen idag så den träningssläde jag använt har numer bara en med kvar, den andra knäcktes i skogskörningen. Det betyder att jag blir tvungen att lasta in hundarna i bilen för kommande träningspass och leta upp finare spåravsnitt eftersom jag kommer att använda den nyinköpta Skunken som jag definitivt inte har "råd" att köra sönder.

Jag hoppas verkligen att den begagnade Oinakkasläden Alta kommer snart så att jag åter kan köra från gårdsplanen - det är en lyx att kunna starta och landa på gårdspanen!

Bifogar några bilder från ett vintrigt Jonsbyn, (-23 grader när vi kom hem idag) där Samojederna drar lite nya spår för framtida turer...

Alla mina bloggläsare önskas ett Gott Nytt År!!! // Håkan Nisula

Röd är julens färg...

2009-12-24T13:12:00.006Z

Idag har vi avverkat säsongens 100:de träningspass. Jag lyckades manövrera spannet t o r till ett ställe som kallas Snåret. Det var i sig en bedrift, eftersom fyra av fem tikar är i höglöp. Det är bara Spira som inte löper. Jag hoppas att hon löper innan Femundlöpet eftersom varje hane i tur och ordning är tvungen att stanna för att lukta, smaka och till sist pinka över varje droppe som löptikarna behagar släppa ifrån sig. Och som om inte det vore nog så är hanarna även tvungna att, varje gång trycket i spannlinan avtar, vilket det alltid gör när någon gör det nyss nämnda, undersöka om de inte kan komma åt att slicka någon av löptikarna i baken. Tålamodsprövande och mycket passande för mig, som för tillfället läser Kay Pollaks bok - "att välja Glädje". Kan inte få bättre tillfälle till praktisk övning så istället för att helt gå upp i limningen tänker jag positiva tankar och konstaterar att just "röd är julens färg...".... och snart så kommer det mera snö och då får jag köra släde istället för en trögt rullande fyrhjuling :-).

Snåret ligger väldigt ödsligt och bebos av ett ungt tyskt par. Jag hade med mig glögg och åkte dit för att överraska dem. De har två hundar och jag var lite orolig för att de skulle gå lösa på gårdsplanen. Jag oroade mig för hundarna i onödan. I stället hade de ankor och höns som spatserade fritt mellan huset och stallet. Ni kan säkert gissa vilken uppeggande effekt de hade på mina Samojeder. Hundarna accelererade spannet uppför backen mot huset ivrigt skällande med ett mål i sikte - höns & ankor, efter forsade jag och fyrhjulingen fram i nysnön som den snabbaste av slädar. Snyggt styr jag ner fyrhjulingen i dikesrenen med låsta bromsar och står där med sträckt spannlina och hysteriskt skällande hundar med ledarhundarna ett par meter från höns och ankor där de flesta redan flytt in till stallet. Inte helt oväntat är det unga tyska paret snabbt ute på gårdsplanen för att ta emot det oanmälda men tydligt påannonserade besöket. De föser in ankorna i stallet och jag släpper efter på bromsen. Med ett skutt är fyrhjulingen på vägen och Bielka, vår lilla Samojed som för första gången gick i led, dyker snabbt in i gluggen som finns längst ner på dörren så att hönsen själva kan gå ut och in - där fastnar hon i dragselen samtidigt som Aijas snabbt ser till att ta för sig av hönsfodret. Nu får husse visa vilken handlingskraftig Musher han är och lyfter Aijas från foderskålen samtidigt som han lirkar loss Bielka ur gluggen, och med två hundar under armarna lyckas han ändå få fram en tamp ur jackfickan. Fäster snabbt tampen i ledarhundarna och med en svenskrem gör han fast den andra änden i bilfälgen. För att ytterligare visa sina Musherkvalitéer så slänger han kvickt till hundarna en varsin bit Fodax och får tillfälligt tyst i spannet så vi fick samtalsro i åtminstone någon minut.

De uppskattade verkligen det oanmälda besöket och den goda glöggen. Jag erbjuder även dem att åka med en kortare bit vilket hon gjorde samtidigt som han förevigade hennes första hundspannstur. Jag åker fram ett par hundra meter och vänder spannet och han står kvar utanför stallet för att fota när vi återkommer - Ni kan säkert föreställa er hursnabbt hundarna gick mot stallet!!! De såg förmodligen både höns och ankor för sitt i inre när jag kommenderade dem framåt mot stallet - Succé!!! Gissa om de blev imponerade över Samojedens dragförmåga :-)

Bifogar ett julkort som visar att återväxten på Bielkersmils kennel är god, så om ett par år har vi ett riktigt storspann !!

God Jul på Er!!! - bloggläsare, förresten, lite drygt 175 mil har vi hunnit med på 100 pass = 17,5 km/träningstur i snitt.

// Håkan N

Tomten kom i år igen...

2009-12-22T14:49:00.005Z

I år kom tomten redan den 21:a december. Ett bevis om något på att jag varit snäll. Med sig hade han en släde modell - Skunk, inköpt i Norge. T o m våran Touran var nöjd efter julklappsresan, se leendet på motorhuven.

Nu fattas det bara ytterligare en decimeter snö, men jag litar blint på vädergurun yr.no att det ska komma under julhelgen som de utlovar. I så fall blir det hårdköring på hemmaplan.

När jag ändå var i Norge passade jag på att besöka Morten Hålland och Kristin Nörves Samojedkennel - "Little Rocky Kennel". Timmarna gick fort när vi pratade hund och jag var inte hemma förrän klockan hade hunnit ett par timmar in på det nya dygnet. Jag tackar för kaffe med dopp och erbjudandet att få låna ngn Samojed till Femundlöpet ifall jag får problem med någon av mina hundar. I dagsläget ser det ljust ut men nu skall träningen skruvas upp ytterligare ett snäpp, såhär 47 dagar innan start och då finns risken att jag tvingas välja bort ngn av hundarna. Det känns tryggt att gå in i sista hårda träningsfasen med en plan B eftersom jag egentligen har för få hundar för en sådan här satsning. Jag planerar att träna hårt till den 23 januari för att sedan släppa på träningen inför startdagen den 5/2. Med hårt menar jag att de under perioden 25/12 - 23/1, (30 dagar) skall få springa minst 60 mil där jag skall försöka få åtminstone ett par s k dygnspass där jag först kör 5-7 mil, stannar och vilar mig och spannet för att ca 5 timmar senare köra ytterligare 5-7 mil.

Träningen under vecka 51, (14/12 - 20/12) inleddes med tre vilodagar, (det blev en extra för att fixa med dubb till fyrhjulingen), men slutade ändå på skapliga 109,5 km. Hundarna har fått arbeta tungt med en trögt rullande fyrhjuling i nysnön. Må - vilodag, Ti - vilodag, Ons - vilodag, To - 24,5 km, Fr - 24,5 km, Lö - 24,5 km, Sö - 36 km.

Som kuriosa kan nämnas att vi med dagens pass hittills har kört 98 träningspass med fyrhjulingen vilket betyder att vi kommer att jubilera med träningspass nummer 100 på självaste julaftonen!!!

// Ha de´t i stugorna och stöka på // Håkan N

Working samojeds...

2009-12-19T21:01:00.008Z

I dag var det husses tur att träna. Jag värmde upp med en timme på min cykeltrainer samtidigt som jag tittade på vinterstudion och damernas skidskytte från Pokljuka. Sedan var det dags att spänna för Birk och springa med Christina och 9-spannet på en 24,5 km-runda. Vid några tillfällen lyckades Birk assistera mig förbi spannet och då passade jag på att ta några vinterbilder på våra underbara "Working Samojeds".

Ordningen på hundarna i spannet är från led till Wheel - Spira & Aijas, Sälka & Bielka, Nallo & Singi, Mani & Arija samt Sarek.

Mellan högsta och lägsta punkt på träningsrundan skiljer det drygt 100 m och man kan se på bilderna att det snart är snö nog för att spänna för en släde. Den motorlösa fyrhjulingen med Christina väger drygt 200 kg och den rullar med sina dubbade däck riktigt trögt på/i snön. Ändå tassar hundarna fram med en medelhastighet kring 10km/h och som synes med ett ständigt leende!!!

Tyvärr tog batteriet i kameran slut annars hade Roland fått ännu fler Samojedbilder att beskåda och Ni hade även fått se när de tre främsta leden stod inne i hästhagen 2 km innan passet var avklarat. Jag hade hamnat drygt 400 m efter spannet när jag hör hur jaktskallen drar igång och förstår att Christina behöver assistans. På mycket stela ben rundar jag vägkröken och ser hur två hästar galopperar i bortre änden på hästhagen, 6 Samojeder står på bakbenen i hästhagen och de tre övriga tillsammans med Christina på fyrhjulingen spärrar effektivt vägen för den mötande bilen vars passagerar storögt beskådar hur "min handler" skall lösa den uppkomna situationen. De blir säkert förundrade då det dyker upp en tionde Samojed och en, redan av träningsvärk drabbad musher, som ryter till åt ledarhundarna och genast får dem att vända bak. Och efter att ha trasslat loss hundarna från stängelstolpen, lirkat ut dem från hästhagen under elstängslet och tvinnat loss Sälka ur stamlinan var det bara att heja på passagerarna i bilen och fortsätta hemåt som om inget hänt...

Ha de´t // Håkan N

Varma tassar på kall snö...

2009-12-17T15:41:00.001Z

Nu har kylan och vintern kopplat sitt grepp över Jonsbyn och Samojederna stortrivs!!!

Som vanligt var husse inte beredd... Släden - en nyköpt Skunk, ska, enligt det senaste beskedet vara färdig att hämtas på lördag - (från Oslo), (leveransen var lovad redan till i mitten av november :-(...). Det har kommit ca 1 dm snö vilket är för lite för slädkörning och gårdagens startförsök med fyrhjulingen slutade med att husse och fyrhjulingen kanade över vägen och vi tvingades till en extra vilodag. Det gick inte så bra att åka fyrhjuling med sommardäck på nyplogade vintervägar. Husse blev tipsad av Annika Uppström att Lantmännen säljer dubb som man enkelt m h a en skruvdragare kan skruva på sin fyrhjuling. Så när husse placerat oss i hundgården for han in till Karlstad och investerade lite drygt 500 kr i dubb och ordnade senare på kvällen dubbdäck till fyrhjulingen. Han hann också med att köpa en begagnad Oinakkasläde - en Alta för 4 700 kr av Dennis från Krokom. Den ska visst bli en julklapp till Christina som han iskallt räknar med att få låna av henne eftersom han tror att han kommer att vara rädd om den nya Skunksläden. I morse, klockan 06.30 var husse riktigt munter då han selade på oss. Han hade läst i sin "bibel" (http://www.yr.no/) att till julafton skall det komma ytterligare 13,9 mm nederbörd = 1,5 dm snö!!!! och inte en tödag i sikte!!!!

I dag blev det den första riktiga snölöpningen. 2,5 mil på vintervägar, 1,5 mil på plogade vägar och resten på oplogat underlag, varav 4 km på orörd skogsstig. Med dubbdäcken gick det riktigt tungt men kommer det bara en halv dm snö ytterligare så kan vi köra med släde!!. Hoppas, hoppas att väderprognosen är rätt, för då kan vi stanna på hemmaplan och träna under mellandagarna vilket skulle vara som balsam för plånboken...

Turen tog 2,5 h, inkl stopp, och när vi kom hem kl 10.00 visade termometern -12 grader. Snön är kall och luftig. Tyvärr blir Samojeden varm om tassarna vilket gör att snön gärna fryser till is mellan trampdynorna på tassarna. Hundarna besväras av iskocklorna och det blir kallt om fingrarna för husse att plocka rent i tassarna. Vi skall testa att smörja in tassarna med spenfett för att minska infrysningen. Annars får husse välja när han vill frysa om fingrarna - Som nu, när han plockar loss is ur tassarna eller innan träningsturten, när han sätter på 44 sockor. Vi får hoppas att spenfett kan va nå´t annars blir det tufft nästa år för husse när vi är 16 i spannet!

