Tack alla läsare - bloggen tar paus!!!

Jag hoppas att Ni som följt min blogg har fått lite att fundera på vad det gäller möjligheterna att träna Samojederna för långdistanskörning. Det var i alla fall syftet med bloggen.
Träningen inför denna säsong startades från en "normal" nivå - den sammanlagda distansen för säsongen 2008/2009 var faktiskt så låg som ca 100 mil/hund. Träningen startades redan den 15:de juli med distanser på 5,5 km/tillfälle för att så småningom stegras till 6 milapass som längst.
Den sammanlagda distansen innan starten av Femundlöpet, som var säsongens stora utmaning var 240 mil/hund för de som hade gått längst, ner till 200 mil för tikarna Sälka och Singi som fick sina valpkullar i början av augusti.
Med tanke på att jag endast hade nio hundar för träning (Birk och Bielka var aldrig riktigt aktuella för start eftersom de endast var 1,5 år på startdagen av Femundlöpet), och då Allak redan i tidigt skede tvingades avstå träning så är i a f min slutsats att denna distans inte på något vis är maximalt vad Samojeden klarar av. Jag tränade de facto 8 hundar och hade ingen möjlighet att toppa spannet utan fick f o m november anpassa träningen så att alla hundar skulle hållas hela och komma till start.
Betänker man sedan att jag fick ställa av Mani redan efter 14 mils körning (efter att ha haft honom i slädsäcken under 6 mil!) och köra de resterande 26 milen med reducerat antal - och de sista 10 milen med endast 5 i spannet under tuffa väderförhållanden så är min uppskattning att det finns en hel del tid att kapa - kanske t o m upp emot ett helt dygn!!
Den slutsatsen grundar jag mig på efter att ha genomfört Polardistans 300 km nordisk stil där jag hade möjlighet att välja de fyra bästa hundarna - Arija, Sälka, Mani och Spira. Visserligen går vare sig terräng eller spårkvalitet att jämföra, men eftersom vi körde nordisk stil så fick hundarna, utan hjälp av mig, konstant dra pulkan som vid start vägde 60 kg (lite drygt 50 kg vid målgång). Åker man släde så är det betydligt lättare att avlasta hundarna. Polardistans klarades av under 50 timmar, med en vilotid av ca 10 timmar - 20 % av tiden till vila och medelhastigheten så hög som 7,6km/h!

Med denna vetskap har jag nu beslutat mig för att avsluta denna blogg som startades just för att sprida data om hur jag tränar mina hundar och förhoppningsvis inspirera andra Samojed/hundägare att "tänja gränserna".

Jag återkommer med största sannolikhet med ännu en blogg inför nästa "utmaning" - problemet är att jag ännu inte bestämt mig vad nästa "utmaning" blir, så i avvaktan på beslut kommer vi att från hemsidan sporadiskt blogga under rubriken "hänt på kenneln".

De "utmaningar" vi har i åtanke är i första hand, om ekonomin så tillåter, en långtur längs den Svenska fjällkedjan med ett storspann släde, ca 10 st och ett "storspann" nordiskt, ca 6 st, där vi startar i Sälen och långsamt tuffar upp mot Treriksröset samtidigt som vi dokumenterar resan.
Jag har också blivit uppvaktad av både Samojedägare och andra B-hundsfantaster att åter starta på Femundslöpet med Samojeder. Det är möjligt att jag gör det, men i så fall blir det ett seriöst försök att nå banketten efter Femund 600 km ... 5 dygn ... 5*24= 120 h ... 33 % vilotid, återstår alltså 80 h körtid vilket kräver en medelhastighet av 7,5 km/h... Det vore väl en häftig utmaning med ett 12-spann och om ingett oförutsett händer så har vi ju faktiskt 16 Samojeder att träna inför våren 2012, så kanske, kanske... Ett mer naturligt steg vore kanske en start i Finnmarkslöpet 500 km (8-spann) eller varför inte testa att under tre dygn avverka de 42 milen på Amundsens Race från Östersund till Röros med ett 12-spann Samojeder. Lyckas vi inte spara ihop till vår långresa redan till denna vinter så finns även möjligheten att delta i polarhunds-VM, som nästa år går i Hamar i Norge. Någon brist på "utmaningar" verkar det inte vara...

Som Ni märker så finns det en hel del att fundera kring efter denna mycket lyckade säsong, med den historiska målgången på Femundlöpet 400 som största bedrift, mycket tätt följd av den oväntade segern på Polardistans 300 km - nordisk stil där vi "körde skjortan av" både Alaskan Malamute, Grönlandshundar och Siberian Huskies på en kanontid som fått mig att fantisera om ännu vassare framtida utmaningar för våra Samojeder än vad jag trodde var möjligt inför denna säsong. Att vi vann NM i nordisk stil med Teusa, vår nyparade tik som beräknas valpa i början av maj, är bara bonus!

Avslutningsvis vill jag tacka samtliga läsare av min blogg och då särskilt Er som gett mig feedback i form av kommentarer, telefonsamtal, besök och/eller e-post. Det har varit kul och inspirerande att både träna och skriva då jag vetat om att ni intressant följt våra "strapatser" via bloggen.
Jag hoppas givetvis att ni kollar in på vår hemsida http://bielkersmils.com då och då, så att ni inte missar när jag startar upp nästa blogg - för nå´tt gränstänjande mål är jag säker på att vi kommer att ta oss an - hundarna kan ju inte bara stå där i hundgården och det är väl lite fegt att sluta "utmaningarna" efter två fullträffar...

Till dess - Ha en skön avsluting av vintern och njut av vår och sommar innan den härliga hösten kommer då vi äntligen kan starta träningen av våra pälsade polarhundar. // Håkan Nisula

Seger på Polardistans 300 km - pulkastil....

Aldrig trodde jag att Samojederna skulle stå som slutsegrare i den tuffaste klassen på Polardistans, - nämligen 300 kilometer pulkastil!

Men om de överraskade mig på Femundlöpet så kom de att överraska mig än mer på Polardistans som startade i måndags den 8:de mars och faktiskt avslutades bara lite drygt två dygn snare på onsdagen den 10:de mars - Då vi med dryga fem timmars marginal tvålade till Lennart Andersson och hans Grönlandshundar. Lennart var i mål strax före Freddy Kampenes från Norge som startade med 3 Malamuter och en Grönlandshund i spannet. Bästa Sibirianspann nådde målet efter ytterligare fyra timmar... Extra roligt med segern var det eftersom samtliga polara raserna var representerade i startfältet och även bland oss fem som till slut nådde målet.

Räknar jag bort den tid som vi tillbringade på checkpoint (vilotid, cirka 10 timmar), så blir medelhastigheten 7,6 km/h i en väl kuperad bana inkl. snacks/fikastoppen utefter spåret - m a o så har de under denna 30-milafärd klarat kravet för Polarhundstest B eftersom pulkan de dragit över kalfjäll och jokkar var lastad till drygt 60 kilo innan start! Det säger en hel del om deras framfart i Dala-Jämtlands-fjällen men det säger också en hel del om vilka pinsamt låga krav SPHK Samojed har för att avlägga Polarhundstest B - (Åker man skidor efter hundarna så drar hundarna i varje fall en last på 20, 40, 55 alt 65 kg (-5 kg om tik ingår i spannet), men avläggs B-testet i slädstil så behövs ingen vikt i släden... - varför kan man undra då jag ännu inte sett något Samojedspann där föraren inte stödsparkat alt gått bakom släden i motluten? (Undantaget Wouter de Ridder från Polarullens kennel). Under Polardistans 300 km drog mina Samojeder pulkan åtminstone 299 av de trehundra kilometrarna (och ibland även mig). Det var endast vid de brantaste motluten jag hann ikapp och kunde stötta.


