onsdag 30 september 2009

Rookiemushern...

Innan jag bestämde mig för att börja blogga var jag orolig för att det inte skulle finnas så mycket att skriva om. Den ena träningsturen är väl den andra ganska lik kan man tycka. Men är man en rookiemusher som jag så verkar det finnas hur mycket som helst att förtälja - jag undrar hur jag fick mitt gröna kort egentligen??
Idag var jag riktigt stolt över mig själv då jag spänt in hundarna i spannet. (10 igen, Singi vilar). Det hade gått lugnt tillväga och det var tyst i spannet, en del satt t o m och väntade när jag kom med de två sista hundarna, Mani och Aijas - Aijas in i led och Mani som Wheeldog. Jag fick mana Mani till tystnad ett par gånger och han lyssnade så länge jag fanns framför... Direkt då jag passerat alla hundarna och närmade mig fyrhjulingen för att göra loss förankringslinan från bilen drog Mani igång att skälla. Det blev startsingnalen - jag hinner precis böja mig ner för att tänka tanken att lossa på spännbandet när jag ser hur bandet likt en orm löper genom metallåset... Jag vet inte hur men på något sätt hinner jag, med båda händerna, greppa bakdelen på fyrhjulingen och likt en trestegshoppare skuttar jag efter fyrhjulingen med händerna krampaktigt om densamma och med en steglängd på minst sex meter/steg. Med hesa, men ändå med ett visst mått av auktoritet försöker jag kommendera ledarhundarna att stanna samtidigt som jag seglar fram bakom fyrhjulingen. Fruktlöst, de blir bara mer eggade av att husse ropar i utförsbacken och jag ser att postlådan kommer mot mig väldigt snabbt. Jag har nu "löpstudsat" bakom fyrhjulingen i ca 10 sek och gjort den upptäckten att, trots att greppet är bakom sadeln så är det jag som styr!!! Den fungerar alltså som min mountainbike - springer jag bakom cykeln och håller i sadeln så kan jag också styra cykeln. Häftigt!! Jag lyckas styra fyrhjulingen och missar vår och grannens postlåda, som sitter på samma stolpe, med ungefär två centimeter.

Tack och lov så inleds alltid mina träningsturer med upprepade bajsstopp under den första kilometern, något jag brukar svära över vid tävlingar men idag blev det min räddning. Efter ca 400 m stannar spannet och jag kan kasta mig fram och bromsa fyrhjulingen - med gele i knävecken och en puls på 190 häver jag mig över sadeln och tackar högre makter för att färden inte slutade så som jag sett den sluta för mitt inre då jag krampaktigt "löpstudsade" bakom fyrhjulingen...

Det är dags att summera träningen t o m september månad. Som träning räknar jag bara genomförd distans med fyrhjuling eller med våran trehjuling för fyra hundar. Jag bokför alltså inte cykelturer eller den löpning jag gör tillsammans med hundarna som träning för hundarna men väl för mig :-).

F o m 15 juli - 10 turer på sammanlagt 55 km (5,5km/tur)

Augusti - 16 turer på sammanlagt 115 km (7,2km/tur)

September - 17 turer på sammanlagt 240 km (14,1 km/tur)

Vi är alltså uppe i 410 km(Ett helt Femundlöp...) på sammanlagt 43 träningsrundor
Som kortast har vi kört 5,5 km (Hela juli och en stor del av augusti).
I augusti var längsta turen 12 km.
I september har vi haft 9 turer på 17 km eller mer - idag gjordes den längsta på 23 km.
Planerna för kommande månad är minst 35 mil.


I morgon skall jag be Christina dokumentera min startteknik, till dess får ni hålla tillgodo med en bild från dagens pass.

tisdag 29 september 2009

En osannolik kvällstur...

Kul att ni är några som tycker det jag skriver om är intressant, och följer min blogg. Ambitionen med mitt skrivande är b l a att ärligt delge er den träning och de förberedelser jag och Samojederna gör inför Femundlöpet (och förhoppningsvis P-löpet och Polardistans 300 också - den sista beror på om jag får ledigt ännu en vecka i vinter...). Oavsett hur löpen går så finns säkert en hel del slutsatser man kan göra - Går loppen bra så har jag gjort en del rätt och går de inte så bra så vet ni i alla fall hur ni inte ska träna :-).

