Back on track...

Då är jag åter i Jonsbyn efter att ha besökt min lillasyster och hennes familj i Mjölby. På hemvägen i går, passade jag på att besöka Linda Almquist och hennes Samojeder i Linköping http://www.snotrollens.se/ Tack Linda för en mycket trevlig pratstund och gott fikabröd!
Angelica, min systerdotter, var lite undrande inför besöket och funderade en hel del över varför morbror åkte en omväg på ca 5 mil för att träffa någon och prata om hundar när han har 19 stycken själv!!!
Jag försökte mig på att förklara hur vi som har polarhundar/draghundar förhåller oss till våra hundar och inte minst hundgårdar samt vårt intresse för diskussioner om träning, träningsturer, träffar, hundar, hundgårdar och prylar, prylar, prylar. Jag tyckte mig ana en viss förståelse från Angelica, men den förbyttes ganska så snart till en oro över om morbror egentligen är som han ska, då jag berättade att jag också planerade ytterligare en extrasväng på 5 mil för ett besök hos Anders Hörnlund och hans Huskies på Torsö innan fredagspizzan i Jonsbyn. Jag vet inte om det lugnade henne då jag berättade att ALLA som har draghundar är "på detta viset" och att deras största hobbies är hundar och att renovera sin kennel. Risken finns att hon numer ser sin morbror som ett original, vilket föranleder mig att avslöja ännu en av mina favoritaforismer:

"Utan original vore ingen normal"...

Väl hemma igen efter två mycket trevliga och givande kennelbesök, kan jag glädjande konstatera att Christina och Sofia hörsammade min önskan och luftade hundarna på en 17km-tur.
I dag har vi tagit en långtur på 34 km. Vi kom iväg först kl. 12.00 så det blev onödigt tungt
på upptinade vägar. Hundarna stretade som vanligt på i ett ok tempo. De första 16 km gick på snabba 1h 20 min inkl. 2 vattenstopp. En lite längre kaffe-, vatten-, fodax-paus innan 8,5 km uppför med en sammanlagd stigning på 100 höjdmeter, vilket tog 1h inkl. 2 vattenstopp. Ännu ett fodaxstopp och så de sista 9,5 km på knappa timmen inkl ett vattenstopp och omplaceringar i spannet - Singi fick ersätta Spira i led och Sarek fick vandra i "skamvrån" bakom fyrhjulingen de sista 8 km. "Skamvrån", är husses belöning till den hund som försöker maska sig genom träningspasset. Då blir "belöningen" att hunden kopplas bakom fyrhjulingen med en kätting kopplad till dragselen och vips så är den tvungen att arbeta för att hänga med. Får se om det kan avskräcka maskandet...

Dags att summera oktober - Strålande 49,5 mil har körts!! på sammanlagt 24 pass. Det betyder att vi tills dags dato är uppe i sammanlagt 90 träningsmil med den motorlösa fyrhjulingen - Bra jobbat Samojeder!!!

Denna vecka, där söndagen återstår, har så långt berikat träningsdagboken med (vilodag, 23km, 12km, 17km, vilodag, 34km, ??) = 86 km. Kan hända att det blir ett snabbjobb i morgon kväll på 17 km - de fick ju trots allt en extraskiva Fodax som tack för dagens pass :-). Själv skall jag avnjuta kvällen med att läsa Herta Müllers - "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv". Jag återkommer med den utlovade recensionen.

Vila och minusgrader...

Hundarna fick vila igår måndag. De har kämpat bra och hittills har de sprungit lite drygt 40 mil under oktober månad. Den sista veckan har varit slitsam för hundarna då temperaturen pendlat mellan 5 och 8 grader, så därför var gårdagens vilodag ett välkommet avbrott både för hundarna och mig.
Tyvärr sträckte jag vaden ganska illa på barmarkstävlingarna helgen den 3 & 4/10 så den som ligger sämst till med träningen nu är mushern himself. Bara två lätta joggpass under oktober månad och jag haltar fortfarande. Jag masserar och stretchar men det vill inte släppa i vaden så till helgen blir det till att ta fram cykeln för det fungerar som träning märkter jag då jag cyklade med när Christina körde spannet i söndags.
I dag så blev det en fantastisk kvällstur i skymningen. Hundarna gick som tåget utan extra draghjälp av något vilt. En dags vila och termometern på minussidan kanske är förklaringen till att vi blåste runt 23 km på 1 h och 45 min inkl två st. stopp för vattning och ett för vattning/snacks!! Måtte det bli minusgrader på Femundlöpet...
Jag ska försöka palta mig upp i morgon bitti så jag hinner med en korttur på 12 km innan jag åker till min syster i Mjölby. Jag kommer att besöka henne t o m fredag denna vecka så det blir nästan hundfritt (jag tar med mig en som sällskap :-)). Förhoppningsvis så vågar sig Christina ut på åtminstone en tur under tiden annars lär väl hundarna koka över av all överskottsenergi de får om det blir tre vilodagar på raken... :-).