Polardistans 300 km - Nordisk stil...













Kl. 10.00, måndagen den 8.de mars sticker Arija, Sälka, Spira, Mani och jag från Särna med nr 1 på bröstet. I pulkan finns all mat och samtliga förnödenheter som behövs för löpet nedpackat. Med pulkan väger lasten lite drygt 60 kg. Som alltid, (det är mitt tredje Polardistans) finns mat till mig och hundarna nedpackad som skall räcka till fredagen för det är då vi har banketten. Den enda hjälp som vi får ta emot av funktionärerna under löpet är vatten vid de tre olika checkpointerna vi passerar så det gäller att ha tänkt igenom alla eventualiteter. Första checkpoint är Lofsdalen, en sträcka på 97 km.
Sammanlagt är vi sju ekipage som ger oss i kast med utmaningen att snabbast möjligt avverka de 300 kilometrarna. Nr1 - jag med mina Samojeder. Nr 2 - Lennart Andersson, Grönlandshundar. Nr 3 - Gunnar Olsson, Siberian Husky. Nr 4 - Niklas Eriksson, Siberian Husky. Nr 5 - Freddy Kampenes, Alaskan Malamute och 1 Grönlandshund. Nr 6 - Leif Björneseth, Alaskan Malamute och nr 7, fjolårets bragdvinnare Björn Zelander med Alaskan Malamute. Ganska snart är vi upphunna Lennart och hans Grönländare och efter en knapp mil åker de fem först startande på ett pärlband med oss i kön och Kampenes som lok. Jag har ställt alarmuret på 13.00 för en första snackpaus. Precis då klockan ringer passerar vi Dalakojan och dit är det exakt 30 km. Vi har alltså avverkat den första tiondelen av löpet med exakt 10 km/h i ett ständigt motlut! - impressed! Vi har passerat Lennart och Gunnar som stannade något tidigare och de syns heller inte till då jag med mycket bakhala skidor släpar efter spannet i säsongens första blidväder - det är väl självaste f.n att mitt tredje Polardistans också ska behövas köras i varmgrader. Eftersom jag kör med Christinas skidor då jag kört sönder mina och inte haft råd att införskaffa några nya efter Femundlöpets kassaurholkning har jag inte bara bakhalt - det finns heller inget glid då spannet på skidorna är för personer på 60 kg och inte för mina knappa 90. I fickan har jag två vallaburkar som jag lånat av Inge Eklund, Swix blå för minus 5 och en lila burkvalla för noll till minus 2... - Inte mycket att lägga under skidorna då temperaturen i snön ligger runt +4. :-( Jag sprattlar på så gott jag kan bakom pulkan och får titt som tätt be Samojederna om ursäkt eftersom de alltför ofta får släpa på både mig och pulkan. Trött och sliten redan efter lite drygt tre mil och med en tilltagande smärta på stortånaglarna eftersom jag har köpt ett nummer för stora ullssockor loppet till ära - det är till att komma väl förberedd - det är bara att erkänna att här är det jag som är den svagaste länken. Hundarna har jag tränat rejält, Mani cirka 230 mil i benen och tikarna alla över trehundra mil. Husses skidmil denna snörika säsong kan räknas på fingrarna till sju... Det tar tid att träna Samojeder får jag ursäkta mig med. Men gubben har tur för ganska så snart närmade vi oss kalfjället och där var snön kall och det hastigt påkomna regnet övergick till ett kortare snöfall som fixade någon millimeter kall nysnö i spåret där den lila burkvallan var ett perfekt underlag i klättringen mot Morvallen. Vi passerar även Niklas som har en kortare downperiod i den alltmer tilltagande blåsten under de två milen då vi passerar det första kalfjället och dryga fem min före oss kan vi se Kampenes kämpa i blåsten.
På slädsäcken har jag kartan med hela bansträckning väl synlig framför mig och vi har nu kört fem mil på ca 6 timmar - det är jäkligt lång del av banan som återstår även efter chp Lofsdalen, drygt 20 mil och jag dividerar med mina tankar och gissar att vi kommer till Lofsdalen strax innan midnatt, givetvis skulle det vara gott med den obligatoriska vilan på 6 timmar men då får vi nästa etapp i dagsljus med risk för körning i plusgrader - hundarna slits och vi tvingas förmodligen till en extra vila på runt 6 - 8 timmar i Lillhärdal och på det viset får vi ytterligre dagskörning. Alternativet är ett kortare stopp i Lofsdalen och fortsatt nattkörning till Lillhärdal. Vila i Lillhärdal och sedan ännu en natt och de sista 13 milen mot mål i ett svep... Går det? - orkar hundarna och f f a orkar jag att blåsa knappt 18 mil under ett dygn?
Där på fjället i nedförskörningen bestämmer jag mig för ett kortare stopp i Lofsdalen. På bangenomgången hade det pratats en del om pistmaskinspreparerade spår varför jag hade lånat min svågers skateskidor som låg fastspända på slädsäcken tillsammans med en reservstav. Cirka tre mil innan Lofsdalen och i cirka tio mil runt Lillhärdal är spåren preparerade för skateåkning - Tyvärr fick jag även då hasa runt på hustruns skidor eftersom jag i ett kortare moment av oaktsamhet inte hinner bromsa pulkan då hundarna plötsligt väljer vänster sida om en kryssmarkering som får till följd att släden går till vänster men de på slädsäcken fastspända skateskidorna till höger om markeringsstolpen. Givetvis håller spännremmen denna gång och med ett ljudligt kras stannar släden till vänster medans skidorna är till höger om stolpen pekandes med spetsen mot mig som är bakom släden och kan konstatera att jag förmodligen är den första att knäcka ett par skidor mot en markeringsstolpe och det utan att ens ha dem på fötterna...
Runt klockan 22 kommer vi till chkp Lofsdalen. Kampenes först och jag strax bakom Lennart och Niklas. Till vår förvåning är Leif B redan där med uppslaget tält men vi förstår att han åkt en kortare väg eftersom han inte passerat någon av oss. Först lindar jag handledsvärmarna runt framtassarna på hundarna innan jag kokar vatten till hundarna och blandar torrfoder med snacks, därefter kokar jag två nya termosar med blåbärssoppa och en tredje fylls med kallvatten. Städar upp, packar släden och går sedan och sitter en stund runt elden dit även Freddy K kommer och vi bestämmer oss för att sicka samtidigt från Lofsdalen mot Lillhärdal - de övriga snarkar redan i sina tält när vi så småningom glider ut på Lofssjön i en stjärnklar natt - kylan känns påtagligt när vi avlägsnat oss från elden.
Till en början haltar Arija betänkligt och jag kollar henne noga och kan lättad se att den eftersom avtar. Freddy har svårt att hålla sitt spann bakom mitt och vi låter dem passera. Efter en stund försöker jag att mana fram Arija så att Freddy och jag lättare kan samtala, men då hon kommer i jämnhöjd med det bakre hundparet så gläfser hon osäkert och ser tillbaks mot husse med en menande blick som säger "att de är otäckt stora dessa Malamuter" och vill inte springa jämnsides. Efter en stund så slocknar min Silva LX plötsligt. Jag stannar och fixar med lampan samtidigt som Freddy tyst glider framåt. Denna gång var det inte ngn glappkontakt utan kontakten hade lossnat från batteriet, men lampan är trög att få igång. Efter en halvtimme hinner vi i fatt Freddy som stannat för att lägga lite fästvalla under skidorna - eftersom jag har ett mjukt spann så slipper jag detta. Nu följer en mil i motlut. Åter krånglar lampan och vi skiljs åt. Denna gång verkar det som den trots allt är glapp. Vi hinner med ett stopp för snacks i motlutet och kan långt upp i "skyn" se att Freddy stannat - usch skall vi ända upp dit... Vi hinner upp honom och han undrar om det är långt kvar av backen - jag som trodde att han stod på toppen av den (tur att man kör i mörker och får backen i etapper). Vi klättrar i ytterligare tio minuter innan det kommer närmare fem mil av flack resp nedförskörning. Precis när nedförskörningen ska till att börja märker jag att mitt första batteri är så gott som slut och än en gång glider Freddy iväg medans jag står i mörkret och fipplar med pannlampan - nu växer avståndet snabbt och jag kommer ikapp honom först när han stannat för att snacksa sina hundar och själv inta en snabbfika bestående av lite nötter och dryck. Själv tar jag alltid någon tugga av mina fem dubbla ostmackor som sköljs ner av blåbärssoppa och som avslutning några klunkar kallvatten för att släcka törsten - ibland också lite choklad. Freddy är orolig för hans Grönlandshund käkar och dricker dåligt samtidigt som hans ledartik börjat visa tecken på hälta. Vi hjälps åt att klämma på henne för att försöka lista ut var smärtan sitter men inget vi gör tycks bekymra henne. Vi följs åt tills det återstår ca 2 mil till Lillhärdal då Freddy bestämmer sig för att stanna - hans ledartik haltar betänkligt. Jag frågar om det är något jag kan bistå med och vi känner en sista gång igenom tiken utan att hon reagerar för någon smärta. Jag lämnar Freddy och glider mot Lillhärdal dit vi kommer strax efter kl 10.00 i begynnande dagsmeja. Jag är rejält sliten med värk i mina stortåar som inte blev mindre då jag lyckades få in pjäxan under pulkan samtidigt som det blev ett litet uppförsknix och en stor del av pulkavikten balanserade på en redan öm stortånagel. Efter att hundarna blivit omsedda och fått både mat och halm lägger jag mig bland dem i min vindsäck och tar för första gången av mig pjäxorna och synar fötterna - jäklar vicken syn - blåsor under stortåarna och rejäla blånaglar som kommer att falla på båda mina stortår.... somnar ändå väldigt lätt efter att jag ställt klockan på 15.30. Hör att Lennart kommer in till chkp och till min mycket stora glädje hör jag han fråga om toalett som tydligen är tillåten att använda - inomhus!!! - Och jag som stannade det sista jag gjorde innan tätorten för att klar vistelsen utan toabehov. Vaknar sedan till runt 15.00 och går på toa, konstaterar att Lennart kommer att ta en längre vila även här. Freddy som kom in ca 45 min efter mig med tiken i slädsäcken har lämnat av henne här och han håller nu som bäst med veterinärens hjälp att få i Grönlandshunden lite vatten. Jag kokar lite vatten åt hundarna som jag blandar med ett veterinärfoder (smakberikat energiriktfoder för djur att käka efter operation) - åt mig som vanligt ett par termosar. I blåbärssoppenedsmutsade kastrullen värmer jag sedan min rökta lax i pastamix med pepparrot och craime fraiche. Naturligtvis glömmer jag den eftersom Niklas samtidigt kommer in till chkp med sina Siberians - även han kommer att ta ett längre stopp för att vila hundarna, själv känner han sig stark och planerar sedan att gå för målgång. Blåbärssoppan har nu kanderats runt laxen och jag kan käka den ljuvligaste av ljuvliga måltider - det var så gott att jag värmde en ny omgång lax och tillsatte mer blåbärssoppa dessutom toppade jag det hela med ost och smör som jag skalade bort från en av mina dubbelmackor och för en stund glömde jag värken i fötterna och bara njöt av mina kullinariska färdigheter.
Runt halv sex var det dags för avfärd, då hade hundarna fått dryga sju timmars vila och det började kyla på - skönt med bara 13 mil till mål :-)...
Spira som hängt lite i nacklinan innan chkp Lillhärdal haltade betänkligt ut från chkp. Jag tänkte att det kanske blir med henne som med Arija att det går över eftersom. Vi såg ett par ripor och hundarna, inkl Spira sprang samtliga obehindrat. I skymningen eggades hundarna också av en bekräftelseskylt som hamnat på snidskan. Efter en rusning blev det trassel i spannet och jag åkte fram för att fixa rätt på hundarna, givetvis fick de korn på något nytt att sätta av i galopp efter med den påföljden av att släden drogs över staven som genast knäcktes. Givetvis var det högerstaven som knäcktes eftersom reservstaven var en vänsterstav. Som tur var så hade staven klarat stolppåkörningen utan att knäckas trots att den satt i samma "paket" som skidorna - ibland har man tur :-). Så med två vänsterstavar och Christinas skidor gled vi nu fram mot chkp Lövnäsvallen en tuff etapp på 72 km med mycket stigning. Åter får hundarna ett tokrus. Denna gång var det pistmaskinen som eggat dem och åter hade jag tur som möter den sex meter breda maskinen vid en av få spårkorsningar. Nu klarade vi av mötet på fem minuter annars hade det säkert tagit över en kvart om vi tvingats ut i lössnön. Helt otroligt - vi fick nypreparerade spår att åka i ända fram till Lövhögen skulle det visa sig!