Så här gott var det att komma hem idag...

Ha de´t gott mina hundvänner och njut av klimatförändringen som äntligen kom... :-) // Håkan N

Luciatåget i Jonsbyn...

2009-12-14T19:27:00.008Z

Man skall vårda sina bloggläsare och särskilt de som vågar skriva kommentarer :-)!!!

Inspirerad av ditt förslag - (Linda) - att publicera en bild på spannet uppsnoffsat till ett luciatåg, så arrangerade vi följande bild innan start på luciamorgonen. Stjärngossen kommer helt till sin rätt i bakgrunden iförd Silvas halogenpannlampa ämnad för orientering :-). Tittar man noga kan man se att ledarhundarna - Aijas t v har lite glitter på huvudet medans Spiras glitter redan fallit till marken. Mest förvånad blev vi över att de inte var det minsta intresserade av vare sig enriset eller tomten med ljuslyktan.

Denna vecka har jag varit schemalagd veckans alla dagar så hundträningen har i huvudsak skett under dygnets mörka del. Vi har haft stjärnklara nätter och det är mäktigt att äntligen kunna beskåda vintergatans stjärnhimmel. Hundarna var lite slitna efter förra veckans 12,6 mil så jag har denna vecka låtit hundarna vila tre dagar och "endast" kört 10,8 mil fördelade enligt - (Må - vilodag, Ti - vilodag, Ons-29 km, To - vilodag, Fr - 24 km. Lö - 32 km, Sö - 23,5 km). I takt med att molnen har försvunnit och markfrosten har lagt sig så märker jag också att det sliter lite mer på hundarnas tassar. Några är lite ömfotade och Allak och Birk som till och från haltat lite under hösten fick i går besöka en kiropraktor i Kristinehamn. Hon behandlade dem så pass bra att båda inte visade några tecken på hälta direkt efter behandlingen - hoppas det håller i sig för Allak behövs i spannet!

Trots att det var ett trött niospann som avslutade veckans träning igår så passade ändå Bielka på att öppna två hundgårdsdörrar och locka med sig Aijas ut på en extrarunda under tiden som husse var i stallet och fixade med Eucanuba. Extrarundan varade i nästan tre timmar innan jag lyckades återfinna dem ca tre km hemmifrån - Helt obekymrade kom de springande över hygget till en mycket orolig husse. Så Aijas träningsdos denna vecka blev knappt 11 mil framför släden + tre timmar på flykt med Bielka och 17 km löpning med husse... Orken för Femund finns definitivt, det gäller bara att locka fram lusten hos dem...

Frånsett hundträning så håller Christina för fullt på att sticka julklappar av självspunnet Samojedgarn - det blir en del med 17 Samojeder på kenneln vill jag lova!!!

Bifogar en lyster bild av några härvor i olika kulörer.

Själv skall jag försöka hinna med att färdigställa hundboxarna till släpvagnen så vi kan dra på turné ifall inte snön dyker upp i Jonsbyn till mellandagarna.

Ha de´t gott och jäkta lagom med julbestyren // Håkan N

150 mil...

2009-12-09T16:55:00.002Z

Att det är glest mellan bloggarna beror på att jag numer är så skicklig med mina Samojeder :-)... Efter 89 pass med fyrhjulingen är vi väl samspelta och det är nästan som om varje träningsrunda går enligt handboken. Visserligen hade vi ett litet intermezzo på onsdagspasset i förra veckan, men det var så obetydligt så hade det hänt för ett par månader sedan så hade det inte platsat i bloggen. Men nu, då jag i det närmaste är ett med mitt 11-spann så får jag beskriva händelsen.
Jag har precis återhämtat mig såpass från sträckningen i vaden och hade på söndagen (1:a advent) varit ute på ett första joggingpass på nästan två månader. Både jag och hundarna vilade på måndagen. Körde 24,5 km med hundarna på tisdagen och var ute på samma runda på onsdag förmiddag då jag sitter på fyrhjulingen och planerar för en liten längre löprunda på eftermiddagen. Vi har väl hunnit närmare 15 km då hundarna stannar för en brant uppförsbacke. Jag kliver av fyrhjulingen, manar på hundarna och går, utan att skjuta på, bredvid fyrhjulingen. Plötsligt, som ofta sker då jag går bredvid fyrhjulingen, får hundarna vittring på något - snabbt försöker jag kasta mig på fyrhjulingen. Denna gång lyckas jag på nått j..la vis missa sadeln och får upp höger ben på "bönpallen" och landar med mitt vänstra knä på en sten - jag stönar, väser, frustar, pustar och gnäller så pass att hundarna tvärstannar med fyrhjulingen klättrande på baksidan av mitt vänstra ben. Gissa om hundarna såg snopna ut då de tittade på husse som låg halvvägs under fyrhjulingen och gnällde med högra benet vilande på sadeln pekandes mot skyn.
Så nu, 58 dagar innan start, efter nästan två månaders upphåll från träning tvingas jag till ytterligare ett par veckors ofrivillig vila i väntan på att ömheten i mitt knä skall ge med sig...
Suck, inte nog med att jag tappar i träning, jag bygger på mig onödiga kilon också... +2,5 kg (87,5 kg) och jag som hade lovat mina vita fränder att jag skulle plocka bort 5 till start - 7,5 kg på två månader är en nog så tuff utmaning som inte blir enklare med tanke på att det vankas julmat...
Jag skriver om min vikt för att sätta press på mig själv - jag hatar att misslyckas med något som jag bestämt mig för...

I helgen hade vi besök av Anders och Agneta Hörnlund och deras Sibbar. Vi körde två rundor. 42 km på lördagen och 36 km på söndagen. Anders har en större fyrhjuling än mig så vi kunde köra tillsammans där spannen växeldrog. Det märktes på hundarna att de tyckte att det var kul med sällskap i träningsspåret och inte minst husse uppskattade sällskapet. Skönt att få säga lite annat än jobba, jobba, braaaa Nallo, Sarek Spira,,,,, yipp, yipp, vilket det blivit under de närmare 150 timmarna jag suttit på fyrhjulingen och studerat hundbakar denna höst.
Förra veckans träningsskörd uppgick till finfina 127 km fördelade enligt Må-vilodag, Ti- 24,5 km, Ons- 24,5 km, To - vilodag, Fre - vilodag, Lö-42 km isnöblask!, Sö-36 km.
Med dagens pass på 29 km har vi passerat 150 mil och jag har precis varit och handlat hundmat för exakt 10 600 kr!! En dunk sälolja (5 l), 16 säckar Eucanoba och 20 påsar Fodax. Det är tur att husse bantar...

Bokslut November...

2009-12-01T17:26:00.003Z

Vi stretar på med milsamlandet och hundarna håller överraskande bra. Inga problem med tassarna trots att jag kör utan sockor. Den enda som jag är oroad för är Allak som har fått vila några pass eftersom han galopperar så fort det blir lite fart. Jag misstänker att han har någon muskel som är stel så Christina ger Allak en del massage och stretching så får vi se om inte han också kan kopplas in i spannet snart igen.
I söndags cyklade jag med på 2,5 milsrundan som Christina fick äran att köra i det soliga vädret. Jag passade också på att jogga en kortslinga på 7 km - den första löpturen efter sträckningen i vaden den 5/10. Gissa om det var skönt! Sportspegeln såg jag från massagebänken - tack Christina! På natten fick jag en lättare magåkomma vilken resulterade i två arbetsfria dagar...
Men i kväll är det dags att njuta av minusgrader och fullmåne - Hundarna har precis fått kvällsFodaxen så runt nio i kväll bär det av för den första turen denna månad endast 67 dagar innan dagen D - startdags på Femundlöpet...
Vi har nu skrapat ihop 1354 kilometer - (det känns längre än 135 mil) på sammanlagt 84 träningsrundor med den motorlösa fyrhjulingen under hösten.
November månad slutade på fina 45 mil fördelat på 18 rundor trots regn, gråväder och värmerekord, vilket ger fina 25 km/runda i genomsnitt. Tyvärr har jag ännu inte fått någon tur som är längre än 41 km. Jag hade hoppats på ett par turer över 50 km, men det har varit för varmt.
Vecka 48, (Må 23/11 - Sö 29/11), blev som följer - (Vilodag, vilodag, 17 km, 17 km + 18 km, 36 km, vilodag, 25 km) = 11,3 mil.
Om inget oförutsett inträffar så kommer vi med råge att samla ihop våra 200 mil innan start. Jag kommer att försöka utöka träningsdistanserna ytterligare under december månad och jag hoppas att vi kan landa runt 190 mil till årsskiftet. Det beror delvis på om vi får snöunderlag att köra på, annars är jag orolig att tassarna inte pallar. Jag byter nu Fodaxen till en mer fetthaltig variant och Sofia var idag här med en dunk sälolja som jag beställt av henne då hon var i Norge på utställning. Den skall jag blanda in i utfodringen så att de håller vikten - de börjar bli oroande lik vita Greyhounds, och då tänker jag inte bara på farten :-)...

Ha de´t gott mina hundvänner, where ever you are... // Håkan N

Vecka 47...

2009-11-26T20:15:00.003Z

Inte vet jag om det är den accelererande kodioxidmängden i atmossfären (381ppm, all time high sedan 650 000 år... och troligen de senaste 20 miljoner åren) som är orsaken till att vinterkylan ännu inte nått till Jonsbyn. November månad hade tills i fredags - den 20:de bjudit på 1 soltimme i Karlstad och jag vågar mig inte ens på att gissa antalet mm regn som fallit. Att planera träningen innebär att hålla koll på väderlek och temperatur - Inte för varmt och helst inte för mycket regnande heller - En genomvåt Samojed torkar nämligen inte upp över natten. Hittills har vi lyckats ganska så bra med att pricka in träningsturerna mellan regnskurarna och därför är mitt 11-spann endast halvfuktigt men dessvärre är de knappast rastypiskt vita längre, utan färgen får numer klassas som kamouflagegrå och de är knappt längre synliga i novemberdiset.
Milskörden v:a 47 (Må 16/11 - Sö 22/11) blev ändå fina 116 km fördelade på 17 km, vilodag, 33,5 km, 41 km, vilodag, 24,5 km, vilodag.
Så långt i november har vi skrapat ihop lite drygt 30 mil och totalt har de sprungit 124 mil denna säsong - inte illa!
Denna vecka har inletts med två vilodagar. I går tog vi en kvällstur på 17 km och idag har de gått ett dubbelpass. 17 km på morgonen och 18 km nu i kväll. Hundarna arbetar bra och de travar i ett jämnare men lägre tempo än tidigare. M a o så har jag inte haft några tokrusningar. Det kan bero på att inte ens viltet vill röra på sig när det är ett sådant gråväder som vi har för tillfället eller också kanske, kanske, att de börjar inse att jag menar allvar med träningen och att det lönar sig att hushålla på krafterna. Men förmodligen är det bara för att det är alldeles för varmt för att springa snabbare - 6 grader är inte optimalt för polarhundar...

I ur och skur...