Kattögon...

Efter att i två veckor kört ganska hårt med Samojederna så har jag försökt att ta det lite lugnare denna vecka... Det är svårt att hålla igen med träningen då jag samtidigt vet, eller rättare sagt tror mig veta, att vi behöver samla på oss minst två hundra mil innan den sista januari - helst mellan 250-300 mil. Med den målsättningen ligger vi med våra tills nu inkörda 80 mil bra till, särskilt med tanke på att det i dag återstår ganska exakt 100 dagar till start. Snittar vi 15 km/dag eller 10mil/vecka uppnår vi träningsmålet och kommer det snö som blir liggande i skogarna runt Jonsbyn f o m årsskiftet torde vi hamna närmare 300 inlöpta mil innan start.
Vi planerar också att förlägga veckorna 53 och 1 till någon snösäker ort med ett utbrett snöskoternät i Dala-Hälsinge-Jämtlands terrängen. Har någon tips på ett billigare boende med ett vidsträckt spårsystem runt knuten så får ni gärna skicka en e-post till mailto:bielkersmils@gmail.com :-)

Så är mina planer och i teorin går det att bygga de bästa av luftslott... Jag gillar aforismer och min absoluta favorit är inte helt oväntat att - "endast döda fiskar följer strömmen". Jag har förstått att mina bekanta som inte är så väldigt insatta i draghundsporten har svårt att förstå tjusningen i att lägga ner så mycket tid och pengar på en satsning där målet endast är att komma runt banan och hinna till banketten med en trolig sista placering som följd. Kan hända att det även finns de som är draghundsintresserade som tänker detsamma, men jag tror att förståelsen bland dem som tränat och levt tätt med sina hundar är betydligt större. Har man under ett halvårstid genomfört regelbundna träningsturer, som sedan utvärderas med 3-4 dygns strapatser i fjällmiljö, där hundarna gör vad de förmår för att nå målet i Röros, är jag säker på att den tillfredsställelse som då fyller varje musher är värd varje satsad minut och krona. Skulle hundarna dessutom nå målet, övertrumfar känslan av att ha klarat det, betydelsen av hur många som gjort det innan. Så tänker i varje fall jag!

Veckans kilometerskörd blev 107 kilometer - ( vilodag, 17km, 17km, vilodag, 33km, 23km och 17km). Jag vet att jag hade planerat två vilodagar i början av veckan, -men tisdagspasset startades först kl. 22.30 på kvällen så de fick i a f vila två dagar och så fick de en vilodag i torsdags. Tisdagspasset blev det första riktigt sena passet denna säsong och lärdomen från detta pass blev att katterna syns bättre på natten än på dagen... Jag vet inte om ni någon gång har riktat en pannlampa mot en katt, men om ni gör det kommer ni att häpna över mängden ljus som återreflekteras. Jag använder mig av en Silva LX pannlampa när jag kör i mörker. Den är på 5Watt och har en räckvidd av ca 75 meter. På det avståndet lyckades jag belysa en katt och jag var övertygad om att det var vår granne som var ute på gårdsplanen med en ficklampa - så starkt var returljuset från kattens ögon/åderhinna. Hundarna fattade det betydligt tidigare än vad jag gjorde. De maxade farten och när vi kommit halvvägs mot katten fattade även jag att det inte var någon granne som var ute mitt i natten, utan en katt, eftersom den då tyckte att det var dags att fly från det anstormande hundspannet. Katten rusar in på gårdsuppfarten och hundspannet efter. Jag låser alla fyra hjulen och kanar fram på grusvägen, lyckas få ner fyrhjulingen i dikesrenen till vänster om vägen samtidigt som de tre främre hundparen står på uppfarten till höger om vägen och vägen spärras av de andra fem hundarna. Där blir vi stående klockan 22.45 på kvällen/natten. 11 hundar skäller frenetiskt efter katten och jag försöker röstvägen få kontakt med ledarduon. Det lyser i stugan så den enda trösten är att våra grannar i varje fall inte blir väckt av oss, det är heller ingen risk att de somnar... Christina som hjälpte mig sela på hundarna har hunnit in, men trots att vi bor 1,3 km från där vi står så hörs skällandet genom timmerväggarna i vårt hus och Christina förstår av ljudet att döma att något hänt och börjar klä på sig för att komma till undsättning. Efter ca tre minuter, som kändes betydligt längre, tröttnar hundarna på att skälla och kanske inser de att katten hunnit undan. Jag lyckas i alla fall återuppta kommunikationen med ledarduon och kommendera ut dem på vägen så vi kan återuppta vår träningsrunda så när Christina kommer ut för att sätta sig i bilen råder åter en kompakt tystnad i höstmörkret endast bruten av hundars andhämtning och fyrhjulings skramlande som endast jag hör.