Natten är härligt stjärnklar och på småtimmarna visar sig månen vara exakt halv på väg att så småningom försvinna. Jag får slita fint i uppförsbackarna för att något så när glida med hundspannet i det nyprepparerade spåret med Christinas sträva skidor. Extra svårt blir det då spåret går i skrå, dvs lutar något eftersom pistmaskinen har lämnat en helt slät yta utan räfflor eller spår, då kanar jag av det uppskattningsvis fem m breda spåret och hamnar i lössnön - så titt som tätt får hundarna släpa på mig i både uppförsbackar och ur lössnön :-). Spira har helt upphört att halta men nacklinan mellan henne och Arija är spänd och det är endast i uppförsbackar och då någon ripa eggar spannet som den slaknar så jag förstår att något inte står rätt till men inte vad och beslutar att ställa av henne i Lövnäsvallen som är sista chkp 6 mil innan mål. Dit kommer vi ca halv fyra på onsdagsmorgonen efter en natt utan incidenter - nu återstår "bara" 6 mil där de två första milen bär upp mot Vedungsfjället innan vi får glida ner mot Särna camping och släppa ut tårna ur pjäxorna!

På chkp Lövnäsvallen är jag nyfiken på när mina konkurenter lämnade Lillhärdal - jag får det felaktiga beskedet att LA med sina Grönländare åkte ut ca 45 min efter mig tätt följd av Freddy K och att nån åkte ut runt kl. 23. Jag tycker att vi gått på skapligt under natten men eftersom LA plockade närmare 2h på oss till Lillhärdal trots att han skidade dagtid så känner jag flåset från honom - snabbt ställer jag av Spira, snacksar hundarna och fyller mina två termosar med kallvatten, den tredje är drygt halvfull med ljummen blåbärssoppa, innan vi kanar vidare mot Särna - nu med Arija ensam i led, precis som på Femundlöpet!.