2009-11-18T11:12:00.006Z

Det gäller att passa in turerna mellan regnskurarna och värmetopparna. Det har blivit en del turer i november där temperaturen t o m har legat över 5 grader - inte riktigt vad jag hade hoppats på... :-(( P g a för höga temperaturer så har vi därför inte ännu haft något längre pass - d v s över 5 0 km, vilka jag hade hoppats få åtminstone tre av under november månad.
Vecka 46 - (9/11-15/11) kom ändå milskörden upp i närmare 11 mil fördelat på (17 km, vilodag, 37 km, 30 km, 24,5km, vilodag, vilodag) - M a o så fick de vila både på lördagen och söndagen. Dels var det ett tråkigt regn-/grå-väder samtidigt som vi passade på att besöka Theodor som går på Åsa folkhögskola utanför Katrineholm, och dessutom hade de nio milen under onsdag-fredag slitit en del på hundarna. På lördagen visade både Mani och Allak tecken på lätt hälta så det passade bra med ett par dagars vila.
I måndags 16/11 tog vi en kvällstur på 17 km. Jag såg inget vilt men att döma av hundarnas iver så kanhända att det ändå fanns några djur kring oss i mörkret. Hundarna rusade runt den 17 km kuperade banan, där högsta punkten ligger drygt hundra meter över start/målnivån, på ganska precis 1h 20 min inkl. traditionsenliga stopp för rastning-vatten-fodax... Å ändå var inte Mani med eftersom han fick lite extra vila då han haltade lätt på söndagen också. Jag måste erkänna att det är jäkligt kul när alla hundarna drar så ivrigt att jag t o m får bromsa den motorlösa fyrhjulingen i motluten för att inte farten ska bli alltför hög. Jag både vill och inte vill att farten ska komma upp i sådana hastigheter. Det gäller då att påminna sig om att det är för långdistans som jag tränar mina hundar och då måste jag bromsa ekipaget för att inte riskera onödiga skador. Tyvärr haltade Allak igen på tisdagen (igår), kanske p g a den uppdrivna farten på kvällspasset...
Därför var vi 10 st som idag trotsade värmen och tuffade ut på en 33,5 km lång runda. En runda där 7 km gick på en riktigt härlig gammal skogsbilväg som letade sig fram i gles tallskog där underlaget omväxlande var sand och gammalt packat bärlager som delvis var täckt av mossa och ljung som slagit rot på vägbanan och nu kämpar för att utplåna spåren av vägen. Här har jag en kanonslinga på G när snön så småningom behagar dyka upp. Det behövs inga mängder...
Rundan tog lite drygt tre timmar - den första timmen i mörker/gryning - den andra i ihållande regn - och så den avslutande i delvis sol (i åtminstone 15 min kunde jag se att det fanns blå himmel där bakom de grå skyarna). Temperaturen visade på +5,2 grader i morse kl. 06.15 då vi började sela på och närmare 6 då vi så småningom kom hem och fick i oss lite frukost i form av Eukanuba - ostmacka och Blogg för husse :-).
Husse, ja - Vi är lite oroliga för honom för han sitter bara där på fyrhjulingen och manar på oss att arbeta. Vi har märkt att det blivit några kilo extra för oss att dra efter barmarksloppet i Falun den 5/10, då han sprang 2,5 km med Arija. Efter det har han inte sprungit en meter och han skyller på att han sträckt sig i vaden. Vi är lite sura på Arija som knäckte husse - hon borde dragit honom lite mer uppför mördarbacken. Men å andra sidan, 2,5 km borde han väl ha orkat själv utan att fördärva sig så. Han har ju lovat att han ska väga under 80 kg i samband med starten av Femundlöpet och han har också sagt till oss att han ska hjälpa till att sparka så vi slipper dra både honom och släden åsså sitter han bara där på fyrhjulingen och blir tyngre och tyngre... Ni kan väl säga åt honom att börja träna!
Nja, han sitter inte bara på fyrhjulingen, han sitter framför datorn också. Å nu har han bloggat och kommer ut och berättar för oss att han kollat sina vädersajter. I natt ska det tydligen bli stjärnklart så det blir till att springa iväg på tom mage i morgon bitti igen innan regnskurarna kommer till lunch. Jag hörde han viska nå´t om ledig fredag för då ska det tydligen bli över 10 grader - Ledig dag brukar betyda en lite längre tur innan - hoppas vi får rejält med Fodax ikväll :-)...

Dags- och mörker-körning...

2009-11-12T19:22:00.004Z

I går, onsdag, tog vi en 37 km-runda på förmiddagen. Temperaturen var strax över nollan och det hade kommit några snökorn under natten som låg kvar på höjderna och gav en försmak av den annalkande vintern. Jag har åter alla 11 hundar i spannet efter att Allak har fått massage för sin stela rygg och vilat under 3 pass. Han är betydligt bättre och springer inte längre alltid på tvären, utan mera rakt och arbetar bra uppför. Utför besväras han fortfarande av sin rygg och då drar han endast när spannet eggas av uppskrämda orr- eller tjädertuppar.
Vi testade igår en delvis ny runda som likt samtliga rundor är rejält kuperad. Vid den kraftigaste stigningen fick vi god draghjälp av två älgar som lyckats överleva älgslakten... - ko och kalv eggade oss effektivt under närmare en kilometers motlut där ca 80 höjdmeter snabbt lades till handlingarna. Hela rundan tog 3h 40 min, inkl vattenstopp och två stopp för snacks vilket ger en medelhastighet av 10 km/h - Husse är nöjd!
I dag, eller rättare sagt nu i kväll, har vi ånyo letat fram en delvis ny runda på exakt 3 mil med rejäla stigningar. Vi stack iväg kl 16.40, precis då det började mörkna. Som vanligt är våra träningsturer under de två-tre första kilometrarna även rastturer och Samojeder, åtminstone mina 11, gör inte ifrån sig i språnget som Hörnlunds Huskies gjorde. Nej då, de lyckas var och en få stopp på hela spannet och sitter där i lugn och ro och gör ifrån sig. Och det kvittar hur mycket husse försöker skynda på dem. Skulle jag mot förmodan lyckas avbryta ett stopp så innebär det endast att den hunden kommer att stanna spannet igen inom ett par kilometer, så det är lika bra att ge sig till tåls. Man kan tycka att fler borde passa på att göra ifrån sig när spannet ändå står still, men det verkar som att de andra hundarna i någon sorts respekt för den som bromsat spannet avstår sina behov och snällt inväntar sin tur att få stanna spannet. Avdelningen sjuka rekord, har räknat 17 kiss/bajsstopp under de tre första kilometrarna. Det får gärna förbli oslaget...
Hur som helst så eggas hundarna av att få springa i mörker. Rundan i kväll tog exakt 2h 43 min, inkl tre stopp för vatten och snacks samt en mängd småstopp då jag kramar om och "pratar" med hundarna för att de jobbar så bra. Det ger en medelhastighet av 11 km/h!, som jag tycker är en mycket bra tid eftersom rundan är rejält kuperad och dessutom hade de, på en sträcka av 6 km, lagt ett par-tre cm tjockt bärlager av grov sand så fyrhjulingen rullade inte så lätt.
I morgon planerar vi för en kortare tur.

Ha det gôtt, mina hundvänner runt om i Sverige och Norge

Vi floppa likt Foppa...

2009-11-09T20:24:00.005Z

Peter Forsberg spelade sin hundrade match i landslaget mot Ryssland och sin hundraförsta match mot Finland. Den 101:ta matchen blev en rejäl flopp med 7-0 till finnarna.
I lördags avklarade vi de 100 första milen och tog oss sedan an mil nr 101, det borde vi inte ha gjort... den turen blev en rejäl flopp!
Redan efter ett par kilometer märkte jag att hundarna inte ville arbeta. Ingen drog speciellt bra, men sämst arbetade Nallo, varför jag band upp honom bakom fyrhjulingen i "skamvrån". När vi passerade 4 km-märket stannade Spira och Aijas i led. Jag väntar ut dem i ca en minut och bestämmer mig samtidigt för att idag blir det endast en korttur på 12 km. Jag kommenderar hundarna framåt och blir mäkta förvånad då alla sätter av i galopp uppför backen. Förklaringen till tempoökningen låter inte vänta på sig - 400 m längre fram står först en jägare på pass, sedan efter ytterligare 200 m, en jägare till. Rusningen räcker ända fram till jägare nr tre, d v s i knappt en kilometer. Och ja, jag var riktigt stolt över att kunna visa upp så snabba Samojeder för jägarna!!
Sedan gör jag det misstaget att jag bestämmer mig för att koppla in Nallo i spannet igen. Mani, som ALLTID ljudligt talar om ifall spannet blir stående för lång tid, drar naturligtvis igång med sin serenad då han tycker att jag fipplat för länge med att koppla tillbaka Nallo i spannet. Innan jag fått tillbaka Nallo på plats och fått ner kättingen i ryggsäcken så har Mani fått igång hela spannkören och det är minst sagt ett jä.la liv på hundarna. Jag inser att jag ännu en gång har stört jägarna på deras lördagsjakt och de vill säkert inte att jag snor spannet vid 6 km-märket och passerar dem en gång till, så det fick bli hela rundan på 17 km.
När jag kommer hem får jag förklaringen till varför dagens runda var den segaste av alla 17 km-rundor hittills. Termometern visar på varma 6,8 grader. Det förklarar varför dragviljan var låg och varför det inte blev någon speed på spannet trots att jag skiftade om bland ledarhundarna och lät alla 6 st få göra varsitt försök.
Tiden blev 1h 44 min, vilket ändå nästan är 10km/h i snitt - jag börjar kanske att kräva lite väl mycket av mina hundar?
I vilket fall som helst så fick de en vilodag extra på söndagen eftersom temperaturen envisades med att hålla sig kvar runt +5 grader.
Veckans skörd blev därför lite mindre än "normalt" och stannade på 96 km fördelade på - (Vilodag, 17km, 38km, vilodag, 24km, 17km, vilodag).
I kväll tog vi 17km-rundan på mer normala 1h 28 min, trots att min Silva LX glappade och ställde oss i totalt mörker vid inte mindre än fem tillfällen. Jag fick styra sista kilometern på känn och kommer f o m nu alltid att ha med mig min "gamla" Petzl som reservlampa.

Spår i snön...

2009-11-06T12:52:00.012Z

Inte är yr.no att lita på!!!
Tills idag var det utlovat noll millimeter nederbörd. Då ska man inte behöva vara blöt ända in till fillsingarna efter träningsturen:-(...

I dag blev det en runda på 25 km i hällande regn. På höjderna hade det kommit en del snö som tyvärr inte blir liggande längre än till någon gång i eftermiddag. Bifogar en bild på spannet med säsongens första snöblask under tassarna.

Hundarna jobbade som vanligt bra i det tungsprungna föret. Regnandet hade luckrat upp den lilla tjälhinna som fanns på vägytan och därför var vägen spårig och mjuk på vägen upp resp ner från höjderna. Väl uppe på höjden - (ca 100 höjdmeter högre än vårt boende) - gjorde snömodden sitt till för att fyrhjulingen skulle rulla trögare än vanligt.

En intressant iakttagelse idag var att hundarna inte ville ha något vatten, trots att temperaturen pendlade runt 5 grader. Jag kunde heller inte se att de snappade nämnvärt efter vare sig vatten eller snö. Min slutsats är att den lilla snö som trots allt fanns effektivt kylde tassarna och där det inte fanns snö så var vägbanan indränkt av allt regnande som hade samma avkylande effekt på de arbetande tassarna.

Jag bifogar ytterligare några bilder tagna från dagens tur - Den översta bilden är ett tassavtryck från vår hane Nallo - ca 25 kg tung och 58 cm hög. Plastspännet är 5,3 cm långt. Vad de andra två bilderna föreställer är upp till betraktaren att avgöra. Jag är ganska säker på vad de föreställer. Intressant är att tassbredden är snarlik Samojedens, men längden är ca 12 cm jfrt med Samojedens 9cm. Det syns också att Nallo är mer vältränad eftersom hans klor är nedslitna efter snart 100 mils dragande :-).

Skönt i varje fall att avtrycken var 12 km hemifrån och att det dröjer fyra veckor tills nästa fullmåne :-)

Månbilden är från tisdagens kvällstur på 17 km.

I onsdags, 4/11, satte vi säsongsrekord med 37,5 km - Hela vägen runt Horrsjöns militärområde! Turen tog ganska exakt 3,5 timmar och högsta punkten ligger ca 150 m högre än startnivån.

I morgon, eller rättare sagt på nästa pass - kommer de första 100 milen att vara avklarade och jakten mot 250 mil verkar vare sig omöjlig eller avlägsen.

Gråväder & vilodag...

2009-11-02T16:41:00.005Z

I går blev det ett snabbjobb på 17km-rundan istället för sportspegeln då både IFK och Brynäs förlorade sina matcher så fanns det ju ändå inget att glädjas åt i sportväg denna helg. Mest ledsen blev jag över Brynäs förlust mot FBK - Den bidrog till att det var extra tungt att återvända till jobbet efter höstlovet i dag, eftersom eleverna älskar att påpeka för magistern när FBK dänger mitt favoritlag. Jag säger bara fel generation - ungdomarna idag har ingen respekt för bröderna Salming, Virus, Håkan Wickberg, Lillstrimma, Wille Löfquist eller Tord Lundström m.m. idel gamla galjonsfigurer från en svunnen era...