I går kväll genomfördes en 12 km träningstur med 10-spann. Det finns tillfällen i livet då man kan känna att detta inte sker i verkligheten, utan man är liksom åskådare och upplever sig själv medverkande i en film - i går var en sådan "osannolik kväll". Jag var riktigt trött och hade egentligen bestämt mig för att gå till sängs tidigt, men då termometern endast visade 9,5 grader kl. 20 bestämde jag mig ändå för att det skulle få bli en kortrunda eftersom det äntligen var lagom temperatur. Det blåste och regnade lätt när jag rullade ut fyrhjulingen. När spannlinan var uppspänd och några av hundarna var påselade så öppnade sig himlens portar och uppskattningsvis så föll 10 mm regn på fem minuter - lika plötsligt som regnet kom så upphörde det, istället tilltog vinden och det började åska. Så till skenet av pannlampan och blixtar och till ljudet av åskmuller och i gruset kanande fyrhjuling fullkomligt skenade 10-spannet ut i septembernatten. Jag lyckades förmodligen ge mig ut exakt samtidigt som den utlovade kallfronten passerade över Jonsbyn - Den kraftigt tilltagande vinden böjde träden på ett kusligt sätt över vägen och lossnande torrgrenar och höstlöv singlade ned över vägen och eggade mina Samojeder till det yttersta - vi fullkomligt flög fram och hastighetsrekord sattes på alla ställen under hela sträckan - aldrig tidigare har jag upplevt något liknande (inte ens då jag körde med Vänervinds Sibbar). Halvvägs mojnade vinden, mina hundar fick vatten och välbehövlig vila samtidigt som halvmånen och stjärnorna började att erövra natthimlen. Berättelsen kunde ha slutat här men...
När vi kommer hem och jag kommendrar upp spannet mot gårdsplanen - en kraftig uppförsbacke, där jag alltid får hoppa av och gå bredvid fyrhjulingen och mana på hundarna för att få in dem i gången mellan hundgårdarna - men icke denna kväll. Jag hoppar av fyrhjulingen och hinner med nöd och näppe kasta mig på den igen då hundarna galopperar upp för backen och skällande rusar in mellan hundgårdarna. Med bromsarna tillslagna kanar fyrhjulingen uppför grusgången. Hundarna är minst sagt upprymda och alla tio samlas i samma hundgård efter att de avselats. De är oroliga och skäller, har blicken riktade åt samma håll, ut i tomma intet och jag förstår att vi har besök av något djur utanför hundgårdarna. Jag scannar av mörkret med min pannlampa och känner hur mina nackhår reser sig då skenet återspeglas från ett ögonpar drygt 30 m från hundgården... - en varg! Jag står länge där, instängd, tillsammans med mina hundar i hundgården och stirrar på vargen ute i det fria, innan han/hon utan brådska går sin väg i höstmörkret.
Att det finns varg i omgivningarna visste jag sedan tidigare, vår närmaste granne blev av med sin jakthund för tre år sedan och jag såg en hel del spår efter varg under fjolårets slädturer. Jägarna sa även att de hade spårat en varg ca 15 m från våra hundgårdar i vintras, men det trodde jag inte riktigt på...
Nu tror jag på dem och kan bocka av varg från min lista över "sedda vilda djur"..
Och ärligt talat - jag längtar inte efter ett återseende...

söndag 27 september 2009

Husses tur att svettas...

Jag tror bestämt att jag kan anmäla Jonsbyn som ny väderstation till SMHI. Jag kollar termometern det första jag gör när jag vaknar, jag kollar vädret innan jag går till sängs, för att sia om morgondagens temperatur. Är jag upp en sväng under natten så nog tusan blir det en sväng frörbi termometern då också... I morse, runt halv fem var det nästan 11 grader :-(. Det enda positiva med det var att jag fick sovmorgon till halv åtta och hundarna fick en vilodag. Nu hoppas vi på lite kallare i morgon kväll för just nu visar termometern +14,6 grader (kl. 18.50) så det blir ingen kvällsrunda idag.

