Tack alla läsare - bloggen tar paus!!!

Jag hoppas att Ni som följt min blogg har fått lite att fundera på vad det gäller möjligheterna att träna Samojederna för långdistanskörning. Det var i alla fall syftet med bloggen.
Träningen inför denna säsong startades från en "normal" nivå - den sammanlagda distansen för säsongen 2008/2009 var faktiskt så låg som ca 100 mil/hund. Träningen startades redan den 15:de juli med distanser på 5,5 km/tillfälle för att så småningom stegras till 6 milapass som längst.
Den sammanlagda distansen innan starten av Femundlöpet, som var säsongens stora utmaning var 240 mil/hund för de som hade gått längst, ner till 200 mil för tikarna Sälka och Singi som fick sina valpkullar i början av augusti.
Med tanke på att jag endast hade nio hundar för träning (Birk och Bielka var aldrig riktigt aktuella för start eftersom de endast var 1,5 år på startdagen av Femundlöpet), och då Allak redan i tidigt skede tvingades avstå träning så är i a f min slutsats att denna distans inte på något vis är maximalt vad Samojeden klarar av. Jag tränade de facto 8 hundar och hade ingen möjlighet att toppa spannet utan fick f o m november anpassa träningen så att alla hundar skulle hållas hela och komma till start.
Betänker man sedan att jag fick ställa av Mani redan efter 14 mils körning (efter att ha haft honom i slädsäcken under 6 mil!) och köra de resterande 26 milen med reducerat antal - och de sista 10 milen med endast 5 i spannet under tuffa väderförhållanden så är min uppskattning att det finns en hel del tid att kapa - kanske t o m upp emot ett helt dygn!!
Den slutsatsen grundar jag mig på efter att ha genomfört Polardistans 300 km nordisk stil där jag hade möjlighet att välja de fyra bästa hundarna - Arija, Sälka, Mani och Spira. Visserligen går vare sig terräng eller spårkvalitet att jämföra, men eftersom vi körde nordisk stil så fick hundarna, utan hjälp av mig, konstant dra pulkan som vid start vägde 60 kg (lite drygt 50 kg vid målgång). Åker man släde så är det betydligt lättare att avlasta hundarna. Polardistans klarades av under 50 timmar, med en vilotid av ca 10 timmar - 20 % av tiden till vila och medelhastigheten så hög som 7,6km/h!

Med denna vetskap har jag nu beslutat mig för att avsluta denna blogg som startades just för att sprida data om hur jag tränar mina hundar och förhoppningsvis inspirera andra Samojed/hundägare att "tänja gränserna".

Jag återkommer med största sannolikhet med ännu en blogg inför nästa "utmaning" - problemet är att jag ännu inte bestämt mig vad nästa "utmaning" blir, så i avvaktan på beslut kommer vi att från hemsidan sporadiskt blogga under rubriken "hänt på kenneln".

De "utmaningar" vi har i åtanke är i första hand, om ekonomin så tillåter, en långtur längs den Svenska fjällkedjan med ett storspann släde, ca 10 st och ett "storspann" nordiskt, ca 6 st, där vi startar i Sälen och långsamt tuffar upp mot Treriksröset samtidigt som vi dokumenterar resan.
Jag har också blivit uppvaktad av både Samojedägare och andra B-hundsfantaster att åter starta på Femundslöpet med Samojeder. Det är möjligt att jag gör det, men i så fall blir det ett seriöst försök att nå banketten efter Femund 600 km ... 5 dygn ... 5*24= 120 h ... 33 % vilotid, återstår alltså 80 h körtid vilket kräver en medelhastighet av 7,5 km/h... Det vore väl en häftig utmaning med ett 12-spann och om ingett oförutsett händer så har vi ju faktiskt 16 Samojeder att träna inför våren 2012, så kanske, kanske... Ett mer naturligt steg vore kanske en start i Finnmarkslöpet 500 km (8-spann) eller varför inte testa att under tre dygn avverka de 42 milen på Amundsens Race från Östersund till Röros med ett 12-spann Samojeder. Lyckas vi inte spara ihop till vår långresa redan till denna vinter så finns även möjligheten att delta i polarhunds-VM, som nästa år går i Hamar i Norge. Någon brist på "utmaningar" verkar det inte vara...