Med regnvädret smattrande mot rutorna kan jag bara konstatera att det passade bra med gårdagens förluster så att det trots allt blev en runda igår och vilodag idag och inte tvärt om. Det är skönt att nu sitta här och blogga till knastret av granveden i kakelugnen istället för på fyrhjulingen och kisa i grusstänket efter framrusande tassar på leriga vägar. Extra bra känns det i stugvärmen då både tisdag och onsdag väntas bli nederbördsfria. På vilodagen=torsdag är prognosen 5 mm regn och fredag till söndag är även de i princip regnfria, allt enligt vädersajten http://www.yr.no/ och hittills har den väl aldrig haft fel eller...??
Planerna för denna vecka ligger på 5 pass och ca 10 mil då temperaturen envisas med att stanna runt +5 grader.

Ha de't // Håkan

Back on track...

2009-10-31T15:29:00.008Z

Då är jag åter i Jonsbyn efter att ha besökt min lillasyster och hennes familj i Mjölby. På hemvägen i går, passade jag på att besöka Linda Almquist och hennes Samojeder i Linköping http://www.snotrollens.se/ Tack Linda för en mycket trevlig pratstund och gott fikabröd!
Angelica, min systerdotter, var lite undrande inför besöket och funderade en hel del över varför morbror åkte en omväg på ca 5 mil för att träffa någon och prata om hundar när han har 19 stycken själv!!!
Jag försökte mig på att förklara hur vi som har polarhundar/draghundar förhåller oss till våra hundar och inte minst hundgårdar samt vårt intresse för diskussioner om träning, träningsturer, träffar, hundar, hundgårdar och prylar, prylar, prylar. Jag tyckte mig ana en viss förståelse från Angelica, men den förbyttes ganska så snart till en oro över om morbror egentligen är som han ska, då jag berättade att jag också planerade ytterligare en extrasväng på 5 mil för ett besök hos Anders Hörnlund och hans Huskies på Torsö innan fredagspizzan i Jonsbyn. Jag vet inte om det lugnade henne då jag berättade att ALLA som har draghundar är "på detta viset" och att deras största hobbies är hundar och att renovera sin kennel. Risken finns att hon numer ser sin morbror som ett original, vilket föranleder mig att avslöja ännu en av mina favoritaforismer:

"Utan original vore ingen normal"...

Väl hemma igen efter två mycket trevliga och givande kennelbesök, kan jag glädjande konstatera att Christina och Sofia hörsammade min önskan och luftade hundarna på en 17km-tur.
I dag har vi tagit en långtur på 34 km. Vi kom iväg först kl. 12.00 så det blev onödigt tungt
på upptinade vägar. Hundarna stretade som vanligt på i ett ok tempo. De första 16 km gick på snabba 1h 20 min inkl. 2 vattenstopp. En lite längre kaffe-, vatten-, fodax-paus innan 8,5 km uppför med en sammanlagd stigning på 100 höjdmeter, vilket tog 1h inkl. 2 vattenstopp. Ännu ett fodaxstopp och så de sista 9,5 km på knappa timmen inkl ett vattenstopp och omplaceringar i spannet - Singi fick ersätta Spira i led och Sarek fick vandra i "skamvrån" bakom fyrhjulingen de sista 8 km. "Skamvrån", är husses belöning till den hund som försöker maska sig genom träningspasset. Då blir "belöningen" att hunden kopplas bakom fyrhjulingen med en kätting kopplad till dragselen och vips så är den tvungen att arbeta för att hänga med. Får se om det kan avskräcka maskandet...

Dags att summera oktober - Strålande 49,5 mil har körts!! på sammanlagt 24 pass. Det betyder att vi tills dags dato är uppe i sammanlagt 90 träningsmil med den motorlösa fyrhjulingen - Bra jobbat Samojeder!!!

Denna vecka, där söndagen återstår, har så långt berikat träningsdagboken med (vilodag, 23km, 12km, 17km, vilodag, 34km, ??) = 86 km. Kan hända att det blir ett snabbjobb i morgon kväll på 17 km - de fick ju trots allt en extraskiva Fodax som tack för dagens pass :-). Själv skall jag avnjuta kvällen med att läsa Herta Müllers - "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv". Jag återkommer med den utlovade recensionen.

Vila och minusgrader...

2009-10-27T19:14:00.004Z

Hundarna fick vila igår måndag. De har kämpat bra och hittills har de sprungit lite drygt 40 mil under oktober månad. Den sista veckan har varit slitsam för hundarna då temperaturen pendlat mellan 5 och 8 grader, så därför var gårdagens vilodag ett välkommet avbrott både för hundarna och mig.
Tyvärr sträckte jag vaden ganska illa på barmarkstävlingarna helgen den 3 & 4/10 så den som ligger sämst till med träningen nu är mushern himself. Bara två lätta joggpass under oktober månad och jag haltar fortfarande. Jag masserar och stretchar men det vill inte släppa i vaden så till helgen blir det till att ta fram cykeln för det fungerar som träning märkter jag då jag cyklade med när Christina körde spannet i söndags.
I dag så blev det en fantastisk kvällstur i skymningen. Hundarna gick som tåget utan extra draghjälp av något vilt. En dags vila och termometern på minussidan kanske är förklaringen till att vi blåste runt 23 km på 1 h och 45 min inkl två st. stopp för vattning och ett för vattning/snacks!! Måtte det bli minusgrader på Femundlöpet...
Jag ska försöka palta mig upp i morgon bitti så jag hinner med en korttur på 12 km innan jag åker till min syster i Mjölby. Jag kommer att besöka henne t o m fredag denna vecka så det blir nästan hundfritt (jag tar med mig en som sällskap :-)). Förhoppningsvis så vågar sig Christina ut på åtminstone en tur under tiden annars lär väl hundarna koka över av all överskottsenergi de får om det blir tre vilodagar på raken... :-).

Kattögon...

2009-10-25T11:14:00.010Z

Efter att i två veckor kört ganska hårt med Samojederna så har jag försökt att ta det lite lugnare denna vecka... Det är svårt att hålla igen med träningen då jag samtidigt vet, eller rättare sagt tror mig veta, att vi behöver samla på oss minst två hundra mil innan den sista januari - helst mellan 250-300 mil. Med den målsättningen ligger vi med våra tills nu inkörda 80 mil bra till, särskilt med tanke på att det i dag återstår ganska exakt 100 dagar till start. Snittar vi 15 km/dag eller 10mil/vecka uppnår vi träningsmålet och kommer det snö som blir liggande i skogarna runt Jonsbyn f o m årsskiftet torde vi hamna närmare 300 inlöpta mil innan start.
Vi planerar också att förlägga veckorna 53 och 1 till någon snösäker ort med ett utbrett snöskoternät i Dala-Hälsinge-Jämtlands terrängen. Har någon tips på ett billigare boende med ett vidsträckt spårsystem runt knuten så får ni gärna skicka en e-post till mailto:bielkersmils@gmail.com :-)

Så är mina planer och i teorin går det att bygga de bästa av luftslott... Jag gillar aforismer och min absoluta favorit är inte helt oväntat att - "endast döda fiskar följer strömmen". Jag har förstått att mina bekanta som inte är så väldigt insatta i draghundsporten har svårt att förstå tjusningen i att lägga ner så mycket tid och pengar på en satsning där målet endast är att komma runt banan och hinna till banketten med en trolig sista placering som följd. Kan hända att det även finns de som är draghundsintresserade som tänker detsamma, men jag tror att förståelsen bland dem som tränat och levt tätt med sina hundar är betydligt större. Har man under ett halvårstid genomfört regelbundna träningsturer, som sedan utvärderas med 3-4 dygns strapatser i fjällmiljö, där hundarna gör vad de förmår för att nå målet i Röros, är jag säker på att den tillfredsställelse som då fyller varje musher är värd varje satsad minut och krona. Skulle hundarna dessutom nå målet, övertrumfar känslan av att ha klarat det, betydelsen av hur många som gjort det innan. Så tänker i varje fall jag!

Veckans kilometerskörd blev 107 kilometer - ( vilodag, 17km, 17km, vilodag, 33km, 23km och 17km). Jag vet att jag hade planerat två vilodagar i början av veckan, -men tisdagspasset startades först kl. 22.30 på kvällen så de fick i a f vila två dagar och så fick de en vilodag i torsdags. Tisdagspasset blev det första riktigt sena passet denna säsong och lärdomen från detta pass blev att katterna syns bättre på natten än på dagen... Jag vet inte om ni någon gång har riktat en pannlampa mot en katt, men om ni gör det kommer ni att häpna över mängden ljus som återreflekteras. Jag använder mig av en Silva LX pannlampa när jag kör i mörker. Den är på 5Watt och har en räckvidd av ca 75 meter. På det avståndet lyckades jag belysa en katt och jag var övertygad om att det var vår granne som var ute på gårdsplanen med en ficklampa - så starkt var returljuset från kattens ögon/åderhinna. Hundarna fattade det betydligt tidigare än vad jag gjorde. De maxade farten och när vi kommit halvvägs mot katten fattade även jag att det inte var någon granne som var ute mitt i natten, utan en katt, eftersom den då tyckte att det var dags att fly från det anstormande hundspannet. Katten rusar in på gårdsuppfarten och hundspannet efter. Jag låser alla fyra hjulen och kanar fram på grusvägen, lyckas få ner fyrhjulingen i dikesrenen till vänster om vägen samtidigt som de tre främre hundparen står på uppfarten till höger om vägen och vägen spärras av de andra fem hundarna. Där blir vi stående klockan 22.45 på kvällen/natten. 11 hundar skäller frenetiskt efter katten och jag försöker röstvägen få kontakt med ledarduon. Det lyser i stugan så den enda trösten är att våra grannar i varje fall inte blir väckt av oss, det är heller ingen risk att de somnar... Christina som hjälpte mig sela på hundarna har hunnit in, men trots att vi bor 1,3 km från där vi står så hörs skällandet genom timmerväggarna i vårt hus och Christina förstår av ljudet att döma att något hänt och börjar klä på sig för att komma till undsättning. Efter ca tre minuter, som kändes betydligt längre, tröttnar hundarna på att skälla och kanske inser de att katten hunnit undan. Jag lyckas i alla fall återuppta kommunikationen med ledarduon och kommendera ut dem på vägen så vi kan återuppta vår träningsrunda så när Christina kommer ut för att sätta sig i bilen råder åter en kompakt tystnad i höstmörkret endast bruten av hundars andhämtning och fyrhjulings skramlande som endast jag hör.

De övriga passen har skett i gråväder i ca 5 graders temperatur. Hundarna tuffar på med en medelhastighet av ca 10-12 km/h (inkl. raststopp) beroende på distans och höjdmetrar. Det märks att de börjar tycka att vissa partier är lite enehanda så i slutet av nästa vecka får vi söka upp lite nya träningsmarker

Husälgen klarade älgjakten!