Helt fritt från träning blir det inte ändå för husse tål ju värmen och han kan väl inte bara ägna tiden fram till start med att åka fyrhjuling bakom stretande Samojeder. I går var det klubbmästerskap i orientering och Spira som normalt är väldigt följsam fick som vanligt springa med husse. Det gick väldigt bra till kontroll fyra - mitt på banan. Då lyckas vi skrämma upp en älgko, som med tio meters försprång travar iväg. Det var imponerande att se älgen och minst lika imponerad blev jag av Spiras galopp - hon höll jämna steg med älgkon under de uppskattningsvis fyrahundra meterna jag såg dem, innan de försvann in i snårskogen. Banan gick naturligtvis åt ett helt annat håll och jag fortsatte visslande och ropande efter Spira var hundrade meter - nog så jobbigt då man ligger med puls över 160 slag/minut. Jag kommer så småningom till målet och pustar ut i någon minut innan jag springer tillbaks i mina egna fotspår.
Jag möter några orienterare som berättar att de sett Spira vid kontroll fyra, hon har följt med dem mot kontroll fem, men har sedan vänt om och sprungit tillbaks mot kontroll fyra trots att de försökt locka med henne vidare mot målet. Jag blir naturligtvis lättad av beskedet att hon lämnat älgkon. Och mycket riktigt, när jag kommer till kontroll fyra så kommer en ylande glad och rejält sliten Spira mot mig - Sköönt, husse kan andas ut, det var en svettig stund...!
Man får väl anse att jag är värdig klubbmästare då jag fick löpa två varv :-)...
Idag tog jag med Singi på en 18 km lång löptur för att se hur hennes kondition är efter valpandet innan jag kopplar in henne i spannet. Hon fick godkänt och som belöning en hel skiva Fodax!
Nu har jag 11 Samojeder att träna för att så småningom kunna välja ut åtta och hela fyra månader kvar till start!!!

lördag 26 september 2009

Coolt i spannet men varmt i luften...

I går kväll nattade jag riktigt tidigt för jag hade tänkt mig säsongens första 3-milare idag med start runt kl. 06.00. Klockan på ringning halv 6, kikar ut och konstaterar moln på himlen och det känns inte höstlikt i luften. Besviken konstaterar jag att termometern redan visar 9,8 grader.
Långturen får vänta, vi gör ett nytt försök i morgon.
I stället blev det 12 km med 10-spann. Starten idag var klockren, hundarna kopplades in i bättre ordning och husse var lugnare. Turen på 12 km är en väg ut, till ca 2,5 km och sedan ytterligare 3,5 km till vändpunkten, där jag vattnar/snacksar hundarna. Samma 3,5 km tillbaks, och så en annan 2,5 km-slinga hem.
På 3,5 km-sträckan fanns något som jag inte såg men det eggade hundarna till intervallkörning. En rejäl tempohöjning under en km på vägen ut och på samma sträcka under hemvägen. Det är stort att känna trycket i spannet vid sådana tillfällen och det hade varit kul om hastighetsmätarn fungerat... Jag kom att tänka på att det är ju bara 3 månader kvar till jul och två månader tills jag fyller år - en hel kortlek... (utan jokrar) - så det borde väl vara dags att skriva önskelista - och en GPS att ha med sig vid hundkörning vore mumma... Hoppas släkten läser min blogg :-)...

fredag 25 september 2009

Svettigt för husse...

17 km idag igen.
I dag har jag lärt mig att det har betydelse hur hundarna spänns in i spannet. Efter att hittills ha kört ca 40 träningspass har vi drillat våra hundar att sitta lugna och tysta tills spannet far iväg. Det har fungerat bättre och bättre och jag har varit riktigt stolt de senaste turerna. Det enda vi behövt tänka på är att koppla in Arija som bland de sista i spannet eftersom hennes iver annars smittar av sig på de övriga i spannet.

