Rookiemushern...

Innan jag bestämde mig för att börja blogga var jag orolig för att det inte skulle finnas så mycket att skriva om. Den ena träningsturen är väl den andra ganska lik kan man tycka. Men är man en rookiemusher som jag så verkar det finnas hur mycket som helst att förtälja - jag undrar hur jag fick mitt gröna kort egentligen??

Idag var jag riktigt stolt över mig själv då jag spänt in hundarna i spannet. (10 igen, Singi vilar). Det hade gått lugnt tillväga och det var tyst i spannet, en del satt t o m och väntade när jag kom med de två sista hundarna, Mani och Aijas - Aijas in i led och Mani som Wheeldog. Jag fick mana Mani till tystnad ett par gånger och han lyssnade så länge jag fanns framför... Direkt då jag passerat alla hundarna och närmade mig fyrhjulingen för att göra loss förankringslinan från bilen drog Mani igång att skälla. Det blev startsingnalen - jag hinner precis böja mig ner för att tänka tanken att lossa på spännbandet när jag ser hur bandet likt en orm löper genom metallåset... Jag vet inte hur men på något sätt hinner jag, med båda händerna, greppa bakdelen på fyrhjulingen och likt en trestegshoppare skuttar jag efter fyrhjulingen med händerna krampaktigt om densamma och med en steglängd på minst sex meter/steg. Med hesa, men ändå med ett visst mått av auktoritet försöker jag kommendera ledarhundarna att stanna samtidigt som jag seglar fram bakom fyrhjulingen. Fruktlöst, de blir bara mer eggade av att husse ropar i utförsbacken och jag ser att postlådan kommer mot mig väldigt snabbt. Jag har nu "löpstudsat" bakom fyrhjulingen i ca 10 sek och gjort den upptäckten att, trots att greppet är bakom sadeln så är det jag som styr!!! Den fungerar alltså som min mountainbike - springer jag bakom cykeln och håller i sadeln så kan jag också styra cykeln. Häftigt!! Jag lyckas styra fyrhjulingen och missar vår och grannens postlåda, som sitter på samma stolpe, med ungefär två centimeter.

Tack och lov så inleds alltid mina träningsturer med upprepade bajsstopp under den första kilometern, något jag brukar svära över vid tävlingar men idag blev det min räddning. Efter ca 400 m stannar spannet och jag kan kasta mig fram och bromsa fyrhjulingen - med gele i knävecken och en puls på 190 häver jag mig över sadeln och tackar högre makter för att färden inte slutade så som jag sett den sluta för mitt inre då jag krampaktigt "löpstudsade" bakom fyrhjulingen...

Det är dags att summera träningen t o m september månad. Som träning räknar jag bara genomförd distans med fyrhjuling eller med våran trehjuling för fyra hundar. Jag bokför alltså inte cykelturer eller den löpning jag gör tillsammans med hundarna som träning för hundarna men väl för mig :-).

F o m 15 juli - 10 turer på sammanlagt 55 km (5,5km/tur)

Augusti - 16 turer på sammanlagt 115 km (7,2km/tur)

September - 17 turer på sammanlagt 240 km (14,1 km/tur)

Vi är alltså uppe i 410 km(Ett helt Femundlöp...) på sammanlagt 43 träningsrundor

Som kortast har vi kört 5,5 km (Hela juli och en stor del av augusti).

I augusti var längsta turen 12 km.

I september har vi haft 9 turer på 17 km eller mer - idag gjordes den längsta på 23 km.

Planerna för kommande månad är minst 35 mil.

I morgon skall jag be Christina dokumentera min startteknik, till dess får ni hålla tillgodo med en bild från dagens pass.