Som Ni märker så finns det en hel del att fundera kring efter denna mycket lyckade säsong, med den historiska målgången på Femundlöpet 400 som största bedrift, mycket tätt följd av den oväntade segern på Polardistans 300 km - nordisk stil där vi "körde skjortan av" både Alaskan Malamute, Grönlandshundar och Siberian Huskies på en kanontid som fått mig att fantisera om ännu vassare framtida utmaningar för våra Samojeder än vad jag trodde var möjligt inför denna säsong. Att vi vann NM i nordisk stil med Teusa, vår nyparade tik som beräknas valpa i början av maj, är bara bonus!

Avslutningsvis vill jag tacka samtliga läsare av min blogg och då särskilt Er som gett mig feedback i form av kommentarer, telefonsamtal, besök och/eller e-post. Det har varit kul och inspirerande att både träna och skriva då jag vetat om att ni intressant följt våra "strapatser" via bloggen.
Jag hoppas givetvis att ni kollar in på vår hemsida http://bielkersmils.com då och då, så att ni inte missar när jag startar upp nästa blogg - för nå´tt gränstänjande mål är jag säker på att vi kommer att ta oss an - hundarna kan ju inte bara stå där i hundgården och det är väl lite fegt att sluta "utmaningarna" efter två fullträffar...

Till dess - Ha en skön avsluting av vintern och njut av vår och sommar innan den härliga hösten kommer då vi äntligen kan starta träningen av våra pälsade polarhundar. // Håkan Nisula

Seger på Polardistans 300 km - pulkastil....

Aldrig trodde jag att Samojederna skulle stå som slutsegrare i den tuffaste klassen på Polardistans, - nämligen 300 kilometer pulkastil!

Men om de överraskade mig på Femundlöpet så kom de att överraska mig än mer på Polardistans som startade i måndags den 8:de mars och faktiskt avslutades bara lite drygt två dygn snare på onsdagen den 10:de mars - Då vi med dryga fem timmars marginal tvålade till Lennart Andersson och hans Grönlandshundar. Lennart var i mål strax före Freddy Kampenes från Norge som startade med 3 Malamuter och en Grönlandshund i spannet. Bästa Sibirianspann nådde målet efter ytterligare fyra timmar... Extra roligt med segern var det eftersom samtliga polara raserna var representerade i startfältet och även bland oss fem som till slut nådde målet.

Räknar jag bort den tid som vi tillbringade på checkpoint (vilotid, cirka 10 timmar), så blir medelhastigheten 7,6 km/h i en väl kuperad bana inkl. snacks/fikastoppen utefter spåret - m a o så har de under denna 30-milafärd klarat kravet för Polarhundstest B eftersom pulkan de dragit över kalfjäll och jokkar var lastad till drygt 60 kilo innan start! Det säger en hel del om deras framfart i Dala-Jämtlands-fjällen men det säger också en hel del om vilka pinsamt låga krav SPHK Samojed har för att avlägga Polarhundstest B - (Åker man skidor efter hundarna så drar hundarna i varje fall en last på 20, 40, 55 alt 65 kg (-5 kg om tik ingår i spannet), men avläggs B-testet i slädstil så behövs ingen vikt i släden... - varför kan man undra då jag ännu inte sett något Samojedspann där föraren inte stödsparkat alt gått bakom släden i motluten? (Undantaget Wouter de Ridder från Polarullens kennel). Under Polardistans 300 km drog mina Samojeder pulkan åtminstone 299 av de trehundra kilometrarna (och ibland även mig). Det var endast vid de brantaste motluten jag hann ikapp och kunde stötta.


Polardistans 300 km - Nordisk stil...