Men nu har jag övergått från att köra 8 till att ha 10 hundar i spannet och idag var första turen med 10-spann från gårdsplanen... Som vanligt, först wheeldoggsen - Nallo och Allak som är lugna sedan Sarek framför dem och ut med Spira i led. Så långt lugnt och skönt. Sen satt jag in Mani som är inlånad från Svartisens kennel - en jäkel på att dra, men alldeles för lik Arija i sin energi. Hans ylande och iver över att komma iväg smittar av sig till både Spira och Sarek. Det blir oro i spannet och det dras och rycks i selarna och fyrhjulingen. Vad gör då jag..?? - Istället för att lugna ner hundarna försöker jag skynda på mig själv och springer för att hämta och sela på de resterande 5 hundarna. Selarna åker snabbt på och när jag nästan är klar lyckas vår utbrytardrottning Bielka öppna dörren till hundgårdarna - Ut rusar hon och Arija, i full speed mot spannet, förmodligen rädda för att bli kvarlämnade. Ett spann som redan är uppeggat och ivriga över att få komma igång och dra triggas ytterligare av att få två lösa hundar kommer rusande mot dem. Det blev för mycket för Allak och Nallo som ryker ihop - våra två stoiskt lugna utställningschampions som aldrig tidigare visat några sådana tendenser.

In med Birk och Aijas i garaget, isär med Nallo och Allak (det var inte så svårt då de mest stod på bakbenen och "höll om varandra"), in med Allak i bilen som jag använder för att spänna fast fyrhjulingen i. Jag fick anledning att flytta om lite i spannet eftersom jag antog att Allak och Nallo inte var de såtaste vänner. Sarek åkte bak till Nallo, Allak fick gå framför dem tillsammans med Bielka, sedan Mani ihop med Sälka, Arija fick junioren Birk som andra par och i led, som vanligt, Aijas och Spira. Puh.., husse var rejält svettig i sitt ullunderställ när vi äntligen kom iväg.

Vid 6 km var det dags för första vattenstoppet, då fick Sarek och Allak byta plats och Allak fick åter gå i par med Nallo - inget av morgonens groll märktes under resten av turen eller efteråt då jag som vanligt kopplar loss och selar av alla hundar och låter dem strosa runt tillsammans i hundgården under ca 15 - 30 minuter. En mycket skön stund för mig som musher då jag brukar gosa lite extra med varje hund...

torsdag 24 september 2009

Fuglesang och jag...

I går kväll kopplade jag in 10 hundar i spannet och tog en kvällstur på 12 km under en molnfri natthimmel där tusentals av Vintergatans många miljoner stjärnor kunde skådas. Det var så vackert att, då hundarna efter 8 km rusat/sprungit sig trötta och jag stannat för att vattna dem, gav spannet extra vila då jag lade mig på rygg på fyrhjulingen, släckte pannlampan och stirrade rakt upp och väntade tills jag fick se ett "stjärnfall". Det var häftigt att ligga där i mörkret under ca 3 min, endast störd av Sälkas och Arijas skall av iver att få dra igång spannet.

Mest fascineras jag av de enorma avstånden - Tänk att jag ligger här och fångar in ljus som har färdats genom rymden i minst nio år, som är avståndet till den stjärna (Sirius) som är synlig från norra halvklotet och ligger närmast oss i Vintergatan. Många stjärnor ligger 100, 1000, 10 000 ljusår eller längre från jorden. Tänk om någon rymdvarelse på någon planet just i detta nu skulle ha sitt superteleskop riktat mot mig på jorden - Ja då skulle han/hon/den INTE se mig utan den skulle se livet på jorden för just 100, 1000 10 000 eller flera år sedan. Är det inte häftigt!!! -En blick på natthimmlen är alltså detsamma som att se tillbaka några tusen år i historien... snacka om eftertanke...

Att jorden susar fram i rymden i en hastighet av 3 mil/sekund i sin bana runt solen eller 25 mil/sekund i sin rotation runt Vintergatans centrum. Ja, det förklarar varför jag inte behövde vänta speciellt länge innan jorden kolliderade med lite rymdgrus som sprakade i några häftiga stjärnfall i vår tunna skyddande atmossfär.