2009-10-18T19:39:00.009+01:00

I morse var det tänkt att vi skulle komma iväg lite tidigare än gårdagens 10.00. Som vanligt är min handler, Christina, den som är först ut till hundarna i stallet och som vanligt skall valparna direkt ut till sina hundgårdar och som vanligt är det Sälka som leder gänget på 7 valpar de knappa 100- metrarna från stallet till hundgården. Sälka är underbar med valparna, hon både leker och sover tillsammans med dem, de enda gångerna hon inte är i valphagen är då vi är ute och kör samt ca: 1 timme efter det att hon fått mat, annars tar hennes modersinstinkter över hand och får henne att kasta upp maten till valparna. Men idag bröts mönstret. När Sälka kommer runt knuten på stallet med valparna ivrigt skuttandes runt henne så står vår husälg där - 10 m från stallknuten. Jag skriver husälg, för den älgen huserade tillsammans med sin mor större delen av vårvintern på kullen bakom stallet och ca 50 m från hundgårdarna. Sedan ett par månader tillbaka har den åter dykt upp lite här och där runt vårat hus till hundarnas stora glädje och vår tilltagande irritation - för den uppträder helt respektlöst mot oss. Den bryr sig inte om att hundarna skäller och det bekommer den inte det minsta om jag eller Christina går mot den och försöker skrämma iväg den. Vi har varit så nära som 5 m när vi försökt mota bort den - sedan har vårt mod svikit oss och jag har varit tvungen att kasta sten mot älgen för att få iväg den från tomtmarken. Senast vi såg den var veckorna innan älgjakten då den varje morgon och kväll gick och betade på vår åker ca 150 m från gården på andra sidan vägen.
I går hade vi besök av jägare som meddelade att älgjakten var över för denna säsong eftersom älgkvoten var fylld. Det verkar som om älgen hade koll på det också eftersom han så lägligt, efter att ha varit osynlig i drygt en vecka, åter fanns på plats bakom stallknuten. Men då hade han inte räknat med Sälka - för henne finns ingen kalenderbunden jaktsäsong eller några jaktkvoter - här jagas allt som går när tillfälle ges, och nu var ett sådant. Som ett föredöme för de 7 valparna visar Sälka hur lösa Samojeder förväntas bete sig när det finns storvilt runt knuten. Ivrigt påhejad av valparna sätter Sälka av efter älgen och vi hör hur jaktskallet drar iväg upp mot Storåsen.
Tidigare gånger då Sälka rymt har vi bara behövt starta bilen och möjligen kört en kortare sträcka innan Sälka uppfattat det och kommit som ett skott i hopp om att få åka med. Samma taktik denna gång. Med en hastigt avskrapad förarruta sätter jag av på den enskilda vägen som leder upp mot Storåsen. För säkerhets skull så avger jag en signal var 50 meter i hopp om att Sälka ska notera att insatsstyrkan är på väg. Så pågår färden i drygt 1,5 km - d v s med trettiotalet signaleringar. Jag vet inte om Sälka har tagit nå´n notis om att husse kommer tutande på skogsvägen, men det har i alla fall de två jägarna som letat sig ut i morgonsolen för att i lugn och ro ägna sig åt rådjursjakt denna strålande söndagsmorgon... Sällan har jag väl skämts som nu då jag kliver ur bilen och viskande närmar mig jägaren och förklarar mitt beteende. Tack Tomas Larsson (jägaren tillika jaktledaren på Acksjöns JVO), för att du har så stor tolerans med mig och mina Samojeder!
Rundan idag, startade av förklariga skäl först kl 10.40 men blev i alla fall 30 km, med rejäla backar - Singi fick vila. Denna veckas träningsdos blev hela 134 km med körning varje dag må - sö enligt (17 km, 17 km, 17 km, 12 km, 17 km, 23 km och 30 km). Nu väntas två välförtjänta vilodagar!

På älgjakt...

2009-10-17T13:36:00.007+01:00

Hmmmm.... - Attans att kylan inte höll i sig. Det märks direkt på hundarnas arbetsvilja när temperaturen åter kryper över nollan.
I går kväll var vägen mjuk efter en hel dags regnande och det var närmare fem grader varmt på kvällen runt 19.00. 17 km-rundan tog åtta minuter längre tid än normalt. Visserligen hade jag bara 9 hundar i spannet - Allak och Singi fick vila, men ändå... (kraven har höjts märker jag...)
I dag har vi gjort en runda på 24 km, t o r till Lyckan. Vägen var skapligt ihopfrusen till en början men temperaturen steg snabbt för vi kom iväg liiiiite för sent - (kl. 10.00) - husse tog sig en sovmorgon - Termometern visade på 8 grader vid hemkomst. Jag hade fullt i spannet, d v s 11 hundar, men Singi är fortsatt stel och gillar inte när tempot skruvas upp så nu är en linsektion borttagen igen inför morgondagens runda. Jag ser på http://www.yr.no/ att det åter blir lite kallare ett par dagar så det gäller att passa på med ett långpass i morgon. De får en extra ranson kött i kväll :-) så får vi se om det inte finns kraft för ännu en tremilare.
Apropå kött så frestades hundarna rejält idag. Jag hade stannat spannet för att fylla vatten från en bäck och var precis på väg att köra vidare då vi möter en bil med släpkärra så jag står kvar med hundarna på sidan av vägen. Vägen är smal, så bilen kör sakta förbi. När släpkärran är jämsides med ledarhundarna - Aijas och Spira, blir det rörelse på hundarna, Aijas kastar sig mot släpkärran och får upp framtassarna på baklämmen. Då först ser jag att det ligger en grovstyckad älg på släpet... Kommenderar Spira framåt och släpper på alla bromsar. Hjälper föga, hon har redan ryckts med bakåt av Aijas som gör vad han kan för att komma ifatt och upp på släpkärran. Som tur var så fortsätter bilen framåt så passagen sker ganska så snabbt - annars hade det med all säkerhet slutat med att jag hade haft hela hundspannet på flaket och då är jag inte så säker på att mitt/vårt anseende hade varit så högt bland jägarna längre... Nu var det "bara" de 6 främre hundarna som trasslade in sig i varandras linor... Ett trassel jag fick ägna några minuter till att reda ut innan vi med högt burna nosar kunde lufsa vidare.
Vid 12 km-vändplanen stod en salig blandning av Grönlandshundar, Samojeder och Malamuter uppstakade. Det var Sofia, Linda, Ronja och hennes pojkvän som var ute på en lördagstur och hade stannat till för fikapaus. Bra för mina hundar att få träffa andra hundar och gott för mig att få en nybakad kanelbulle - Tack Linda!

Lugna turer med högt tempo...

2009-10-15T17:28:00.004+01:00

Skönt med fyra träningspass utan intermezzon.

Tisdags kväll kördes den vanliga rundan på 17 km. Birk fick vila då han var lite öm i tassarna efter de senaste dagarnas hårdkörning. Så med 10 hundar i spannet och mig och Annelie (Theodors f d flickvän) på motorcykeln, sprintade hundarna runt den 17 km långa slingan på ganska precis 1h och 30 min inkl. 2 vattenstopp och ett stopp för snacks. Jag är imponerad av hundarnas arbetsmoral och tempo, för det var bara i de två brantaste backarna som jag klev av fyrhjulingen annars drog de ett ekipage på i runda slängar 325 kg!
På onsdagen var det dags för husse att få flåsa lite. Tillsammans med Birk och Bielka tog jag en löprunda på Brattforshedens naturreservat under eftermiddagen. Jag blev rejält sliten av de 18 kilometrarna i strålande solsken. På kvällen fick Bielka stanna hemma och denna gång var Christina med oss runt 17 km-rundan på fyrhjulingen. Tiden ligger fortsatt stadigt på 1,5 h (men jag får nu inte berätta vad ekipaget väger... :-)). Dagens träningsrunda gjordes i morse och var "bara" 12 km lång. Tänk vad fort man vänjer sig med längre rundor. Det var t o m så att jag tyckte mig se att hundarna blev förvånade när jag kommenderade dem in på vändplanen. I dag var det Allaks tur att få stanna hemma.
I kväll vilar både hundar, husse och matte. Nästa tur blir i morgon kväll innan fredagspizzan.

Jaktspannet...

2009-10-12T19:50:00.008+01:00

I kväll hade jag tänkt mig en lugn runda på 17 km. Det blev det också till en början. Vi startade med ett 15-tal osynkroniserade bajsstopp de första 2,5 kilometrarna och jag uppskattar att medelhastigheten var 8 km/h och tidsåtgången närmare 20 minuter. Jag kände att mitt tålamod, eller möjligen blodsockerhalten, var tämligen lågt. Humöret höjdes något då vi galant klarade av ett möte med en hemvändande jägare och hans två jakthundar. Jakthundarna skällde men jag kommenderade Spira och Aijas till höger och spannet travade snyggt förbi - Ja inte Sarek och Allak, de vill alltid fram och hälsa. Men med ett snabbt knyck med fyrhjulingen mot dikeskanten så studsade de snyggt in i spannet på sina platser igen. Det gäller att ha de bångstyriga hundarna bak i spannet :-).
Jag var lite besviken på arbetsmoralen så när motluten kom satt jag demonstrativt kvar på cykeln utan att hjälpa till. Jag t o m stannade fyrhjulingen vid några tillfällen då tempot blev för lågt och väntade ut hundarna tills de själva ville gå vidare. Stannade vid två tillfällen och vattnade hundarna. Efter milen hade de ett fint tempo och de sista 7 km gick väldigt snabbt. Eftersom jag kör utan klocka (kollar bara vid start och hemkomst) har jag inga exakta tider men det var vid få tillfällen som de var under 15 km/h. På ett ställe såg jag ett ögonpar glimma till ca: 5 m från vägkanten (troligen en katt eftersom den låg kvar och tryckte) vilket förklarar fartökningen vid den kilometern. Annars noterade jag inget särskilt förrän, helt plötsligt, en grävling korsar vår framfart precis framför ledarduon som helt glömmer att det är jag - drygt 15 m längre bak, som skall vara den som bestämmer... Jag vrålar nej samtidigt som jag står på bromsen och fyrhjulingen kanar fram på vägen och gruset sprutar. Efter ca 10 m kanande blir det stopp i spannet - då ser jag fyra hundar och en grävling tumla runt inne i skogen. Ett plötsligt gnyende och grävlingen kommer fri från hundarna och flyr in i mörkret. Nu lyssnar ledarhundarna och hela "tussen" på fyra hundar kommer hoptrasslade ut på vägen. Det tog några minuter att reda ut i linorna och undersöka hundarna men denna gång verkar det vara grävlingen som avgav ljudet för jag hittade inga blessyrer på Samojederna.
Jag har alltid undrat vad hundarna skulle göra om de kom ikapp något av de vilda djur de jagar som harar, rådjur, älgar, fåglar, rävar... - nu vet jag - i alla fall när de jagar i flock...
Som kuriosa kan jag nämna att av alla träningsturer jag gjort så var idag den första gången jag hade utrustat mig med en rejäl kniv... - Har inte vi män intuition och är utrustade med ett sjätte sinne så säg!!!
Tempot förresten - Jo 17 km på 1h 29 min inklusive alla stopp!

Äppelpaj...

2009-10-11T18:37:00.009+01:00

Då är det dags att summera veckan som gått - (sö-lö) - 12 mil med fyrhjulingen fördelat på sex dagar och lika många turer - (10km, 17km, vilodag, 17 km, 23 km, 24km 0ch 30 km). Det har varit en kanonvecka! Både träningsmässigt och vädermässigt Det märks på hundarna att träningen börjar ge resultat och när temperaturen, som igår kväll höll sig på rätt sida om nollan var det svårt för husse att hålla sig till planen... I går var det tänkt att vi skulle ta en kortare runda som avslutning på veckan och hinna hem i god tid för att se Sverige bli VM-klara i fotboll. Men då vi närmar oss vägskälet för vår "vanliga" 17 km-runda och hundarna formligen rusar fram i skymningen, bitvis har jag fått bromsa spannet i uppförsbackarna för att få ner dem i trav, tänker jag att Sverige får klara sig utan mitt stöd i kväll och viker av för en 3-milare. I värsta fall får jag sno spannet på vägen om tempot sjunker för mycket.
Men inte då - tempot minskar inte. På 2 h 20 min inkl. 3 vattenstopp och ett Fodax-stopp avklaras en kuperad 3-milare i halvmörker/mörkerkörning där vi vid två tillfällen hade god draghjälp av först en älg och sedan två stycken.
Å inte klarade sig Sverige utan mitt stöd... - kom in till andra halvlek och såg de sista 20 min - det var en tung förlust.