Kl. 10.00, måndagen den 8.de mars sticker Arija, Sälka, Spira, Mani och jag från Särna med nr 1 på bröstet. I pulkan finns all mat och samtliga förnödenheter som behövs för löpet nedpackat. Med pulkan väger lasten lite drygt 60 kg. Som alltid, (det är mitt tredje Polardistans) finns mat till mig och hundarna nedpackad som skall räcka till fredagen för det är då vi har banketten. Den enda hjälp som vi får ta emot av funktionärerna under löpet är vatten vid de tre olika checkpointerna vi passerar så det gäller att ha tänkt igenom alla eventualiteter. Första checkpoint är Lofsdalen, en sträcka på 97 km.
Sammanlagt är vi sju ekipage som ger oss i kast med utmaningen att snabbast möjligt avverka de 300 kilometrarna. Nr1 - jag med mina Samojeder. Nr 2 - Lennart Andersson, Grönlandshundar. Nr 3 - Gunnar Olsson, Siberian Husky. Nr 4 - Niklas Eriksson, Siberian Husky. Nr 5 - Freddy Kampenes, Alaskan Malamute och 1 Grönlandshund. Nr 6 - Leif Björneseth, Alaskan Malamute och nr 7, fjolårets bragdvinnare Björn Zelander med Alaskan Malamute. Ganska snart är vi upphunna Lennart och hans Grönländare och efter en knapp mil åker de fem först startande på ett pärlband med oss i kön och Kampenes som lok. Jag har ställt alarmuret på 13.00 för en första snackpaus. Precis då klockan ringer passerar vi Dalakojan och dit är det exakt 30 km. Vi har alltså avverkat den första tiondelen av löpet med exakt 10 km/h i ett ständigt motlut! - impressed! Vi har passerat Lennart och Gunnar som stannade något tidigare och de syns heller inte till då jag med mycket bakhala skidor släpar efter spannet i säsongens första blidväder - det är väl självaste f.n att mitt tredje Polardistans också ska behövas köras i varmgrader. Eftersom jag kör med Christinas skidor då jag kört sönder mina och inte haft råd att införskaffa några nya efter Femundlöpets kassaurholkning har jag inte bara bakhalt - det finns heller inget glid då spannet på skidorna är för personer på 60 kg och inte för mina knappa 90. I fickan har jag två vallaburkar som jag lånat av Inge Eklund, Swix blå för minus 5 och en lila burkvalla för noll till minus 2... - Inte mycket att lägga under skidorna då temperaturen i snön ligger runt +4. :-( Jag sprattlar på så gott jag kan bakom pulkan och får titt som tätt be Samojederna om ursäkt eftersom de alltför ofta får släpa på både mig och pulkan. Trött och sliten redan efter lite drygt tre mil och med en tilltagande smärta på stortånaglarna eftersom jag har köpt ett nummer för stora ullssockor loppet till ära - det är till att komma väl förberedd - det är bara att erkänna att här är det jag som är den svagaste länken. Hundarna har jag tränat rejält, Mani cirka 230 mil i benen och tikarna alla över trehundra mil. Husses skidmil denna snörika säsong kan räknas på fingrarna till sju... Det tar tid att träna Samojeder får jag ursäkta mig med. Men gubben har tur för ganska så snart närmade vi oss kalfjället och där var snön kall och det hastigt påkomna regnet övergick till ett kortare snöfall som fixade någon millimeter kall nysnö i spåret där den lila burkvallan var ett perfekt underlag i klättringen mot Morvallen. Vi passerar även Niklas som har en kortare downperiod i den alltmer tilltagande blåsten under de två milen då vi passerar det första kalfjället och dryga fem min före oss kan vi se Kampenes kämpa i blåsten.
På slädsäcken har jag kartan med hela bansträckning väl synlig framför mig och vi har nu kört fem mil på ca 6 timmar - det är jäkligt lång del av banan som återstår även efter chp Lofsdalen, drygt 20 mil och jag dividerar med mina tankar och gissar att vi kommer till Lofsdalen strax innan midnatt, givetvis skulle det vara gott med den obligatoriska vilan på 6 timmar men då får vi nästa etapp i dagsljus med risk för körning i plusgrader - hundarna slits och vi tvingas förmodligen till en extra vila på runt 6 - 8 timmar i Lillhärdal och på det viset får vi ytterligre dagskörning. Alternativet är ett kortare stopp i Lofsdalen och fortsatt nattkörning till Lillhärdal. Vila i Lillhärdal och sedan ännu en natt och de sista 13 milen mot mål i ett svep... Går det? - orkar hundarna och f f a orkar jag att blåsa knappt 18 mil under ett dygn?
Där på fjället i nedförskörningen bestämmer jag mig för ett kortare stopp i Lofsdalen. På bangenomgången hade det pratats en del om pistmaskinspreparerade spår varför jag hade lånat min svågers skateskidor som låg fastspända på slädsäcken tillsammans med en reservstav. Cirka tre mil innan Lofsdalen och i cirka tio mil runt Lillhärdal är spåren preparerade för skateåkning - Tyvärr fick jag även då hasa runt på hustruns skidor eftersom jag i ett kortare moment av oaktsamhet inte hinner bromsa pulkan då hundarna plötsligt väljer vänster sida om en kryssmarkering som får till följd att släden går till vänster men de på slädsäcken fastspända skateskidorna till höger om markeringsstolpen. Givetvis håller spännremmen denna gång och med ett ljudligt kras stannar släden till vänster medans skidorna är till höger om stolpen pekandes med spetsen mot mig som är bakom släden och kan konstatera att jag förmodligen är den första att knäcka ett par skidor mot en markeringsstolpe och det utan att ens ha dem på fötterna...
Runt klockan 22 kommer vi till chkp Lofsdalen. Kampenes först och jag strax bakom Lennart och Niklas. Till vår förvåning är Leif B redan där med uppslaget tält men vi förstår att han åkt en kortare väg eftersom han inte passerat någon av oss. Först lindar jag handledsvärmarna runt framtassarna på hundarna innan jag kokar vatten till hundarna och blandar torrfoder med snacks, därefter kokar jag två nya termosar med blåbärssoppa och en tredje fylls med kallvatten. Städar upp, packar släden och går sedan och sitter en stund runt elden dit även Freddy K kommer och vi bestämmer oss för att sicka samtidigt från Lofsdalen mot Lillhärdal - de övriga snarkar redan i sina tält när vi så småningom glider ut på Lofssjön i en stjärnklar natt - kylan känns påtagligt när vi avlägsnat oss från elden.