Utan att på något sätt förringa vår austronaut Fuglesangs rymdäventyr så vill jag ändå ge den lite perspektiv.
Tänk dig jorden stor som en ordinär jordglob (ca 1/2 m i diameter). I den skalan blir månen som en apelsin ca 12 meter från jorden. Var någonstans mellan jordytan och månen tror du Fuglesang utförde sina rymdpromenader...........................( just det, ca 1 cm från jordytan... :-( Christer Fuglesang var "bara" 35 mil från jordytan.
Jag förväntar mig inte någon liknande hysteri, men kan meddela att jag och mina Samojeder nu samlat ihop 35 träningsmil. :-).

söndag 20 september 2009

Hemma till tiokaffet...

Bilden är tagen halvvägs in på dagens runda - strax efter det att hundarna har fått en kvarts skiva Fodax. Som ni ser så är det fin fart i spannet idag igen! Med en snittfart på ca: 12 km/timmen drar de runt på mig och den motorlösa fyrhjulingen. Det imponerar verkligen på mig särskilt då vår 17 km-runda bjuder på rejäl kupering.

Från hemmet stiger det sakta från 130 m ö h till som högst 250 m ö h som nås efter lite drygt halva rundan. I endast de brantaste backarna kliver jag av fyrhjulingen och går/joggar bredvid utan att bidra med annat än sällskap och uppmuntrande tillrop till utvalda hundar... Uppför har Mani fått kämpa två dagar i rad. I går var det Bielka som avlöste honom och idag var det Sälka som fick göra comeback i spannet. En efterlängtad comeback kan jag lova. Det var svårt för matte att hålla tillbaka henne när spannet for iväg i morse.

Min plan att låta hundarna få dra lugnt och tungt t o m oktober månad grusas ideligen av att vår väg allt som oftast korsas av vilda djur. I morse var det en tjädertupp som fick upp spannet i galopp. Då avverkas 500 m på en minut. I löparkretsar kallas detta för fartlek... Som tur är så fortsätter spannet rakt fram efter vägen i härligt hög fart. Hittills är det bara ekorrar (och katter) som har lockat Samojederna av vägen.

Om temperaturen är lägre än tio grader i morgon kväll så blir det premiär för tur i pannlampssken för denna säsong. Men den kommer att följas av åtskilliga eftersom höstdagjämningen infaller på tisdag/onsdag då dag och natt är lika långa sen blir det bara mörkare och mörkare.

lördag 19 september 2009

En av många turer

Vi är väl få som väntar på kylan, men det vore skönt om solen kunde börja värma liiite senare än kl. 09.00 på morgonen. Då kunde morgonturerna starta kring 08.00 istället och husse kunde få sig en eller två timmars extra sömn på morgonen. Men jag börjar förstå att som "äkta" musher så är man i ett konstant behov av extra sömn uppkommet av sena kvällar och tidiga morgnar.

Bifogar en bild från dagens morgontur -



vattenpaus efter 7 km och solen börjar bryta igenom dimmorna. Temperaturökningen märks tydligt när man kör polarhundar - ju behagligare för mig desto tuffare för hundarna och desto tätare mellan vattenpauserna.



I morgon kör vi samma runda som idag (17 km) men startar innan kl. 07.00 och till veckan får det bli kvällskörningar till skenet av en Silva LX. Mani gick med den första milen och fick därefter ge sin plats till Bielka - allt för att skona hans tassar. Hundarna jobbade kanon. 1 timme och 40 minuter med tre pauser inräknade ger en marschfart runt 12 km/h, inte illa! - Det känns hoppfullt...

fredag 18 september 2009

Nu är det allvar...

4000 norska kronor fattigare - det är vad jag blivit efter att ha betalt anmälningsavgiften till Femundlöpet. Det kostar att förverkliga sina drömmar... Men nu är anmälan gjord och t o m oktober så är träningen uteslutande inriktad på på att bygga muskler i lugnt tempo och jag planerar att spannet skall ha fått ihop 65 mil innan vi kommer in i november.