Det tar ett tag för Arija att axla det ensamma ledarskapet för jag tror att Spira med sin kommandovana är den som styr upp Arija som sköter farthållningen då de jobbar i par och nu ska Arija plötsligt stå för både och. Jag får till en början leda Arija i korsningarna från chkp Lövnäsvallen men snart så tuffar de på i gott tempo i motlutet mot Lövhögen och jag får åter kämpa för att inte linan mellan mig och pulkan skall spännas, likt Peter Nortugg stakar jag fram, men jag kan lova er att jag inte vid något tillfälle hävde mig upp på tårna som likt små prinskorvar spände och värkte i de våta pjäxorna. En härligt avkylande vind mötte oss på Vedungsfjället och jag trotsade ringsignalen från telefonen som likt Skalmans sömnklocka påminde oss om att det var dags för ännu en snackspaus - jag åkte först så långt "ögat"kunde se spåret ringla sig fram över kalfjället, vilket var ytterligare ett par km innan vi stannade för att snacksa och fylla på energiförråden. Nu hade vi sikt bakåt för åtminstone 40 min skidåkning och glädjande kunde jag konstatera att varken LA eller Freddy eller något annat ekipage syntes i antågande när vi började vår nedförsfärd - var det möjligt? Skulle Samojederna ännu en gång skriva historia och vinna detta prestigefyllda lopp, nu i konkurrens med samtliga de polara raserna. Snacka om uppryckning i så fall - från en väntad klar sista plats på Femundlöpet 400 till en åtminstone för mig oväntad första plats på Polardistans 300.

I takt med att solen erövrade himmelssfären så avtog naturligtvis hastigheten och jag förstod att min nattaktik hade lagt grunden till vinsten och den utmärkta tiden - 49 h 28 min inkl all vilotid, räknar man bort den obligatoriska vilotiden blir sluttiden i stället 43 h 16 min och tar jag bort all tid vi var i chkp så är körtiden dryga 39 h eller fantastiska 7,6 km/h på 30 mil. Nåväl den sista milen in mot förvarningen på Sir Mikael tassade hundarna i sakta mak medans jag gled bakom släden ivrigt spanande bakåt orolig över att få se någon av mina konkurrenter dyka upp med god fart i skogsbrynet. Det var först vid förvarningen jag kunde slappna av efter beskedet att den närmast bakom mig, som var Lennart A hade lämnat chkp Lövnäsvallen först kl. 10.07, drygt 6 h efter oss!

En stolt och nöjd husse skidade med sina tre Samojeder över isen mot Särna camping där en diger mottagningskommite väntade in det första ekipaget på polardistans 300. Som "vanligt" stannade jag utom synhåll för den väntande skaran och utövade den känslosamma tackritualen med mina tre hjältar - ja, ja, åter fälldes några tårar innan "Samojedmannen", som tävlingsledaren Anders Hörnlund vördnadsfullt valt att presentera mig som efter framfarten på Femundlöpet åter iklädde sig mössan spunnen av Samojedull och avklarade de sista femhundra metrarna in mot målet till publikens ovationer.
Som kuriosa kan nämnas att det på förarmötet framkom önskemål om att nu permanenta banan - i så fall säger jag bara lycka till för framtida åkare - försök att slå Samojedernas banrekord :-)...

mer om polardistans hittar ni på hemsidan http://polardistans.com

Norskt-Svenskt samarbete skrev historia...

Ni får ursäkta att det blev tyst på bloggen två veckor innan start. Det var mycket som skulle ordnas med in i det sista och nu kan jag avslöja att hundarna plötsligt började gå väldigt långsamt på de sista träningpassen inför Femundlöpet. Jag misstänkte att det berodde på att jag hade blandat in för mycket fett i kosten - jag gav dagligen, som mest 4 matskedar sälolja/hund, (92% fett), en skiva fettberikad Fodax samt 1,5 mått highenergy Eucanuba, ca 6 dl. (Eucanuba ger vi f ö året runt till samtliga hundar). 10 dagar innan start slutade jag därför med säloljan, återgick till vanlig Fodax och lät hundarna vila upp sig inför vad som komma skulle - endast två 8 km-pass genomfördes med Femundlastad släde (ca. 60 kg) i ca 2 dm lössnö.

Det första passet på 8 km gick bra, trots tre-fyra stopp för avisning av tassar för de som tappat sina tasskydd lyckades vi landa på en gånghastighet av lite drygt 10 km/h.

Genrepet blev en katastrof - i minus 15 grader och pudersnö fick jag inte göra annat än pilla is ur tassarna (körde utan tasskydd) och återvände besviket hem efter 36 minuter och endast körda 5 km, 8,3 km/h. Och som om det inte vore nog så ville plötsligt ingen av hundarna längre gå först och bana väg för de andra.

Gissa om oron inför Femundlöpet spred sig inom mig - Oron över ett totalt misslyckande där Samojeden inte skulle nå längre än halva distansen. Hittills hade jag varit övertygad om målgång men nu bet sig plötsligt ovissheten in i medvetandet, låg där och gnagde och skapade skrivkramp för en annars så kaxig bloggare...

Jag har tidigare fått tipset om att man kan klippa håret ur tassarna för att på det viset hindra infrysning, men inte brytt mig om det utan löst det med ett ständigt sockande - men då har jag som flest kört 4 hundar, nu gällde det 8 hundar=32 tassar och 400 kilometer, ett jäkla sockande...

Kvällen innan avresan till Röros ringer jag därför till Uppströms på Nordvikens kennel och får telefonvägen instruktioner hur man klipper Samojedtassar. Ett lyckat beslut - 400 kilometer utan ett enda stopp för avisning trots att jag inte brydde mig om att ersätta förlorade sockor under etapperna! Givetvis lämnade vi varje checkpoint med tasskydd och med spenfettsinsmorda tassar, men jag behövde inte stanna en enda gång för att ersätta förlorade sockor eller pilla ut infrusen snö ur tassarna! - Tack Annika!!!

Kjell O Brun, fotograf för Amundsens Race, har förevigat vår avresa från Röros mot Tufsingdalen, en etapp kring 75 km. Min vana trogen bär jag den hemstickade mössan av Samojedull och kan nöjd konstatera att hundarna, efter sedvanligt skitstopp, tack och lov bortom startrakan och utom synhåll för den hejande publiken som stod i dubbla led runt startrakan, ovetande om vilket äventyr som väntar dem travar mot annalkande snödrev och motlut. Efter ca 3 mil kommer Kristin Esseth med sina Malamuter, som startade 25 min efter, ikapp oss som sista spann - passerar och glider tyst iväg för att så småningom uppslukas av nattmörkret och snödiset. Jag har flyttat om hundarna i spannet eftersom den annars så pålitliga ledarhunden Spira, plötsligt vill gå tillsammans med pointerhundarna och skapa en tätkvartett istället för en ledarduo med ett ständigt trassel av spannlinor som resultat. Efter några placeringsförsök har jag unghundarna Aijas och Arija i led och vi har fått till en jämn och bra fart i spannet som avslutas med bröderna Sarek och Nallo som av deras slaka draglinor att döma tycks begripa att detta blir ett långvarigt äventyr. Efter ca 4 mil når vi sjön Femunden på vilken vi skall åka i ca 2 mil. Spåren är igendrivna, det blåser snett emot och snön vräker ned vilket begränsar sikten till en reflexstolpe i pannlampans räckvidd. Attans - 2 mil i 1 decimeters snödjup med en ledarhund som varje gång jag ger ett kommando svänger 90 grader och på det viset orienterar sig ut i tomma intet. Efter en halvtimme anser jag att det blir för frustrerande för Arija att ideligen bli inhämtad till spåret av husse och byter därför plats mellan Aijas och Spira i förhoppning om att Spira med sin vana att ledas kan styra upp Arijas ivriga riktningsförändringar. Det verkade nästan som om Spira förstod att det var allvar nu och snart har vi fått till en riktigt fin rytm där jag inte behöver störa hundarna med min röst.

