Röd är julens färg...

Idag har vi avverkat säsongens 100:de träningspass. Jag lyckades manövrera spannet t o r till ett ställe som kallas Snåret. Det var i sig en bedrift, eftersom fyra av fem tikar är i höglöp. Det är bara Spira som inte löper. Jag hoppas att hon löper innan Femundlöpet eftersom varje hane i tur och ordning är tvungen att stanna för att lukta, smaka och till sist pinka över varje droppe som löptikarna behagar släppa ifrån sig. Och som om inte det vore nog så är hanarna även tvungna att, varje gång trycket i spannlinan avtar, vilket det alltid gör när någon gör det nyss nämnda, undersöka om de inte kan komma åt att slicka någon av löptikarna i baken. Tålamodsprövande och mycket passande för mig, som för tillfället läser Kay Pollaks bok - "att välja Glädje". Kan inte få bättre tillfälle till praktisk övning så istället för att helt gå upp i limningen tänker jag positiva tankar och konstaterar att just "röd är julens färg...".... och snart så kommer det mera snö och då får jag köra släde istället för en trögt rullande fyrhjuling :-).

Snåret ligger väldigt ödsligt och bebos av ett ungt tyskt par. Jag hade med mig glögg och åkte dit för att överraska dem. De har två hundar och jag var lite orolig för att de skulle gå lösa på gårdsplanen. Jag oroade mig för hundarna i onödan. I stället hade de ankor och höns som spatserade fritt mellan huset och stallet. Ni kan säkert gissa vilken uppeggande effekt de hade på mina Samojeder. Hundarna accelererade spannet uppför backen mot huset ivrigt skällande med ett mål i sikte - höns & ankor, efter forsade jag och fyrhjulingen fram i nysnön som den snabbaste av slädar. Snyggt styr jag ner fyrhjulingen i dikesrenen med låsta bromsar och står där med sträckt spannlina och hysteriskt skällande hundar med ledarhundarna ett par meter från höns och ankor där de flesta redan flytt in till stallet. Inte helt oväntat är det unga tyska paret snabbt ute på gårdsplanen för att ta emot det oanmälda men tydligt påannonserade besöket. De föser in ankorna i stallet och jag släpper efter på bromsen. Med ett skutt är fyrhjulingen på vägen och Bielka, vår lilla Samojed som för första gången gick i led, dyker snabbt in i gluggen som finns längst ner på dörren så att hönsen själva kan gå ut och in - där fastnar hon i dragselen samtidigt som Aijas snabbt ser till att ta för sig av hönsfodret. Nu får husse visa vilken handlingskraftig Musher han är och lyfter Aijas från foderskålen samtidigt som han lirkar loss Bielka ur gluggen, och med två hundar under armarna lyckas han ändå få fram en tamp ur jackfickan. Fäster snabbt tampen i ledarhundarna och med en svenskrem gör han fast den andra änden i bilfälgen. För att ytterligare visa sina Musherkvalitéer så slänger han kvickt till hundarna en varsin bit Fodax och får tillfälligt tyst i spannet så vi fick samtalsro i åtminstone någon minut.

De uppskattade verkligen det oanmälda besöket och den goda glöggen. Jag erbjuder även dem att åka med en kortare bit vilket hon gjorde samtidigt som han förevigade hennes första hundspannstur. Jag åker fram ett par hundra meter och vänder spannet och han står kvar utanför stallet för att fota när vi återkommer - Ni kan säkert föreställa er hursnabbt hundarna gick mot stallet!!! De såg förmodligen både höns och ankor för sitt i inre när jag kommenderade dem framåt mot stallet - Succé!!! Gissa om de blev imponerade över Samojedens dragförmåga :-)

Bifogar ett julkort som visar att återväxten på Bielkersmils kennel är god, så om ett par år har vi ett riktigt storspann !!

God Jul på Er!!! - bloggläsare, förresten, lite drygt 175 mil har vi hunnit med på 100 pass = 17,5 km/träningstur i snitt.

// Håkan N