I dag var Samojederna stela i benen efter gårdagens/veckans turer och det har varit tyst i hundgården. Mest har de sovit och lojt har de noterat då jag gått över gårdsplanen mellan Ladugården och "snickarboa". Då jag känt mig lite halvkrasslig under veckan och dessutom drog på mig en sträckning i vaden vid helgens barmarkstävlingar så har min egen träning varit lika med noll. Jag kände mig piggare idag och av två anledningar behövde jag komma ut och röra lite på mig. Ena anledning var att jag fortfarande var stel i vaden och behövde få lite genomströmning. Den andra anledningen upptäckte jag i morse då jag checkade av vikten - 2 kg´s ökning, och det är tyvärr inte muskler... Nej det är resultatet av att vi=Christina har som vana att bjuda valpköparna på god äppelpaj med vaniljsås då de är här för att välja samt hämta valp. Det blir en hel del äppelpaj eftersom vi sålt 7 valpar och jag är snabb till fikabordet men långsam därifrån. Så det gäller att jag sköter den egna träningen, för vi har fortfarande 4 valpar osålda :-). Men jag kanske oroar mig i onödan för idag har Christina skördat morötter - 50kg!, och vi saknar jordkällare så det lär väl bli en hel del knaprande den närmsta tiden.
Hur som helst jag bestämde mig för en joggingtur utan hund - de behövde, och ville nog vila trodde jag. Jag svidar om till löparkläder och går ut på trappan. Som på en given signal reser sig 11 Samojeder, viftar på svansarna, skäller lite lätt och när inte det hjälper, hoppar upp med framtassarna mot hundgårdsnätet - M a o startklara!! - Det bådar gott!!!
Men idag håller sig husse till planen - även om det under de tre första kilometrarna kändes som jag hade behövt ett tiospann för att dra igång mig...

Indiansommar...

2009-10-09T22:21:00.004+01:00

Det blev inte som planerat. I går planerade jag en kortare runda på 12 km för idag. Men då hösten uppvisar brittsommarväder eller som en del säger, och som jag föredrar att kalla det, indiansommar-väder så är det dumt att inte ta vara på härligheten.

Med nybryggt kaffe och en dubbel ostmacka till husse samt Fodaxsnacks till hundarna gav sig det 19 meter långa 11-spannet iväg i morse på en underbar 25 km-runda. Ja, jag är privilegierad denna höst. Jag undervisar endast på måndagar och tisdagar. Dessutom läser jag en halvfarts distanskurs i teknik på lärarlyftet, där vi träffas var fjärde torsdag och fredag. Nästa träff är praktik och då ska vi b l a lära oss att svetsa - Jag ska då svetsa luckor till hundboxarna som jag håller på att bygga :-). Nu såg jag att det skulle bli regn på söndag så då får söndagen bli läsdag...

Inspirerad av Stigestads kommentar där han avslöjar att han anmält sig till Polardistans så gjorde jag detsamma i kväll. Det blir tredje starten i Polardistans och orkar jag hålla denna frekvens med träningen så kommer vi att komma till start med cirka 300 träningsmil i benen på hundarna och då blir det intressant att se vad de kan prestera. Jag kommer även denna gång att skida de 30 milen.

Annars uppehöll sig mina tankar under turen idag kring Nobels Fredspris och att Månen skulle "bombarderas" kl. 13.30, en halv timme efter det att Fredspristagaren tillkännagivits. Ett lustigt sammanträffande - Fred på Jorden och bomber på Månen... Nu var syftet med bombandet på månen att finna bevis för att där finns vatten så den värsta bomben var trots allt den som briserade i Oslo och kungjorde att Barack Obama var mottagaren av fredspriset. Jag har all respekt för Obama och stora förväntningar på vad han kan/kommer att åstadkomma. Men att ge Obama Fredspriset nu är detsamma som att ge en debutförfattare Litteraturpriset eller en doktorand Fysikpriset. Fysikpriset gick förresten till tre fysiker som gjorde sina upptäckter på 60-talet...

Äntligen...

2009-10-08T13:08:00.004+01:00

Äntligen är årets mest uppmärksammade pris, alla kategorier utdelat - Nobelpriset i litteratur. I år gick det till Herta Müller, en tysktalande rumänska, produktiv romanförfattare och essäist vars verk skildrar den mänskliga ödeläggelsen av den rumänska diktaturen och den politiska flyktens rotlöshet.

Kände jag till henne ??? Nej! Kommer jag att läsa någon roman av henne - Ja!

Varför? - Jo, det intryck jag fått av henne då jag skummat genom Aftonbladets och Expressens förstasidesnyheter och Googlat på nätet tilltalar mig. Jag gillar både att hon strävat efter uttrycksfrihet under Ceausescudiktaturen och att hon avskedats från sitt första jobb efter studenten för att hon vägrade att samarbeta med den rumänska säkerhetspolisen - civilkurage!
Jag återkommer om ett par veckor med en recension av den bok jag läst...

Annars uppmärksammar jag denna dag med mina personliga associationer av det Fylkingska "Äntligen"...

Äntligen så är Singi med i spannet - Så nu är samtliga 11 hundar i träning...

Äntligen så har vi passerat 50 träningsmil...

Äntligen så är det mer regel än undantag att använda ullunderstället...

Dagens runda blev 23 km - Först upp till Björntjärn, en stigning på 80 höjdmeter för att sedan vända ner och ta ytterligare en klättring på 100 m til banans högsta punkt på 250 m ö h. Som vanligt så stretade Samojederna på i utmärkt tempo...
I måndagskväll kördes 17 km och igår var det samma runda på 17 km.
I morgon blir det "bara" 12km.

Inte lugnt i Mördarbacken...

2009-10-05T19:00:00.014+01:00

Nu har jag och tre av Samojederna gjort säsongsdebut. Vi har kört barmarkstävlingar i Ludvika och Falun i klasserna BM och CM - vilket betyder Bike Män (cykel med 1 hund) och Cani-cross Män (Linlöpning med 1 hund). Båda dagarna fick Aijas löpa framför cykeln. Han startade väldigt optimistiskt på lördagen i Ludvika - det höll i ca 2 km, sedan ville han helst att husse skulle ta över pole position och det var precis då uppförsbackarna började. Vi avverkade de 4,5 km på lite drygt 15 min och kom på plats 3 av 4. Vann gjorde Patrik Hedberg med sin stortravande Alaskan Malamute på ca 11,5 min ! - strongt. Jag ger Aijas godkänt, särskilt med tanke på att vi på fredagen hade kört ett 3-milspass med 10-spannet. Av den anledningen valde jag att springa med Singi istället för Arija eller Sälka som jag också hade med till Dalarna. Singi sprang de två km framför husse - precis lagom fort för att inte riskera att spänna draglinan det minsta :-((. Här ger jag husse MVG - jag hade ingen aning att jag kunde springa så snabbt numer, 2 km på 6 min 14 sek - snacka om blodsmak... Knappt en minut efter Patrik Hedberg denna gång.

Vi övernattade hos min syster och hennes familj i Borlänge. Innan god mat och några kalla öl var vi ute och joggade 6-7 km med hundarna - Med på turen var också syrrans Samojed Teusa, kullsyskon till Arija och Aijas undan Sälka efter Sarek. Nu var samtliga hundar dragvilliga och det är ju inte så konstigt eftersom jag nästan alltid tränar dem i grupp.

På söndagen vaknade vi till ihållande regn. Det var regn/snövarning inför söndagen så jag hade tagit med mig vinterdäcken till cykeln ifall att... På med dem och iväg till Lugnets skidstadion där GävleDala med b l a Roland Stigestad och Cecila Lönnberg hade stakat utslagsgivande banor.
Direkt efter start intogs den beryktade Mördarbacken... - kolla in hur vi intar Mördarbacken på bildspelet på http://www.gavledala.sphk.se/ , jag har nummer 8 och 32. Aijas fick förnyat förtroende och trots ett bajsstopp på ca 20 sek så är vi det enda ekipage som förbättrar tiden jfrt med Ludvika trots betydligt tuffare bana och idag är vi bara knappa 2 min efter Patrik och vi tvålar till det andra Malamuteekipaget med nästan 2 min!!
Arija fick ersätta Singi och tillsammans gav vi järnet upp för Mördarbacken. Arija Sporrades av att se fotografen så jag fick en del draghjälp av henne. Tyvärr fortsatte backen ytterligare ca 50 höjdmeter efter fotografen, Arijas dragvillighet hade upphört och trots att jag försökte frammana bilder av slitande skidstjärnor för mitt inre så nog f.. tog tröttheten över hand och det blev 15 gångsteg innan vi rundade kulen och likt Torgny Mogren intog utförslöpan... Jag löpte max av min kapacitet och jag uppskattade att Arija höll undan utan att nämnvärt dra i linan. Väl i mål kunde jag glad konstatera att idag tog "gubben" och Samojeden en skalp - Vi tvålade till "junioren" Hedberg och hans Malamute med hela 4 sekunder!!! - Jag hade kunnat gå två steg till...
Extra glad blev jag då jag kom hem och fick höra att Christina och Sofia hade kört de andra hundarna 10 km.
I kväll har de fått gå den "vanliga" rundan på 17 km. Med två stopp, (ett med Fodax-snacks) gick det på snabba 1,5 timme. Christina cyklade med Singi. Jag vet att det är för tidigt, men jag är såååå imponerad av deras framfart att jag redan börjar fantisera om banketten...

Muskelvärk...

2009-10-02T19:19:00.008+01:00

Ooooops, vilket gensvar jag har fått på bloggen. Tack för alla kommentarer, mail och telefonsamtal. Det gläder mig att ni är så lättroade... Själv fick jag en djävelusisk träningsvärk efter den flygande starten, framförallt i axel/ryggpartiet och övre delen av framsidan på låren, orsakad av att jag försökte bromsa den 160 kg tunga fyrhjulingen och det galopperande 10-spannet.

Mest har jag lidit av värken i låren, då jag varje morgon och kväll förflyttar våra 10 valpar mellan hästboxen i ladan och hundgården. Att försöka gå de dryga hundratalet metrarna med valparna hoppande runt fötterna är lönlöst. Det slutar alltid med att minst en valp hamnar under min fot.

Därför har jag utvecklat en teknik där jag fullt fokuserad memorerar sträckan vi ska förflytta oss medans jag nonchalant låter valparna dansa runt mina fötter. När jag så ser en valpfri zoon, gör jag ett ryck, för att efter fem meter påminnas om träningsvärken - biter ihop, och ruschar så snabbt jag förmår över gräsmattan och ut på grusgången då jag, utan att våga vända mig om, med risk för att förlora fokus på att hålla undan, lyssnar efter tassljuden som uppstår då valparna kommer ut i gruset. Attans vad snabba de är, alltid hack i häl... Nu gäller det att öka och samtidigt komma ihåg att ducka för den förb... dörrsektionen som "bara" är 1,80m hög. Sen vi monterat hundgårdarna har det inte gått en dag utan att jag har haft ett sår på flinten. Boxplatserna jag byggt i ladugården för hundarnas nattsömn är 1,95 m höga :-). Hittills har jag precis lyckats hålla undan för valparna och kan om träningsvärken släpper, fortsätta med denna taktik i kanske två veckor till, sen är de förmodligen för snabba.

Jag och "storhundarna" har haft två underbara turer, i går torsdag, 17 km och idag 30 km. Klarblå himmel och behaglig temperatur. Jag är imponerad av Samojederna, de håller en marschfart på ca 12km/h i en starkt kuperad terräng. I de brantaste uppförsbackarna kliver jag av och går bredvid fyrhjulingen, beredd att hoppa på ifall/när de gör ett ryck framkallat av något jag sällan hinner observera. Vi pausar ca: var fjärde km för vattenintag och idag hade vi två längre stopp. Ett vid 12 km och det andra vid 20 km, då de förutom vatten även fick en kvarts bit Fodax - själv njöt jag av kaffe och några chokladbitar. Bifogar två kort med olika paustekninker:

Rookiemushern...

2009-09-30T10:05:00.004+01:00

Innan jag bestämde mig för att börja blogga var jag orolig för att det inte skulle finnas så mycket att skriva om. Den ena träningsturen är väl den andra ganska lik kan man tycka. Men är man en rookiemusher som jag så verkar det finnas hur mycket som helst att förtälja - jag undrar hur jag fick mitt gröna kort egentligen??