Jag har ett körschema, som jag döpt till "bankettrutten", vilket omfattar 100 timmar - 30 timmars vila och 70 timmar på spåret - Då har jag en timme på mig att svida om till banketten. Med god marginal till "bankettrutten" ankommer vi till Tufsingdalen med opåverkade hundar och får beskedet att vi kan åka vidare redan 01.00, d v s 5 timmar tidigare än min worst case-plan - Gott! Då jag stuvat om bland hundarna i spannet så har jag placerat hanhundarna Mani och Aijas bredvid varandra - de har inte gått bredvid varandra på träning tidigare, men de har fungerat klockrent bredvid varandra idag och jag märkte inga tecken på missämja dem emellan då jag utfodrade hundarna och samtliga hundar hade lagt sig till vila i halmen då jag lämnade spannet för att själv få mig lite käk och en halvtimmes vila. En timme innan avfärd kommer funktionärerna in och meddelar mig att jag har gruff mellan två hundar i spannet. De hade särat på Aijas och Mani men det är endast lite lättare tandskrap på Aijas nos som vittnar om vad som skett.

Etappen mot Drevsjö är på dryga 6 mil över den beryktade Kvaernerhöjden. Jag startar med Aijas och Arija i led, därefter Spira och Sälka, Mani och Singi och slutligen bröderna Nallo och Sarek. Samtliga funktionärer har ställt sig vid utpassagen för att applådera vår avfart - och glada över att de har slutfört sitt uppdrag. Samojederna blir naturligtvis mycket glada över den uppmärksamhet som riktas mot dem och alla hundar försöker samtidigt hälsa på funktionärerna - jag får ett underbart trassel 5 m efter att ha startat etappen och blir stående i minst 5 min för att reda ut härvan - tillbaks till släden, manar framåt, går ytterligare 10-talet meter innan Aijas stannar för att göra sina behov, hinner inte stanna släden direkt utan blir stående med slak spannlina - Då ser Mani sin chans till revansch - kastar sig över Aijas och som på ett givet kommando börjar alla 8 hundarna att slåss med varandra. Ursinnig, styrd av reptilhjärnan, med stor risk att hamna i skottlinjen för huggande tänder kastar jag mig vrålande över Mani och Aijas. De andra hundarna blir chockade över husses beteende och kommer snabbt av sig och blir stående och stirrar på den trekamp som utspelar sig framför dem. Rädslan över att loppet skall sluta här och nu uppbringar enorma krafter i min Sisukropp, jag sliter isär Mani och Aijas, samtidigt som jag med höger hand och kroppstyngden trycker ner Aijas i djupsnön lyckas jag med den vänstra handen dra Mani bakåt. Mani har trasslat ihop sig med Sälka och har tvinnat in sina ben i spannlinan. För att reda ut den härvan måste jag lätta på trycket av Aijas som direkt lösgör sig för att angripa Mani - han får in ett hugg i ena frambenet innan jag hinner stoppa honom. Av Manis ylande förstår jag att bettet tog.

Där står jag, 50 meter efter startlinjen, med en puls kring 180, klockan halv två på natten mot lördagen och reder ut trasslet i spannet samtidigt som jag försöker att få en överblick över vilka skador som ev uppstått. Jag har noga ankrat fast spannet, både i för och akter, undersöker varje hund noga - lite blodstänk på Spira och Sälka, ett litet jack ett par mm från ögat på Aijas. Värst har det gått för Mani, han har ett litet sår på benet vid leden, men han haltar inte då jag springer med honom och eftersom Mani är den av hanarna som dragit stabilast under höstträningen och inte haltade så beslutade jag mig för att fortsätta ut på etappen med alla 8 hundarna. Efter ca 1,5 timme börjar Mani att halta och jag stoppar honom i slädsäcken där han blir kvar resten av etappen. Jag borde naturligtvis ha lindat en stödbinda runt Manis ben för att på det viset kanske ha kunnat undvika den svullnad som gjorde att han så småningom började halta. Nu blev det istället till att passera Kvaernerhöjda med ett 7-spann och en släde på dryga 85 kg.

Min ursprungliga plan var att endast ta ett kortare stopp på checkpoint Drevsjö - ca 14 mil efter start, men då hade jag inte kalkylerat med att spåren på Femunden skulle vara så tunga och att vi redan skulle ha förlorat en hund till slädsäcken. Många hade tagit sin 8-timmarsvila på Drevsjö och det var ett tjugotal spann inne på checkpoint då vi anlände dit så det var frestande att köra vidare och plötsligt inte vara det sista spannet i tävlingen...

Som tur var hade Norges okrönte kung bland Samojeder, Morten Holland - http://www.littlerockykennel.com/ anslutit sig som extra handler och bestämt sig för att följa vår ambition och coacha oss till att bli det första Samojedspannet någonsinn att klara F400. På ett mycket pedagogiskt sätt skissade han för mig en körplan som inrymde 8 timmars vila på Drevsjö, 8 timmar på Sövollen och slutligen 8-10 timmar på Tolga, d v s inalles 30 timmar som faktiskt var min "bankettrutt",,, Jag måste erkänna att det var liiiite svårt att hejda sig och låta hundarna vila de 8 timmarna på Drevsjö. Själv var jag så uppe i varv att jag inte kunde somna in mer än under en timme. Med facit i hand så är jag säker på att denna vila räddade målgången. - Tack Morten!

De dryga sju milen mot Sövollen gick i raskt tempo (i alla fall de 6 första milen). Ett par mil in på sträckan flyttade jag om hundarna och placerade Arija ensam i spets, en position hon bevisligen stortrivdes i eftersom hon förblev där under resten av resan, hela tiden med spänd draglina!!! Eftersom vi var en hane kort så särade jag även på Nallo och Sarek - och plötsligt så började båda att arbeta! Det verkade som att båda uppskattade att bli av med "den late kompisen" de tidigare haft bredvid sig i spannet. Etappen avslutades med en 4 km brant stigning upp och över fjället innan Sövollen. Det var tungt att gå där bakom spannet och hela tiden se nya reflexkäppar dyka upp i skyn. Eftersom hundarna ätit lite dåligt vid de senaste snacksstoppen så gav jag dem en dubbel snacks bestående av falukorv och lever - inte så smart skulle det visa sig under nästa etapp även om de uppskattade omväxlingen just för stunden. I Sövollen var det åter dags för en åttatimmarsvila där även jag tog mig fyra timmars sömn.