Till en början haltar Arija betänkligt och jag kollar henne noga och kan lättad se att den eftersom avtar. Freddy har svårt att hålla sitt spann bakom mitt och vi låter dem passera. Efter en stund försöker jag att mana fram Arija så att Freddy och jag lättare kan samtala, men då hon kommer i jämnhöjd med det bakre hundparet så gläfser hon osäkert och ser tillbaks mot husse med en menande blick som säger "att de är otäckt stora dessa Malamuter" och vill inte springa jämnsides. Efter en stund så slocknar min Silva LX plötsligt. Jag stannar och fixar med lampan samtidigt som Freddy tyst glider framåt. Denna gång var det inte ngn glappkontakt utan kontakten hade lossnat från batteriet, men lampan är trög att få igång. Efter en halvtimme hinner vi i fatt Freddy som stannat för att lägga lite fästvalla under skidorna - eftersom jag har ett mjukt spann så slipper jag detta. Nu följer en mil i motlut. Åter krånglar lampan och vi skiljs åt. Denna gång verkar det som den trots allt är glapp. Vi hinner med ett stopp för snacks i motlutet och kan långt upp i "skyn" se att Freddy stannat - usch skall vi ända upp dit... Vi hinner upp honom och han undrar om det är långt kvar av backen - jag som trodde att han stod på toppen av den (tur att man kör i mörker och får backen i etapper). Vi klättrar i ytterligare tio minuter innan det kommer närmare fem mil av flack resp nedförskörning. Precis när nedförskörningen ska till att börja märker jag att mitt första batteri är så gott som slut och än en gång glider Freddy iväg medans jag står i mörkret och fipplar med pannlampan - nu växer avståndet snabbt och jag kommer ikapp honom först när han stannat för att snacksa sina hundar och själv inta en snabbfika bestående av lite nötter och dryck. Själv tar jag alltid någon tugga av mina fem dubbla ostmackor som sköljs ner av blåbärssoppa och som avslutning några klunkar kallvatten för att släcka törsten - ibland också lite choklad. Freddy är orolig för hans Grönlandshund käkar och dricker dåligt samtidigt som hans ledartik börjat visa tecken på hälta. Vi hjälps åt att klämma på henne för att försöka lista ut var smärtan sitter men inget vi gör tycks bekymra henne. Vi följs åt tills det återstår ca 2 mil till Lillhärdal då Freddy bestämmer sig för att stanna - hans ledartik haltar betänkligt. Jag frågar om det är något jag kan bistå med och vi känner en sista gång igenom tiken utan att hon reagerar för någon smärta. Jag lämnar Freddy och glider mot Lillhärdal dit vi kommer strax efter kl 10.00 i begynnande dagsmeja. Jag är rejält sliten med värk i mina stortåar som inte blev mindre då jag lyckades få in pjäxan under pulkan samtidigt som det blev ett litet uppförsknix och en stor del av pulkavikten balanserade på en redan öm stortånagel. Efter att hundarna blivit omsedda och fått både mat och halm lägger jag mig bland dem i min vindsäck och tar för första gången av mig pjäxorna och synar fötterna - jäklar vicken syn - blåsor under stortåarna och rejäla blånaglar som kommer att falla på båda mina stortår.... somnar ändå väldigt lätt efter att jag ställt klockan på 15.30. Hör att Lennart kommer in till chkp och till min mycket stora glädje hör jag han fråga om toalett som tydligen är tillåten att använda - inomhus!!! - Och jag som stannade det sista jag gjorde innan tätorten för att klar vistelsen utan toabehov. Vaknar sedan till runt 15.00 och går på toa, konstaterar att Lennart kommer att ta en längre vila även här. Freddy som kom in ca 45 min efter mig med tiken i slädsäcken har lämnat av henne här och han håller nu som bäst med veterinärens hjälp att få i Grönlandshunden lite vatten. Jag kokar lite vatten åt hundarna som jag blandar med ett veterinärfoder (smakberikat energiriktfoder för djur att käka efter operation) - åt mig som vanligt ett par termosar. I blåbärssoppenedsmutsade kastrullen värmer jag sedan min rökta lax i pastamix med pepparrot och craime fraiche. Naturligtvis glömmer jag den eftersom Niklas samtidigt kommer in till chkp med sina Siberians - även han kommer att ta ett längre stopp för att vila hundarna, själv känner han sig stark och planerar sedan att gå för målgång. Blåbärssoppan har nu kanderats runt laxen och jag kan käka den ljuvligaste av ljuvliga måltider - det var så gott att jag värmde en ny omgång lax och tillsatte mer blåbärssoppa dessutom toppade jag det hela med ost och smör som jag skalade bort från en av mina dubbelmackor och för en stund glömde jag värken i fötterna och bara njöt av mina kullinariska färdigheter.
Runt halv sex var det dags för avfärd, då hade hundarna fått dryga sju timmars vila och det började kyla på - skönt med bara 13 mil till mål :-)...
Spira som hängt lite i nacklinan innan chkp Lillhärdal haltade betänkligt ut från chkp. Jag tänkte att det kanske blir med henne som med Arija att det går över eftersom. Vi såg ett par ripor och hundarna, inkl Spira sprang samtliga obehindrat. I skymningen eggades hundarna också av en bekräftelseskylt som hamnat på snidskan. Efter en rusning blev det trassel i spannet och jag åkte fram för att fixa rätt på hundarna, givetvis fick de korn på något nytt att sätta av i galopp efter med den påföljden av att släden drogs över staven som genast knäcktes. Givetvis var det högerstaven som knäcktes eftersom reservstaven var en vänsterstav. Som tur var så hade staven klarat stolppåkörningen utan att knäckas trots att den satt i samma "paket" som skidorna - ibland har man tur :-). Så med två vänsterstavar och Christinas skidor gled vi nu fram mot chkp Lövnäsvallen en tuff etapp på 72 km med mycket stigning. Åter får hundarna ett tokrus. Denna gång var det pistmaskinen som eggat dem och åter hade jag tur som möter den sex meter breda maskinen vid en av få spårkorsningar. Nu klarade vi av mötet på fem minuter annars hade det säkert tagit över en kvart om vi tvingats ut i lössnön. Helt otroligt - vi fick nypreparerade spår att åka i ända fram till Lövhögen skulle det visa sig!