Idag var jag riktigt stolt över mig själv då jag spänt in hundarna i spannet. (10 igen, Singi vilar). Det hade gått lugnt tillväga och det var tyst i spannet, en del satt t o m och väntade när jag kom med de två sista hundarna, Mani och Aijas - Aijas in i led och Mani som Wheeldog. Jag fick mana Mani till tystnad ett par gånger och han lyssnade så länge jag fanns framför... Direkt då jag passerat alla hundarna och närmade mig fyrhjulingen för att göra loss förankringslinan från bilen drog Mani igång att skälla. Det blev startsingnalen - jag hinner precis böja mig ner för att tänka tanken att lossa på spännbandet när jag ser hur bandet likt en orm löper genom metallåset... Jag vet inte hur men på något sätt hinner jag, med båda händerna, greppa bakdelen på fyrhjulingen och likt en trestegshoppare skuttar jag efter fyrhjulingen med händerna krampaktigt om densamma och med en steglängd på minst sex meter/steg. Med hesa, men ändå med ett visst mått av auktoritet försöker jag kommendera ledarhundarna att stanna samtidigt som jag seglar fram bakom fyrhjulingen. Fruktlöst, de blir bara mer eggade av att husse ropar i utförsbacken och jag ser att postlådan kommer mot mig väldigt snabbt. Jag har nu "löpstudsat" bakom fyrhjulingen i ca 10 sek och gjort den upptäckten att, trots att greppet är bakom sadeln så är det jag som styr!!! Den fungerar alltså som min mountainbike - springer jag bakom cykeln och håller i sadeln så kan jag också styra cykeln. Häftigt!! Jag lyckas styra fyrhjulingen och missar vår och grannens postlåda, som sitter på samma stolpe, med ungefär två centimeter.

Tack och lov så inleds alltid mina träningsturer med upprepade bajsstopp under den första kilometern, något jag brukar svära över vid tävlingar men idag blev det min räddning. Efter ca 400 m stannar spannet och jag kan kasta mig fram och bromsa fyrhjulingen - med gele i knävecken och en puls på 190 häver jag mig över sadeln och tackar högre makter för att färden inte slutade så som jag sett den sluta för mitt inre då jag krampaktigt "löpstudsade" bakom fyrhjulingen...

Det är dags att summera träningen t o m september månad. Som träning räknar jag bara genomförd distans med fyrhjuling eller med våran trehjuling för fyra hundar. Jag bokför alltså inte cykelturer eller den löpning jag gör tillsammans med hundarna som träning för hundarna men väl för mig :-).

F o m 15 juli - 10 turer på sammanlagt 55 km (5,5km/tur)

Augusti - 16 turer på sammanlagt 115 km (7,2km/tur)

September - 17 turer på sammanlagt 240 km (14,1 km/tur)

Vi är alltså uppe i 410 km(Ett helt Femundlöp...) på sammanlagt 43 träningsrundor

Som kortast har vi kört 5,5 km (Hela juli och en stor del av augusti).

I augusti var längsta turen 12 km.

I september har vi haft 9 turer på 17 km eller mer - idag gjordes den längsta på 23 km.

Planerna för kommande månad är minst 35 mil.

I morgon skall jag be Christina dokumentera min startteknik, till dess får ni hålla tillgodo med en bild från dagens pass.

En osannolik kvällstur...

2009-09-29T17:18:00.003+01:00

Kul att ni är några som tycker det jag skriver om är intressant, och följer min blogg. Ambitionen med mitt skrivande är b l a att ärligt delge er den träning och de förberedelser jag och Samojederna gör inför Femundlöpet (och förhoppningsvis P-löpet och Polardistans 300 också - den sista beror på om jag får ledigt ännu en vecka i vinter...). Oavsett hur löpen går så finns säkert en hel del slutsatser man kan göra - Går loppen bra så har jag gjort en del rätt och går de inte så bra så vet ni i alla fall hur ni inte ska träna :-).

I går kväll genomfördes en 12 km träningstur med 10-spann. Det finns tillfällen i livet då man kan känna att detta inte sker i verkligheten, utan man är liksom åskådare och upplever sig själv medverkande i en film - i går var en sådan "osannolik kväll". Jag var riktigt trött och hade egentligen bestämt mig för att gå till sängs tidigt, men då termometern endast visade 9,5 grader kl. 20 bestämde jag mig ändå för att det skulle få bli en kortrunda eftersom det äntligen var lagom temperatur. Det blåste och regnade lätt när jag rullade ut fyrhjulingen. När spannlinan var uppspänd och några av hundarna var påselade så öppnade sig himlens portar och uppskattningsvis så föll 10 mm regn på fem minuter - lika plötsligt som regnet kom så upphörde det, istället tilltog vinden och det började åska. Så till skenet av pannlampan och blixtar och till ljudet av åskmuller och i gruset kanande fyrhjuling fullkomligt skenade 10-spannet ut i septembernatten. Jag lyckades förmodligen ge mig ut exakt samtidigt som den utlovade kallfronten passerade över Jonsbyn - Den kraftigt tilltagande vinden böjde träden på ett kusligt sätt över vägen och lossnande torrgrenar och höstlöv singlade ned över vägen och eggade mina Samojeder till det yttersta - vi fullkomligt flög fram och hastighetsrekord sattes på alla ställen under hela sträckan - aldrig tidigare har jag upplevt något liknande (inte ens då jag körde med Vänervinds Sibbar). Halvvägs mojnade vinden, mina hundar fick vatten och välbehövlig vila samtidigt som halvmånen och stjärnorna började att erövra natthimlen. Berättelsen kunde ha slutat här men...
När vi kommer hem och jag kommendrar upp spannet mot gårdsplanen - en kraftig uppförsbacke, där jag alltid får hoppa av och gå bredvid fyrhjulingen och mana på hundarna för att få in dem i gången mellan hundgårdarna - men icke denna kväll. Jag hoppar av fyrhjulingen och hinner med nöd och näppe kasta mig på den igen då hundarna galopperar upp för backen och skällande rusar in mellan hundgårdarna. Med bromsarna tillslagna kanar fyrhjulingen uppför grusgången. Hundarna är minst sagt upprymda och alla tio samlas i samma hundgård efter att de avselats. De är oroliga och skäller, har blicken riktade åt samma håll, ut i tomma intet och jag förstår att vi har besök av något djur utanför hundgårdarna. Jag scannar av mörkret med min pannlampa och känner hur mina nackhår reser sig då skenet återspeglas från ett ögonpar drygt 30 m från hundgården... - en varg! Jag står länge där, instängd, tillsammans med mina hundar i hundgården och stirrar på vargen ute i det fria, innan han/hon utan brådska går sin väg i höstmörkret.
Att det finns varg i omgivningarna visste jag sedan tidigare, vår närmaste granne blev av med sin jakthund för tre år sedan och jag såg en hel del spår efter varg under fjolårets slädturer. Jägarna sa även att de hade spårat en varg ca 15 m från våra hundgårdar i vintras, men det trodde jag inte riktigt på...
Nu tror jag på dem och kan bocka av varg från min lista över "sedda vilda djur"..
Och ärligt talat - jag längtar inte efter ett återseende...

Husses tur att svettas...

2009-09-27T17:53:00.004+01:00

Jag tror bestämt att jag kan anmäla Jonsbyn som ny väderstation till SMHI. Jag kollar termometern det första jag gör när jag vaknar, jag kollar vädret innan jag går till sängs, för att sia om morgondagens temperatur. Är jag upp en sväng under natten så nog tusan blir det en sväng frörbi termometern då också... I morse, runt halv fem var det nästan 11 grader :-(. Det enda positiva med det var att jag fick sovmorgon till halv åtta och hundarna fick en vilodag. Nu hoppas vi på lite kallare i morgon kväll för just nu visar termometern +14,6 grader (kl. 18.50) så det blir ingen kvällsrunda idag.

Helt fritt från träning blir det inte ändå för husse tål ju värmen och han kan väl inte bara ägna tiden fram till start med att åka fyrhjuling bakom stretande Samojeder. I går var det klubbmästerskap i orientering och Spira som normalt är väldigt följsam fick som vanligt springa med husse. Det gick väldigt bra till kontroll fyra - mitt på banan. Då lyckas vi skrämma upp en älgko, som med tio meters försprång travar iväg. Det var imponerande att se älgen och minst lika imponerad blev jag av Spiras galopp - hon höll jämna steg med älgkon under de uppskattningsvis fyrahundra meterna jag såg dem, innan de försvann in i snårskogen. Banan gick naturligtvis åt ett helt annat håll och jag fortsatte visslande och ropande efter Spira var hundrade meter - nog så jobbigt då man ligger med puls över 160 slag/minut. Jag kommer så småningom till målet och pustar ut i någon minut innan jag springer tillbaks i mina egna fotspår.
Jag möter några orienterare som berättar att de sett Spira vid kontroll fyra, hon har följt med dem mot kontroll fem, men har sedan vänt om och sprungit tillbaks mot kontroll fyra trots att de försökt locka med henne vidare mot målet. Jag blir naturligtvis lättad av beskedet att hon lämnat älgkon. Och mycket riktigt, när jag kommer till kontroll fyra så kommer en ylande glad och rejält sliten Spira mot mig - Sköönt, husse kan andas ut, det var en svettig stund...!
Man får väl anse att jag är värdig klubbmästare då jag fick löpa två varv :-)...
Idag tog jag med Singi på en 18 km lång löptur för att se hur hennes kondition är efter valpandet innan jag kopplar in henne i spannet. Hon fick godkänt och som belöning en hel skiva Fodax!
Nu har jag 11 Samojeder att träna för att så småningom kunna välja ut åtta och hela fyra månader kvar till start!!!

Coolt i spannet men varmt i luften...

2009-09-26T09:06:00.003+01:00

I går kväll nattade jag riktigt tidigt för jag hade tänkt mig säsongens första 3-milare idag med start runt kl. 06.00. Klockan på ringning halv 6, kikar ut och konstaterar moln på himlen och det känns inte höstlikt i luften. Besviken konstaterar jag att termometern redan visar 9,8 grader.
Långturen får vänta, vi gör ett nytt försök i morgon.
I stället blev det 12 km med 10-spann. Starten idag var klockren, hundarna kopplades in i bättre ordning och husse var lugnare. Turen på 12 km är en väg ut, till ca 2,5 km och sedan ytterligare 3,5 km till vändpunkten, där jag vattnar/snacksar hundarna. Samma 3,5 km tillbaks, och så en annan 2,5 km-slinga hem.
På 3,5 km-sträckan fanns något som jag inte såg men det eggade hundarna till intervallkörning. En rejäl tempohöjning under en km på vägen ut och på samma sträcka under hemvägen. Det är stort att känna trycket i spannet vid sådana tillfällen och det hade varit kul om hastighetsmätarn fungerat... Jag kom att tänka på att det är ju bara 3 månader kvar till jul och två månader tills jag fyller år - en hel kortlek... (utan jokrar) - så det borde väl vara dags att skriva önskelista - och en GPS att ha med sig vid hundkörning vore mumma... Hoppas släkten läser min blogg :-)...

Svettigt för husse...

2009-09-25T10:21:00.005+01:00

17 km idag igen.
I dag har jag lärt mig att det har betydelse hur hundarna spänns in i spannet. Efter att hittills ha kört ca 40 träningspass har vi drillat våra hundar att sitta lugna och tysta tills spannet far iväg. Det har fungerat bättre och bättre och jag har varit riktigt stolt de senaste turerna. Det enda vi behövt tänka på är att koppla in Arija som bland de sista i spannet eftersom hennes iver annars smittar av sig på de övriga i spannet.