På söndag middag lämnade vi Sövollen med siktet inställt på Tolga, en sträcka motsvarande vasaloppet i mycket starkt kuperad terräng. Redan på startplatsen demonstrerade Sarek varför han inte ätit något under vilan - en mycket lös mage var nära att spraya ner vår vackra Skunksläde i fronten - fram med magmedicinen, först till Sarek och snart också till Spira, Aijas och Sälka. Jag förbannade mitt misstag att ge dem falukorv och lever som snacks. Ingen av dessa hundar valde att äta något under de tre kommande snacksstoppen och jag var riktigt orolig för att all deras energi skulle ta slut. Värst var det för Sarek som vid upprepade tillfällen hade tömt sig med en vätskefylld avföring. Till råga på allt så drog det även igång att snöa ymnigt och snart låg snön decimeterdjup i spåret och det gick bara att skönja att hundspann hade passerat i detta "dike"/spår tidigare. Vi åker på en väg genom ett hytteområde och jag passerar en del korsningar utan att få en bekräftelseskylt att vi är på rätt väg - skyltar som alltid funnits efter tidigare vägskäl. Vi passerar en kurva i en utförslöpa och släden glider ut i lössnön och eftersom snöandet dolt tidigare spår blir jag osäker på att vi är på rätt väg och beslutar för att vända och åka tillbaks till den senaste bekräftelseskylten 1,5 km tillbaka... Naturligtvis var vi rätt och hade fått en bekräftelseskylt om vi blott fortsatt ett hundratal meter... Passerar sista fjälltoppen innan Tynset och det bär av brant nedför. I det ymniga snöfallet noterar jag att vi åker rakt i en fyrvägskorsning, för att en dryg kilometer senare stoppas upp av en vägbom. Förba.... - nu är vi fel och de uppskattningsvis 150-talet höjdmetrarna vi avnjutit får ännu en gång erövras. Arija vill inte vända en gång till, varför jag springer bredvid henne i hopp om att få henne sugen att gå tillbaks. Nallo tycker att det är kul att husse tagit plats bland hundarna i spannet och börjar ivrigt leka med mig genom att på typiskt Nallovis, köra upp nosen i skrevet och "småprata" - det smittar av sig på de övriga hundarna och jag kan snart återta min plats på släden. Denna gång fanns det en omkullkörd och översnöad svängskylt liggandes i snön innan korsningen. Uppskattningsvis förlorade vi ca 2 timmar och spillde onödig energi på min ouppmärksamhet. Jag ringer mina handlers och ber om ris eller annat magmedel till depotsäcken i Tynset för mina 4 magsjuka hundar - något de naturligtvis fixar tillsammans med en Coca Cola och äggmacka till en hungrig musher!

Checkpoint Tynset låg 5 km på sidan om samhället och vi fick åka samma 5 km-sträcka tur & retur så att säga. Stoppet i Tynset minimerades till max 2 min för att hundarna inte skulle ha en chans att koppla av - tömma depotsäcken och så iväg. Nej!, hundarna uppfattade det säkert som att husse helt hade tappat orienteringsförmågan eftersom han nu, för tredje gången inom en inte alltför lång tid, envisades med att åka samma väg tillbaka. Det var knappt styrfart på älven - ett evigt kutande fram och tillbaks mellan hundar och släde för att få upp dem på tassarna och mana på dem att gå framåt på älven. De första fem kilometrarna tog hela två timmar, men direkt vi kom till vägskälet som böjde av mot Tolga där vi inte hade åkt tidigare så satte Arija hela spannet i galopp. En galopp som varade i närmare två kilometer, sedan kom den omtalade "skjuvebacken" - 1,2 kilometer lång med en stigning av 160 höjdmeter. Det var en fröjd att se samtliga hundar arbeta med spända draglinor - inte fort men ihärdigt avklarade vi stigningen och jag tackade min gud att jag tränat utan motor på fyrhjulingen under hösten. När vi har ca 1 mil kvar in till växel har Sareks magproblem tagit ut sin rätt - han är riktigt loj och går med slak lina. Nallo visar tecken på hälta och jag knäpper loss honom från spannet eftersom han alltför tydligt upplyser de andra hundarna i spannet om att något inte står rätt till genom att bromsa upp hela spannets framfart. Väl bakom släden verkar det som hältan helt upphör. Snöandet tilltar och snart är det åter en decimeter i spåret och vi kommer in i en backe som inte omnämnts, men som får hundarna att stanna upp och frågandes vända sin blick emot mig. Inte heller jag är säker på att vi för tillfället INTE är på väg upp mot "Pärleporten", för för varje reflexpinne vi passerar finns ännu en reflexkäpp högt placerad i skyn. Så småningom vänder det av nerför mot Tolga och de mödosamt hopsamlade höjdmetrarna avnjuts i en alltför rask takt.

Tolga är den sista checkpointen innan avslutande 10 mil in mot målet i Röros, vi anläder dit på måndagsmorgonen kl. 05.15 - 36 timmar kvar till bankett! Det känns som vi fixar detta och jag anar målgång redan under tisdag förmiddag, men det var innan jag visste att det var väderomslag på gång... Jag hade fått i Sarek lite risavkok under den sista etappen och jag hade också fått i honom lite av snackskorven. Tyvärr ville han inte ha torrfoder eller någon annan mat innan vilan i Tolga. De andra hundarna åt dock som vanligt och jag lät matskålen vara kvar i halmbädden bredvid Sarek i hopp om att han skulle få tillbaka, sin annars så goda matlust under vilan. En vila som jag förlängde till 10 timmar för hundarna, vilket jag tyckte mig ha råd till eftersom jag ändå hade ett drygt dygn kvar inför sista etappen. Sareks matskål var tom när jag kom för att en sista gång smörja och socka på hundarna. Innan det så kokade jag vatten och blandade till en varsin portion torrfoder/snacks - alla åt utom Sarek som loj låg och tittade på matskålen. Förmodligen var det Singi som ätit Sareks mat under vilan och jag förstod att vi bara skulle bli sex i spannet från Tolga. 4 av hundarna hade haft neoprenskydd som stöd för sina handlovar under vilan (köpte bara 8 st... - 75 Nkr/st,,,), lossade på dem och lindade frambenen inför den sista tuffa etappen. Christina fick i uppgift att jogga igång Nallo. Efter fem minuters jogg kunde man fortfarande skönja en viss obalans i hans rörelser och då jag vet hur "kinkig" Nallo kan vara om det inte känns rätt så tog jag det mycket tuffa beslutet att starta den 10 mil långa etappen med en släde vägandes runt 60 kilo med endast 5 Samojeder. Alternativet hade varit värre - starta med 6 - kanon! - men riskerat att få Nallo i släden och plötsligt ha 85 kg släde istället för 60 kg... (Det fick räcka med en sådan etapp...). En halvtimme innan jag manar framåt tilltar snöandet, ett snöande som tillsammans med rejält tilltagande vindar så när spolierade vår målgång...

Det är svårt att beskriva spåren, eller bristen på spår med ord och jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag inte tog med mig kameran för att med ett par bilder kunna dokumentera vilken bragd mina hundar utförde under natten mot banketten. Och då framförallt Arija som gick i singel led i över 20 mil i tuffa väderförhållanden - mestadels med spänd lina! Visserligen hade 20 mil av vår träning gått i djup snö och jag hade förnöjt konstaterat att hundarna, i stort, gick dit jag kommenderade i lössnön. Men att göra det i fjällterräng, i snöstorm, i mörker och stundtals i halvmetersdjup snö där bärigheten endast bestod av en ca 2 meters bred skarskiva, skapad av några skootrar väl dold under nysnön, är något helt annat än att göra det i tre-fyra dm nysnö med fast is eller mark under snötäcket. Rätt som det var försvann nämligen täthundarna i snödjupet vid sidan om spåret men efter halvannan timme hade Arija själv räknat ut hur hon skulle befara för att åter komma i rätt kurs mellan reflexkäpparna utan att behöva störas av husses gissningar. Det är svårt att säga hur mycket det blåste under natten, men vid ett snackstopp hade jag lagt mina bäverhandskar på släden (de väger ca 4 hg/styck). När jag snackat klart hade vinden flyttat dem tjogotalet meter ut i lössnön. Det tog minst en kvart att bärga dem i den djupa lösa snön som räckte mig över midjehöjd. 6 timmar in på etappen kom en skooter ikapp oss och frågade om vi sett något hundspann eller någon annan skooter. Catherine Mathis, som körde F600 hade nämligen fått parkering på fjället då hennes hundar vägrade att gå i den starka blåsten och det kraftiga snöfallet. Gissa om jag blev besviken då skootern vände åter eftersom den hade ont om bensin... Jag hade hoppats att få lite hjälp med spårdragandet. Ett par timmar senare kommer vi ikapp Catherine och ett par skootrar har nått henne från motsatt håll. Hennes hundar har grävt ner sig i lössnön och Catherine har krupit in i sin vindsäck. Hon är mycket glad över att de funnit henne - De banar väg åt CM nerför fjället och jag kunde mycket lättad konstatera att det var tur för oss att vi slapp plöja fram i lössnön kommande mil nedför det första fjället - stundtals var det ett riktigt djupt dike där skootern och Catherines hundar hade gått fram - ett dike som vi nu slapp spåra själva. Vid kommande vägkorsning hade skooterförarna sina bilar parkerade och skooterspåret upphör, däremot har CM fortsatt upp mot nästa, den sista fjällpassagen och vi kan följa hennes spår och behöver inte gissa hur spåret går mellan reflexkäpparna! Mitt i den sista mycket branta passagen innan man når fjället sätter mina fem Samojeder av i en ursinnig galopp ackomponjerat med jaktskall - jag är övertygad om att det är någon ripa som eggat dem, men blir snart varse Catherine Mathis och hennes hundspann. Hennes hundar har i anblicken av ännu ett kalfjäll och hård vind valt att gräva ner sig i snön. Hon får dem inte att gå framåt och sätter sitt hopp till mig och mina fem Samojeder. Enkelt kommenderar jag fram mitt spann, återvänder och baxar upp CM.s hundar på spåret och så bär det iväg i sakta mak över vindpinat fjäll med snödrev - ett 5 -spann Samojeder följt av ett 9-spann Sibirian Huskys (Jag fick en flaska franskt vin av C Mathis och hennes handler för "Best Mushercare" senare på banketten :-)).