Natten är härligt stjärnklar och på småtimmarna visar sig månen vara exakt halv på väg att så småningom försvinna. Jag får slita fint i uppförsbackarna för att något så när glida med hundspannet i det nyprepparerade spåret med Christinas sträva skidor. Extra svårt blir det då spåret går i skrå, dvs lutar något eftersom pistmaskinen har lämnat en helt slät yta utan räfflor eller spår, då kanar jag av det uppskattningsvis fem m breda spåret och hamnar i lössnön - så titt som tätt får hundarna släpa på mig i både uppförsbackar och ur lössnön :-). Spira har helt upphört att halta men nacklinan mellan henne och Arija är spänd och det är endast i uppförsbackar och då någon ripa eggar spannet som den slaknar så jag förstår att något inte står rätt till men inte vad och beslutar att ställa av henne i Lövnäsvallen som är sista chkp 6 mil innan mål. Dit kommer vi ca halv fyra på onsdagsmorgonen efter en natt utan incidenter - nu återstår "bara" 6 mil där de två första milen bär upp mot Vedungsfjället innan vi får glida ner mot Särna camping och släppa ut tårna ur pjäxorna!

På chkp Lövnäsvallen är jag nyfiken på när mina konkurenter lämnade Lillhärdal - jag får det felaktiga beskedet att LA med sina Grönländare åkte ut ca 45 min efter mig tätt följd av Freddy K och att nån åkte ut runt kl. 23. Jag tycker att vi gått på skapligt under natten men eftersom LA plockade närmare 2h på oss till Lillhärdal trots att han skidade dagtid så känner jag flåset från honom - snabbt ställer jag av Spira, snacksar hundarna och fyller mina två termosar med kallvatten, den tredje är drygt halvfull med ljummen blåbärssoppa, innan vi kanar vidare mot Särna - nu med Arija ensam i led, precis som på Femundlöpet!.