Men nu har jag övergått från att köra 8 till att ha 10 hundar i spannet och idag var första turen med 10-spann från gårdsplanen... Som vanligt, först wheeldoggsen - Nallo och Allak som är lugna sedan Sarek framför dem och ut med Spira i led. Så långt lugnt och skönt. Sen satt jag in Mani som är inlånad från Svartisens kennel - en jäkel på att dra, men alldeles för lik Arija i sin energi. Hans ylande och iver över att komma iväg smittar av sig till både Spira och Sarek. Det blir oro i spannet och det dras och rycks i selarna och fyrhjulingen. Vad gör då jag..?? - Istället för att lugna ner hundarna försöker jag skynda på mig själv och springer för att hämta och sela på de resterande 5 hundarna. Selarna åker snabbt på och när jag nästan är klar lyckas vår utbrytardrottning Bielka öppna dörren till hundgårdarna - Ut rusar hon och Arija, i full speed mot spannet, förmodligen rädda för att bli kvarlämnade. Ett spann som redan är uppeggat och ivriga över att få komma igång och dra triggas ytterligare av att få två lösa hundar kommer rusande mot dem. Det blev för mycket för Allak och Nallo som ryker ihop - våra två stoiskt lugna utställningschampions som aldrig tidigare visat några sådana tendenser.

In med Birk och Aijas i garaget, isär med Nallo och Allak (det var inte så svårt då de mest stod på bakbenen och "höll om varandra"), in med Allak i bilen som jag använder för att spänna fast fyrhjulingen i. Jag fick anledning att flytta om lite i spannet eftersom jag antog att Allak och Nallo inte var de såtaste vänner. Sarek åkte bak till Nallo, Allak fick gå framför dem tillsammans med Bielka, sedan Mani ihop med Sälka, Arija fick junioren Birk som andra par och i led, som vanligt, Aijas och Spira. Puh.., husse var rejält svettig i sitt ullunderställ när vi äntligen kom iväg.

Vid 6 km var det dags för första vattenstoppet, då fick Sarek och Allak byta plats och Allak fick åter gå i par med Nallo - inget av morgonens groll märktes under resten av turen eller efteråt då jag som vanligt kopplar loss och selar av alla hundar och låter dem strosa runt tillsammans i hundgården under ca 15 - 30 minuter. En mycket skön stund för mig som musher då jag brukar gosa lite extra med varje hund...

Fuglesang och jag...

2009-09-24T16:40:00.000+01:00

I går kväll kopplade jag in 10 hundar i spannet och tog en kvällstur på 12 km under en molnfri natthimmel där tusentals av Vintergatans många miljoner stjärnor kunde skådas. Det var så vackert att, då hundarna efter 8 km rusat/sprungit sig trötta och jag stannat för att vattna dem, gav spannet extra vila då jag lade mig på rygg på fyrhjulingen, släckte pannlampan och stirrade rakt upp och väntade tills jag fick se ett "stjärnfall". Det var häftigt att ligga där i mörkret under ca 3 min, endast störd av Sälkas och Arijas skall av iver att få dra igång spannet.

Mest fascineras jag av de enorma avstånden - Tänk att jag ligger här och fångar in ljus som har färdats genom rymden i minst nio år, som är avståndet till den stjärna (Sirius) som är synlig från norra halvklotet och ligger närmast oss i Vintergatan. Många stjärnor ligger 100, 1000, 10 000 ljusår eller längre från jorden. Tänk om någon rymdvarelse på någon planet just i detta nu skulle ha sitt superteleskop riktat mot mig på jorden - Ja då skulle han/hon/den INTE se mig utan den skulle se livet på jorden för just 100, 1000 10 000 eller flera år sedan. Är det inte häftigt!!! -En blick på natthimmlen är alltså detsamma som att se tillbaka några tusen år i historien... snacka om eftertanke...

Att jorden susar fram i rymden i en hastighet av 3 mil/sekund i sin bana runt solen eller 25 mil/sekund i sin rotation runt Vintergatans centrum. Ja, det förklarar varför jag inte behövde vänta speciellt länge innan jorden kolliderade med lite rymdgrus som sprakade i några häftiga stjärnfall i vår tunna skyddande atmossfär.

Utan att på något sätt förringa vår austronaut Fuglesangs rymdäventyr så vill jag ändå ge den lite perspektiv.
Tänk dig jorden stor som en ordinär jordglob (ca 1/2 m i diameter). I den skalan blir månen som en apelsin ca 12 meter från jorden. Var någonstans mellan jordytan och månen tror du Fuglesang utförde sina rymdpromenader...........................( just det, ca 1 cm från jordytan... :-( Christer Fuglesang var "bara" 35 mil från jordytan.
Jag förväntar mig inte någon liknande hysteri, men kan meddela att jag och mina Samojeder nu samlat ihop 35 träningsmil. :-).

Hemma till tiokaffet...

2009-09-20T16:46:00.000+01:00

Bilden är tagen halvvägs in på dagens runda - strax efter det att hundarna har fått en kvarts skiva Fodax. Som ni ser så är det fin fart i spannet idag igen! Med en snittfart på ca: 12 km/timmen drar de runt på mig och den motorlösa fyrhjulingen. Det imponerar verkligen på mig särskilt då vår 17 km-runda bjuder på rejäl kupering.

Från hemmet stiger det sakta från 130 m ö h till som högst 250 m ö h som nås efter lite drygt halva rundan. I endast de brantaste backarna kliver jag av fyrhjulingen och går/joggar bredvid utan att bidra med annat än sällskap och uppmuntrande tillrop till utvalda hundar... Uppför har Mani fått kämpa två dagar i rad. I går var det Bielka som avlöste honom och idag var det Sälka som fick göra comeback i spannet. En efterlängtad comeback kan jag lova. Det var svårt för matte att hålla tillbaka henne när spannet for iväg i morse.

Min plan att låta hundarna få dra lugnt och tungt t o m oktober månad grusas ideligen av att vår väg allt som oftast korsas av vilda djur. I morse var det en tjädertupp som fick upp spannet i galopp. Då avverkas 500 m på en minut. I löparkretsar kallas detta för fartlek... Som tur är så fortsätter spannet rakt fram efter vägen i härligt hög fart. Hittills är det bara ekorrar (och katter) som har lockat Samojederna av vägen.

Om temperaturen är lägre än tio grader i morgon kväll så blir det premiär för tur i pannlampssken för denna säsong. Men den kommer att följas av åtskilliga eftersom höstdagjämningen infaller på tisdag/onsdag då dag och natt är lika långa sen blir det bara mörkare och mörkare.

En av många turer

2009-09-19T10:20:00.000+01:00

Vi är väl få som väntar på kylan, men det vore skönt om solen kunde börja värma liiite senare än kl. 09.00 på morgonen. Då kunde morgonturerna starta kring 08.00 istället och husse kunde få sig en eller två timmars extra sömn på morgonen. Men jag börjar förstå att som "äkta" musher så är man i ett konstant behov av extra sömn uppkommet av sena kvällar och tidiga morgnar.

Bifogar en bild från dagens morgontur -

vattenpaus efter 7 km och solen börjar bryta igenom dimmorna. Temperaturökningen märks tydligt när man kör polarhundar - ju behagligare för mig desto tuffare för hundarna och desto tätare mellan vattenpauserna.

I morgon kör vi samma runda som idag (17 km) men startar innan kl. 07.00 och till veckan får det bli kvällskörningar till skenet av en Silva LX. Mani gick med den första milen och fick därefter ge sin plats till Bielka - allt för att skona hans tassar. Hundarna jobbade kanon. 1 timme och 40 minuter med tre pauser inräknade ger en marschfart runt 12 km/h, inte illa! - Det känns hoppfullt...

Nu är det allvar...

2009-09-18T19:37:00.000+01:00

4000 norska kronor fattigare - det är vad jag blivit efter att ha betalt anmälningsavgiften till Femundlöpet. Det kostar att förverkliga sina drömmar... Men nu är anmälan gjord och t o m oktober så är träningen uteslutande inriktad på på att bygga muskler i lugnt tempo och jag planerar att spannet skall ha fått ihop 65 mil innan vi kommer in i november.

Välkommen Mani!

I onsdags (16/9) hämtade jag hem Mani från Svartisens kennel. Han kommer att bo hos oss och tränas med spannet så att jag får elva hundar att välja mellan inför Femundlöpet - tack för förtroendet Sofia! Det lär behövas några hundar att välja mellan eftersom Bielka och Birk endast är 21 månader i februari och Singi och Sälka ännu inte påbörjat träningen efter valpfödandet... Nja, jag har tagit ett par kortare joggingturer och Christina har cyklat lite lätt med dom men de får vila ett par veckor till innan jag kopplar in dem i spannet.

Våra hundar går dagligen på grus, eller det som kallas bärlager, i sina hundgårdar. Vi har valt det som underlag för vi tror att tassarna då blir tåligare och klarar barmarksträning på grusvägar bättre utan att behöva sockas. Manis tassar har inte härdats på samma sätt och han ligger ca: 25 mil efter i träning, (Sofia kanske protesterar, men jag bokför inte löpning eller cykling med hund som träning), så han kommer också att få ett par veckors inskolning innan jag räknar med att han klarar av hela rundor som nu är uppe i två mil. Under tiden fixar vi sockor till honom. Inskolningen har startat. Mani kommer till en början att gå i andra par i spannet tillsammans med Arija. För att de skall lära känna varandra lite bättre så delar de hundgård tillsammans med Bielka och jag kör lite extra löpturer med bara Arija och Mani. I onsdags tog jag med dem på en 13 km lång joggingtur. De sporrade varandra att dra den första halvmilen då jag hade god draghjälp. De sista 8 km gick i behagligt joggtempo om 4,45 min/km. I kväll var det dags igen, båda hundarna bokstavligen hoppade in i selarna och de första 6 km hade jag svårt att följa dem och linan var konstant spänd. Vi tog en snabbjogg t o r Björntjärn, summa 11 km och jag tryckte rejält de sista 3 km. Med ett tempo på knappa 4 min/km på slutfasen märktes också att 25 mil i spannet gett lite resultat - Arija höll undan med spänd lina medan Mani hade fullt sjå att hänga med utan att behöva bli dragen.

Men i morgon bitti så åker fyrhjulingen fram och Mani skall få sina första kilometer i träningsdagboken.. - Turerna idag och onsdags räknas bara för husse som fortfarande leder milsamlandet med 15 mil.

Count down

2009-09-14T20:42:00.000+01:00

4,5 månader kvar till start för Femundslöpet och morgon-/kvälls-temperaturen börjar bli stabil runt +10 grader så nu kan träningen ske mer planerat och inte bara inträffa de dagar temperaturen råkar vara under 14 grader som jag satt som gräns.

Träningen från mitten av juli tills 28/8 har uteslutande skett med vår 230 kg tunga fyrhjuling. Med mig på så har ekipaget vägt över 310 kg! Då vi "bara" har haft 8 hundar i spannet eftersom Singi och Sälka har fött varsinn valpkull för 6 veckor sedan, så har tempot av förklarliga skäl varit lågt. Terrängen där vi bor är ordentligt kuperad och antalet hundar vi kommer att ha tillgång till för träning under denna säsong är maximalt 11 st, (så småningom våra egna 10 och en lånehund, "Mani", från Svartisens kennel), så jag bestämde mig för att lätta på ekipaget. Jag har plockat några kilo från mig själv - är nu nere i 85 kg och ska försöka att ta bort ytterligare fem till vintersäsongen (det blir inte bara lättare för hundarna utan även för mig att jobba på släden). Merparten av vikten tog jag från fyrhjulingen - väck med motor, växellåda, avgassystem, bensin, drivkedja... tillsammans ca 60 kg, så nu är vi nere under ett kvarts ton att släpa runt på för samojederna.

En annan "vinst" med att ta bort motorn är att vi nu kan kalla oss miljöcertifierade och jag får skylla mig själv om jag pressar hundarna för hårt och ger mig ut på för långa rundor för då lär det väl bli jag som får dra ekipaget om vi hamnar i tidsbrist på någon träningsrunda, för de bekymrar sig aldrig för något så trivialt som tid.

Med 20 veckor kvar till start har vi f o m den 15:de juli hunnit med 34 träningsturer och sammanlagt 26 mil. Alla turer som vi sprungit tillsammans är ej medräknade. Det är några mil kvar till de önskade 200 milen. Men nu kommer kylan så det är bara till att sela på och samla mil...