Det finns hur mycket som helst att skriva om detta äventyr och kanske att jag någon gång skriver en lite mer utförlig berättelse där jag ännu mer belyser mina känslor för hundarnas bedrifter. I punktform kan nämnas att jag under sista etappen vid några tillfällen gick framför hundarna för att visa eller rättare sagt "gissa vägen". När jag vänder mig om mot hundarna möter jag 5 leende hundar med endast det högra ögat synligt - vänstra ögat och vänster kroppshalva är helt täckt av snö som av vinden piskat sig fast emot pälsen. Oftast slutade mina vägvisargissningar med att jag själv lyckades kliva bredvid den smala spårskiva som fanns dold under snötäcket - följden blev att jag snabbt sjönk till skrevet och blev liggandes där i djupsnön - direkt hade jag 5 kelsjuka Samojeder som samlades runt mig och tyckte att det var jättekul att husse tog sig tid att gosa mitt i den mörka och blåsiga vinternatten. Vid varje stopp längre än 5 sekunder lägger sig mina hundar ner för vila. Min ensamma ledarhund Arija är alltid den som är först upp då jag kommenderar - "Ja, då går vi", och med ett ryck i spannlinan får hon, en efter en upp de andra hundarna. Jag beskriver heller inte här hur desperat förtvivlad jag blev då Arija, efter ca 17 timmar i ensamt led under sista etappen, plötsligt börjar vackla och får svårt att gå upprätt och hålla balansen. Jag förstod inte då att hon helt enkelt hade somnat till utan befarade något mycket allvarligare. Förtvivlad kokar jag ihop en kolhydratsoppa av den halva termos blåbärssaft jag har kvar tillsammans med min sparade Co-Co-chokladbit (Jag glömde min egen matsäck inför sista etappen (22 timmar) och hade endast en halv nötpåse, en dubbel Co-Co och tre termosar dryck med mig under det sista dygnet). Jag plockar dessutom ur varje fruktbit ur nötblandningen. Tillsammans med lite snö så lyckas jag få till en kolhydratssoppa som blir ett par tre dl/hund. Arija stoppas i slädsäcken och somnar och vi påbörjar sakta de sista 25 km mot mål. Hundarna syntes lite piggare och min oro börjar sakta släppa. Efter en timme har vi nästan kommit ur Grådalen och jag har åter telefontäckning. Arija vill inte vara kvar i slädsäcken, jag har behövt koppla henne i släden för att hon skall vara kvar i säcken. Jag ringer för att prata med Morten och han lugnar mig med beskedet att Arija förmodligen gått tills hon somnat - är hon pigg, sätt in henne i spannet igen är hans råd. Arija inte bara spänner upp spannlinan när jag kopplat in henne, hon sätter av i god fart och snart är vi åter på spåret där vi utgick från före närmare fyra dygn sedan.

Endast 10-talet kilometer återstår och klockan är runt 12.00, solen skiner, det är nästan vindstilla och jag stannar spannet för att njuta av ögonblicket och mentalt förbereda mig inför målgången. Lyckotårar går inte att hejda, hundarna är pigga och jag lägger mig ner tillsammans med hundarna och kramar om dem en efter en. Vi myser så i ca en halvtimme innan jag utan stress glider vidare mot Röros - Det blev som jag hade hoppats - Samojeden fixade målgång och såg till att husse räckte banketten. Men det blev inte som jag hade planerat - det blev 10-fallt bättre och hundarna har verkligen imponerat på mig!!

Och jag skulle inte bli så förvånad om de så småningom får för sig att försöka nå banketten på Finnmarkslöpet 500 eller Femund 600. Undrar bara om de vill ha mig med i så fall...

Pigga hundar och en rörd musher når målskynket i god till till banketten...

16 dagar till start...

Det blir ett par långpass till denna vecka sedan är det bara till att släppa på träningen så hundarna blir rejält motiverade att springa, samt att göda upp dem ett par kg, så det finns energi i kropparna innan start. De får dubbel ranson Eucanuba mot normalt och en rejäl skvätt sälolja på morgonen. Till kvällen får de en skiva Fodax. De har nu vilat ett par dagar och det märks på hundarna att aptiten finns där.
Till dags dato har hundarna tränat 2235 kilometer, så i runda slängar kommer de att ha 230 mil innan start - Ni som har följt denna blogg vet att min målsättning var 200 mil innan start, så då är i varje fall det första målet uppfyllt. Mål nr 2, är ju att starta och det borde ju inte vara så svårt att uppfylla! Värre blir det att hinna till Röros innan banketten som är mål nr 3.
40 mil är en bit, och det är först när man ser spårens beskaffenhet och tävlingsvädret som man kan spika den slutliga strategin. Att vi ska lyckas med att komma fram - självklart! (tror och hoppas jag det,,,). Jag vill ändå vara tydlig med att poängtera målsättningen som just är att genomföra loppet. Till de som inte känner till Samojedens dragegenskaper och kanske tror att den är konkurrenskraftig mot de hundar vi "tävlar" kan jag göra liknelsen att jag med mina Samojeder ställer upp i ett travlopp där de övriga tävlar med varmblodshästar och jag kommer till start med kallblod. Men även om vi inte "tävlar" så är förberedelserna inför starten ändå lika omfattande som om vi "tävlat". Inköpslistan är diger och rymmer allt från inköp av dragselar, sockor, spannlina, snöankare, ankare för ledarhundarna, extra nacklinor, extra clips, belag till släden, vindsäck "Järven Extreme", Trangias lägerkittel & färgburk för byggnation av 1 st "hundkök", första hjälpen-kit, signalljus och kläder och mat till mushern och massor av praktiska funderingar - T ex - hur mycket snacks går det åt. Rutinerade förare som Nisse Uppström snacksar sina hundar med 125 gram varannan timme... - Låt se, 8 snackstillfällen/dygn * 4 dygn * 8 hundar * 125 gram = 32 kg snacks! Jaha, vad kostar laxen månntro?? Är det billigare att göra egen snacks med sälolja - men sälolja skickar de inte från Norge då det är olagligt att importera sälolja till EU... Kanske jag köper och ber dem skicka till Mårten Holland så kan han ta med till Röros eller ska jag byta till ister istället? Å hur kommer hundarna att gilla torrfoder under tävlingen etc. etc...
Hmmmm... det var lättare att bara träna på och samla mil. Hittills under januari månad har de travat ihop 36 mil och förra veckans skörd uppgick till lite drygt 17 mil fördelade enligt
Må 11/1 - vilodag, ti-vilodag- ons-vilodag, to-53 km, fr-48 km, lö-35km, sö-36km.
Själv har jag som vanligt cyklat tjugotalet timmar på min cykeltrainer till sportsändningarna som förberedelse till Femundlöpet och Polardistans. Jag har också samlat ihop 10 mil på skidor och nu då hundarna trappar ned på träningen kommande två veckor hoppas jag hinna med åtminstone 20-30 mil på skidorna så att jag i alla fall slipper träningsvärken efter skidturerna.