Det tar ett tag för Arija att axla det ensamma ledarskapet för jag tror att Spira med sin kommandovana är den som styr upp Arija som sköter farthållningen då de jobbar i par och nu ska Arija plötsligt stå för både och. Jag får till en början leda Arija i korsningarna från chkp Lövnäsvallen men snart så tuffar de på i gott tempo i motlutet mot Lövhögen och jag får åter kämpa för att inte linan mellan mig och pulkan skall spännas, likt Peter Nortugg stakar jag fram, men jag kan lova er att jag inte vid något tillfälle hävde mig upp på tårna som likt små prinskorvar spände och värkte i de våta pjäxorna. En härligt avkylande vind mötte oss på Vedungsfjället och jag trotsade ringsignalen från telefonen som likt Skalmans sömnklocka påminde oss om att det var dags för ännu en snackspaus - jag åkte först så långt "ögat"kunde se spåret ringla sig fram över kalfjället, vilket var ytterligare ett par km innan vi stannade för att snacksa och fylla på energiförråden. Nu hade vi sikt bakåt för åtminstone 40 min skidåkning och glädjande kunde jag konstatera att varken LA eller Freddy eller något annat ekipage syntes i antågande när vi började vår nedförsfärd - var det möjligt? Skulle Samojederna ännu en gång skriva historia och vinna detta prestigefyllda lopp, nu i konkurrens med samtliga de polara raserna. Snacka om uppryckning i så fall - från en väntad klar sista plats på Femundlöpet 400 till en åtminstone för mig oväntad första plats på Polardistans 300.

I takt med att solen erövrade himmelssfären så avtog naturligtvis hastigheten och jag förstod att min nattaktik hade lagt grunden till vinsten och den utmärkta tiden - 49 h 28 min inkl all vilotid, räknar man bort den obligatoriska vilotiden blir sluttiden i stället 43 h 16 min och tar jag bort all tid vi var i chkp så är körtiden dryga 39 h eller fantastiska 7,6 km/h på 30 mil. Nåväl den sista milen in mot förvarningen på Sir Mikael tassade hundarna i sakta mak medans jag gled bakom släden ivrigt spanande bakåt orolig över att få se någon av mina konkurrenter dyka upp med god fart i skogsbrynet. Det var först vid förvarningen jag kunde slappna av efter beskedet att den närmast bakom mig, som var Lennart A hade lämnat chkp Lövnäsvallen först kl. 10.07, drygt 6 h efter oss!

En stolt och nöjd husse skidade med sina tre Samojeder över isen mot Särna camping där en diger mottagningskommite väntade in det första ekipaget på polardistans 300. Som "vanligt" stannade jag utom synhåll för den väntande skaran och utövade den känslosamma tackritualen med mina tre hjältar - ja, ja, åter fälldes några tårar innan "Samojedmannen", som tävlingsledaren Anders Hörnlund vördnadsfullt valt att presentera mig som efter framfarten på Femundlöpet åter iklädde sig mössan spunnen av Samojedull och avklarade de sista femhundra metrarna in mot målet till publikens ovationer.
Som kuriosa kan nämnas att det på förarmötet framkom önskemål om att nu permanenta banan - i så fall säger jag bara lycka till för framtida åkare - försök att slå Samojedernas banrekord :-)...

mer om polardistans hittar ni på hemsidan http://polardistans.com