De övriga passen har skett i gråväder i ca 5 graders temperatur. Hundarna tuffar på med en medelhastighet av ca 10-12 km/h (inkl. raststopp) beroende på distans och höjdmetrar. Det märks att de börjar tycka att vissa partier är lite enehanda så i slutet av nästa vecka får vi söka upp lite nya träningsmarker

Husälgen klarade älgjakten!

I morse var det tänkt att vi skulle komma iväg lite tidigare än gårdagens 10.00. Som vanligt är min handler, Christina, den som är först ut till hundarna i stallet och som vanligt skall valparna direkt ut till sina hundgårdar och som vanligt är det Sälka som leder gänget på 7 valpar de knappa 100- metrarna från stallet till hundgården. Sälka är underbar med valparna, hon både leker och sover tillsammans med dem, de enda gångerna hon inte är i valphagen är då vi är ute och kör samt ca: 1 timme efter det att hon fått mat, annars tar hennes modersinstinkter över hand och får henne att kasta upp maten till valparna. Men idag bröts mönstret. När Sälka kommer runt knuten på stallet med valparna ivrigt skuttandes runt henne så står vår husälg där - 10 m från stallknuten. Jag skriver husälg, för den älgen huserade tillsammans med sin mor större delen av vårvintern på kullen bakom stallet och ca 50 m från hundgårdarna. Sedan ett par månader tillbaka har den åter dykt upp lite här och där runt vårat hus till hundarnas stora glädje och vår tilltagande irritation - för den uppträder helt respektlöst mot oss. Den bryr sig inte om att hundarna skäller och det bekommer den inte det minsta om jag eller Christina går mot den och försöker skrämma iväg den. Vi har varit så nära som 5 m när vi försökt mota bort den - sedan har vårt mod svikit oss och jag har varit tvungen att kasta sten mot älgen för att få iväg den från tomtmarken. Senast vi såg den var veckorna innan älgjakten då den varje morgon och kväll gick och betade på vår åker ca 150 m från gården på andra sidan vägen.
I går hade vi besök av jägare som meddelade att älgjakten var över för denna säsong eftersom älgkvoten var fylld. Det verkar som om älgen hade koll på det också eftersom han så lägligt, efter att ha varit osynlig i drygt en vecka, åter fanns på plats bakom stallknuten. Men då hade han inte räknat med Sälka - för henne finns ingen kalenderbunden jaktsäsong eller några jaktkvoter - här jagas allt som går när tillfälle ges, och nu var ett sådant. Som ett föredöme för de 7 valparna visar Sälka hur lösa Samojeder förväntas bete sig när det finns storvilt runt knuten. Ivrigt påhejad av valparna sätter Sälka av efter älgen och vi hör hur jaktskallet drar iväg upp mot Storåsen.
Tidigare gånger då Sälka rymt har vi bara behövt starta bilen och möjligen kört en kortare sträcka innan Sälka uppfattat det och kommit som ett skott i hopp om att få åka med. Samma taktik denna gång. Med en hastigt avskrapad förarruta sätter jag av på den enskilda vägen som leder upp mot Storåsen. För säkerhets skull så avger jag en signal var 50 meter i hopp om att Sälka ska notera att insatsstyrkan är på väg. Så pågår färden i drygt 1,5 km - d v s med trettiotalet signaleringar. Jag vet inte om Sälka har tagit nå´n notis om att husse kommer tutande på skogsvägen, men det har i alla fall de två jägarna som letat sig ut i morgonsolen för att i lugn och ro ägna sig åt rådjursjakt denna strålande söndagsmorgon... Sällan har jag väl skämts som nu då jag kliver ur bilen och viskande närmar mig jägaren och förklarar mitt beteende. Tack Tomas Larsson (jägaren tillika jaktledaren på Acksjöns JVO), för att du har så stor tolerans med mig och mina Samojeder!
Rundan idag, startade av förklariga skäl först kl 10.40 men blev i alla fall 30 km, med rejäla backar - Singi fick vila. Denna veckas träningsdos blev hela 134 km med körning varje dag må - sö enligt (17 km, 17 km, 17 km, 12 km, 17 km, 23 km och 30 km). Nu väntas två välförtjänta vilodagar!