Håll tummarna för att vi får ihop all utrustning och håller oss friska... // Håkan N

200 mil och samtliga tikar har löpt!!!

Jag tror att genomtränade hundar får mer testosteron. Eller också är det samordningen av löpen som gjort denna löpomgång så minnesvärd. Med fem löptikar, samtliga våra tikar, på Bielkersmils kennel, har vi haft fullt upp med att hålla hanhundar från tikar under jul och nyårshelgerna. I hundgårdarna har tikarna strukit sig mot hundgårdsstängslet - De hanhundar som haft förmånen att ha platsen bredvid har skyndsamt kommit till uppvaktande och de hanhundar som haft otur att placerats på avstånd har ljudligt gjort oss uppmärksammad på denna orättvisa. Vi har haft ylande hanhundar, i hundgårdar, i stallet och inomhus. Givetvis har träningen blivit lidande och jag har "tvingats" till några extra vilodagar och de turer vi kört har inte blivit så långa som planerat eftersom mina ledarhundar av förklariga skäl inte alltid haft fokus på det som ligger framför... utan mer på de som jagar bakom... En annan nog så viktig anledning till kortare träningspass är att hanhundarna inte ätit som sig bör - de "deffar" sig, inte för att visa magrutor - men väl revbenen, som blir synliga och kanske att de imponerar på damerna i hundvärlden? - Vad vet jag?...

Just nu är det bara ledarhunden Spira som gick i löp den 31/12 som lockar hanarna - men jag har henne i led med Arija och så täcker jag upp med tikarna Sälka och Bielka i point så hon går skyddad i spets med en mur av tikar som effektivt håller hanarna på avstånd och träningen har återgått till normal nivå igen!

Årets sista vecka stannade på "beskedliga" 9 mil, de tre första passen var med släde i delvis djup snö - det fjärde med 4-hjulingen.

Må, 28/12 - 8 km, ti- vilodag, ons-22 km, to- 23 km, fr-vilodag, lö-37km, sö-vilodag.

Den första veckan på året inleddes med två vilodagar, sedan två dagar med släden, men då jag i 23 graders kyla åter stod med hundar och släde i vatten har den fortsatta träningen skett med fyrhjulingen ( det första passet på 3 mil med ett punkterat bakdäck f ö... och köldrekordet -27 grader.). Egentligen beror fyrhjulskörningen på att mitt längsta slädspår för Skunksläden endast är 7 km och det blir för enformigt med långturer.

Hittills denna vecka har vi avklarat 126,5 km och då återstår ett 24 km pass i kväll, så 15 mil fördelat enligt.

Må, 4/1 - vilodag, ti-vilodag, ons-17,5km, to-21km, fr-31km, lö-57km, sö-24km.

Med lite drygt två veckors träning kvar har vi med några mil passerat 200-milagränsen och samtliga tikar har löpt!!! Röros - här kommer vi!!!

Bifogar en bild med sträckta linor på 200-milaturen från igår.

Och en slädbild där nosen på Skunk-släden plöjer fram...

Kylslagna hälsningar från en lycklig Samojedmusher som upplevt fartvinden vid minus 27 grader!! / Håkan N

Grått Nytt Hår...

- Är precis vad jag får. Dels beroende på att militären tycks ha ett alldeles för stort anslag. Att de plogar den s k Ringvägen som går runt hela det militära övningsområdet som samtidigt är mina träningsmarker förstår jag, men att de dessutom har råd att ploga upp varenda liten väg inom området är för mig en gåta. På dessa innervägar där vi kört all höstträning har vi endast mött totalt två, (2) bilar under de uppskattningsvis 140 timmarna vi rullat fram med fyrhjulingen. Jag begriper inte att de har ett sådant överskott på kapital. Idag när vi rullade fram med fyrhjulingen fanns bara spåravtryck efter snöplogen och så småningom efter oss. Trist var det att se hur effektivt snöplogen ödelagt våra slädspår, där hundarna så tappert kämpat med släden för att dra spår några dagar tidigare. Som den pacifist jag anser mig vara kommer jag att lägga min röst på det parti som mest minskar de militära anslagen i kommande val! Då gör jag samtidigt en humanitär välgärning eftersom rekryterna troligtvis får fara fram på "vita Blixten" i mina slädspår :-).

Den andra anledningen till mina nya gråa strån är mina löptikar. På nyårsaftonen kunde jag se att även min ledarhund, Spira, sällat sig till löptikarnas skara som nu uppgår till samtliga 5! Det enda som i dagsläget är positivt med löptikar är att jag i a f slipper det till Femundlöpet och faktiskt så inspirerar det vår late hane, Nallo, till att dra som Wheeldog - han gör allt för att få komma i närheten av ngn av tikarna, t o m drar! Och billigt blir det då knappt någon av hanhundarna vill äta nu när det är som värst med löpen :-).

På Nyårsaftonen var det premiärtur med den nya släden - Skunk! Jag hade ett uppkört spår där jag startade turen och vi körde över en sjö för att sedan spåra ytterligare en spårslinga för att få till en knapp tremilsrunda. Släden gled kanon och det var härligt att stå där med 60-kg last i släden och styra med den aktiva styrningen. Anders Hörnlund ringde mig under turen för att önska Gott Nytt År. Han var naturligtvis nyfiken hur jag trivdes med den nya Skunken. Då hade jag precis påbörjat körningen på sjön och mina associationer gick till segling och jag beskrev det som att det var att stå och styra en segelbåt med rattstyrning. Det var tur att han inte ringde en kvart senare - för då hade hade "segelbåten navigerat på grund", eller rättare sagt jag hade styrt hundspannet genom ett område med s k stöpis. Där stod hundarna, släden och jag i dm-djupt vatten i en utetemperatur kring minus 10-15 grader. Det var bara en tidsfråga innan tassarna/tasskydden skulle frysa till is. Det gällde att snabbt som attan få fart på spannet så åtminstone slädmedana inte skulle frysa till. Resten av turen blev 2 km körning, stanna och pilla snö ur tassar, byta till de få tasskydd jag hade med som reserv, köra 2 km... Och naturligtvis när jag fått hyfsad ordning på tassar och tasskydd var det dags att köra tillbaka över sjön. Självklart lyckades jag hitta ett nytt område med lika mycket vatten, i vilket jag parkerade ekipaget. Men nu visste jag ju vad som väntade, och jag hade knappast kunnat välja en bättre metafor - "Att köra Skunken var som att segla med rattstyrning", :-).

Istället för att "segla" har vi inlett det nya hundåret med ännu en tur på fyrhjulingen...

Så till mina hundvänner/Bloggläsare önskar jag Roll on! // - Håkan N