Välkommen Mani!
I onsdags (16/9) hämtade jag hem Mani från Svartisens kennel. Han kommer att bo hos oss och tränas med spannet så att jag får elva hundar att välja mellan inför Femundlöpet - tack för förtroendet Sofia! Det lär behövas några hundar att välja mellan eftersom Bielka och Birk endast är 21 månader i februari och Singi och Sälka ännu inte påbörjat träningen efter valpfödandet... Nja, jag har tagit ett par kortare joggingturer och Christina har cyklat lite lätt med dom men de får vila ett par veckor till innan jag kopplar in dem i spannet.
Våra hundar går dagligen på grus, eller det som kallas bärlager, i sina hundgårdar. Vi har valt det som underlag för vi tror att tassarna då blir tåligare och klarar barmarksträning på grusvägar bättre utan att behöva sockas. Manis tassar har inte härdats på samma sätt och han ligger ca: 25 mil efter i träning, (Sofia kanske protesterar, men jag bokför inte löpning eller cykling med hund som träning), så han kommer också att få ett par veckors inskolning innan jag räknar med att han klarar av hela rundor som nu är uppe i två mil. Under tiden fixar vi sockor till honom. Inskolningen har startat. Mani kommer till en början att gå i andra par i spannet tillsammans med Arija. För att de skall lära känna varandra lite bättre så delar de hundgård tillsammans med Bielka och jag kör lite extra löpturer med bara Arija och Mani. I onsdags tog jag med dem på en 13 km lång joggingtur. De sporrade varandra att dra den första halvmilen då jag hade god draghjälp. De sista 8 km gick i behagligt joggtempo om 4,45 min/km. I kväll var det dags igen, båda hundarna bokstavligen hoppade in i selarna och de första 6 km hade jag svårt att följa dem och linan var konstant spänd. Vi tog en snabbjogg t o r Björntjärn, summa 11 km och jag tryckte rejält de sista 3 km. Med ett tempo på knappa 4 min/km på slutfasen märktes också att 25 mil i spannet gett lite resultat - Arija höll undan med spänd lina medan Mani hade fullt sjå att hänga med utan att behöva bli dragen.
Men i morgon bitti så åker fyrhjulingen fram och Mani skall få sina första kilometer i träningsdagboken.. - Turerna idag och onsdags räknas bara för husse som fortfarande leder milsamlandet med 15 mil.

måndag 14 september 2009

Count down


4,5 månader kvar till start för Femundslöpet och morgon-/kvälls-temperaturen börjar bli stabil runt +10 grader så nu kan träningen ske mer planerat och inte bara inträffa de dagar temperaturen råkar vara under 14 grader som jag satt som gräns.

Träningen från mitten av juli tills 28/8 har uteslutande skett med vår 230 kg tunga fyrhjuling. Med mig på så har ekipaget vägt över 310 kg! Då vi "bara" har haft 8 hundar i spannet eftersom Singi och Sälka har fött varsinn valpkull för 6 veckor sedan, så har tempot av förklarliga skäl varit lågt. Terrängen där vi bor är ordentligt kuperad och antalet hundar vi kommer att ha tillgång till för träning under denna säsong är maximalt 11 st, (så småningom våra egna 10 och en lånehund, "Mani", från Svartisens kennel), så jag bestämde mig för att lätta på ekipaget. Jag har plockat några kilo från mig själv - är nu nere i 85 kg och ska försöka att ta bort ytterligare fem till vintersäsongen (det blir inte bara lättare för hundarna utan även för mig att jobba på släden). Merparten av vikten tog jag från fyrhjulingen - väck med motor, växellåda, avgassystem, bensin, drivkedja... tillsammans ca 60 kg, så nu är vi nere under ett kvarts ton att släpa runt på för samojederna.

En annan "vinst" med att ta bort motorn är att vi nu kan kalla oss miljöcertifierade och jag får skylla mig själv om jag pressar hundarna för hårt och ger mig ut på för långa rundor för då lär det väl bli jag som får dra ekipaget om vi hamnar i tidsbrist på någon träningsrunda, för de bekymrar sig aldrig för något så trivialt som tid.

Med 20 veckor kvar till start har vi f o m den 15:de juli hunnit med 34 träningsturer och sammanlagt 26 mil. Alla turer som vi sprungit tillsammans är ej medräknade. Det är några mil kvar till de önskade 200 milen. Men nu kommer kylan så det är bara till att sela på och samla mil...