På älgjakt...

Hmmmm.... - Attans att kylan inte höll i sig. Det märks direkt på hundarnas arbetsvilja när temperaturen åter kryper över nollan.
I går kväll var vägen mjuk efter en hel dags regnande och det var närmare fem grader varmt på kvällen runt 19.00. 17 km-rundan tog åtta minuter längre tid än normalt. Visserligen hade jag bara 9 hundar i spannet - Allak och Singi fick vila, men ändå... (kraven har höjts märker jag...)
I dag har vi gjort en runda på 24 km, t o r till Lyckan. Vägen var skapligt ihopfrusen till en början men temperaturen steg snabbt för vi kom iväg liiiiite för sent - (kl. 10.00) - husse tog sig en sovmorgon - Termometern visade på 8 grader vid hemkomst. Jag hade fullt i spannet, d v s 11 hundar, men Singi är fortsatt stel och gillar inte när tempot skruvas upp så nu är en linsektion borttagen igen inför morgondagens runda. Jag ser på http://www.yr.no/ att det åter blir lite kallare ett par dagar så det gäller att passa på med ett långpass i morgon. De får en extra ranson kött i kväll :-) så får vi se om det inte finns kraft för ännu en tremilare.
Apropå kött så frestades hundarna rejält idag. Jag hade stannat spannet för att fylla vatten från en bäck och var precis på väg att köra vidare då vi möter en bil med släpkärra så jag står kvar med hundarna på sidan av vägen. Vägen är smal, så bilen kör sakta förbi. När släpkärran är jämsides med ledarhundarna - Aijas och Spira, blir det rörelse på hundarna, Aijas kastar sig mot släpkärran och får upp framtassarna på baklämmen. Då först ser jag att det ligger en grovstyckad älg på släpet... Kommenderar Spira framåt och släpper på alla bromsar. Hjälper föga, hon har redan ryckts med bakåt av Aijas som gör vad han kan för att komma ifatt och upp på släpkärran. Som tur var så fortsätter bilen framåt så passagen sker ganska så snabbt - annars hade det med all säkerhet slutat med att jag hade haft hela hundspannet på flaket och då är jag inte så säker på att mitt/vårt anseende hade varit så högt bland jägarna längre... Nu var det "bara" de 6 främre hundarna som trasslade in sig i varandras linor... Ett trassel jag fick ägna några minuter till att reda ut innan vi med högt burna nosar kunde lufsa vidare.
Vid 12 km-vändplanen stod en salig blandning av Grönlandshundar, Samojeder och Malamuter uppstakade. Det var Sofia, Linda, Ronja och hennes pojkvän som var ute på en lördagstur och hade stannat till för fikapaus. Bra för mina hundar att få träffa andra hundar och gott för mig att få en nybakad kanelbulle - Tack Linda!

Lugna turer med högt tempo...

Skönt med fyra träningspass utan intermezzon.

Tisdags kväll kördes den vanliga rundan på 17 km. Birk fick vila då han var lite öm i tassarna efter de senaste dagarnas hårdkörning. Så med 10 hundar i spannet och mig och Annelie (Theodors f d flickvän) på motorcykeln, sprintade hundarna runt den 17 km långa slingan på ganska precis 1h och 30 min inkl. 2 vattenstopp och ett stopp för snacks. Jag är imponerad av hundarnas arbetsmoral och tempo, för det var bara i de två brantaste backarna som jag klev av fyrhjulingen annars drog de ett ekipage på i runda slängar 325 kg!
På onsdagen var det dags för husse att få flåsa lite. Tillsammans med Birk och Bielka tog jag en löprunda på Brattforshedens naturreservat under eftermiddagen. Jag blev rejält sliten av de 18 kilometrarna i strålande solsken. På kvällen fick Bielka stanna hemma och denna gång var Christina med oss runt 17 km-rundan på fyrhjulingen. Tiden ligger fortsatt stadigt på 1,5 h (men jag får nu inte berätta vad ekipaget väger... :-)). Dagens träningsrunda gjordes i morse och var "bara" 12 km lång. Tänk vad fort man vänjer sig med längre rundor. Det var t o m så att jag tyckte mig se att hundarna blev förvånade när jag kommenderade dem in på vändplanen. I dag var det Allaks tur att få stanna hemma.
I kväll vilar både hundar, husse och matte. Nästa tur blir i morgon kväll innan fredagspizzan.

Jaktspannet...

I kväll hade jag tänkt mig en lugn runda på 17 km. Det blev det också till en början. Vi startade med ett 15-tal osynkroniserade bajsstopp de första 2,5 kilometrarna och jag uppskattar att medelhastigheten var 8 km/h och tidsåtgången närmare 20 minuter. Jag kände att mitt tålamod, eller möjligen blodsockerhalten, var tämligen lågt. Humöret höjdes något då vi galant klarade av ett möte med en hemvändande jägare och hans två jakthundar. Jakthundarna skällde men jag kommenderade Spira och Aijas till höger och spannet travade snyggt förbi - Ja inte Sarek och Allak, de vill alltid fram och hälsa. Men med ett snabbt knyck med fyrhjulingen mot dikeskanten så studsade de snyggt in i spannet på sina platser igen. Det gäller att ha de bångstyriga hundarna bak i spannet :-).
Jag var lite besviken på arbetsmoralen så när motluten kom satt jag demonstrativt kvar på cykeln utan att hjälpa till. Jag t o m stannade fyrhjulingen vid några tillfällen då tempot blev för lågt och väntade ut hundarna tills de själva ville gå vidare. Stannade vid två tillfällen och vattnade hundarna. Efter milen hade de ett fint tempo och de sista 7 km gick väldigt snabbt. Eftersom jag kör utan klocka (kollar bara vid start och hemkomst) har jag inga exakta tider men det var vid få tillfällen som de var under 15 km/h. På ett ställe såg jag ett ögonpar glimma till ca: 5 m från vägkanten (troligen en katt eftersom den låg kvar och tryckte) vilket förklarar fartökningen vid den kilometern. Annars noterade jag inget särskilt förrän, helt plötsligt, en grävling korsar vår framfart precis framför ledarduon som helt glömmer att det är jag - drygt 15 m längre bak, som skall vara den som bestämmer... Jag vrålar nej samtidigt som jag står på bromsen och fyrhjulingen kanar fram på vägen och gruset sprutar. Efter ca 10 m kanande blir det stopp i spannet - då ser jag fyra hundar och en grävling tumla runt inne i skogen. Ett plötsligt gnyende och grävlingen kommer fri från hundarna och flyr in i mörkret. Nu lyssnar ledarhundarna och hela "tussen" på fyra hundar kommer hoptrasslade ut på vägen. Det tog några minuter att reda ut i linorna och undersöka hundarna men denna gång verkar det vara grävlingen som avgav ljudet för jag hittade inga blessyrer på Samojederna.
Jag har alltid undrat vad hundarna skulle göra om de kom ikapp något av de vilda djur de jagar som harar, rådjur, älgar, fåglar, rävar... - nu vet jag - i alla fall när de jagar i flock...
Som kuriosa kan jag nämna att av alla träningsturer jag gjort så var idag den första gången jag hade utrustat mig med en rejäl kniv... - Har inte vi män intuition och är utrustade med ett sjätte sinne så säg!!!
Tempot förresten - Jo 17 km på 1h 29 min inklusive alla stopp!

Äppelpaj...

Då är det dags att summera veckan som gått - (sö-lö) - 12 mil med fyrhjulingen fördelat på sex dagar och lika många turer - (10km, 17km, vilodag, 17 km, 23 km, 24km 0ch 30 km). Det har varit en kanonvecka! Både träningsmässigt och vädermässigt Det märks på hundarna att träningen börjar ge resultat och när temperaturen, som igår kväll höll sig på rätt sida om nollan var det svårt för husse att hålla sig till planen... I går var det tänkt att vi skulle ta en kortare runda som avslutning på veckan och hinna hem i god tid för att se Sverige bli VM-klara i fotboll. Men då vi närmar oss vägskälet för vår "vanliga" 17 km-runda och hundarna formligen rusar fram i skymningen, bitvis har jag fått bromsa spannet i uppförsbackarna för att få ner dem i trav, tänker jag att Sverige får klara sig utan mitt stöd i kväll och viker av för en 3-milare. I värsta fall får jag sno spannet på vägen om tempot sjunker för mycket.
Men inte då - tempot minskar inte. På 2 h 20 min inkl. 3 vattenstopp och ett Fodax-stopp avklaras en kuperad 3-milare i halvmörker/mörkerkörning där vi vid två tillfällen hade god draghjälp av först en älg och sedan två stycken.
Å inte klarade sig Sverige utan mitt stöd... - kom in till andra halvlek och såg de sista 20 min - det var en tung förlust.

I dag var Samojederna stela i benen efter gårdagens/veckans turer och det har varit tyst i hundgården. Mest har de sovit och lojt har de noterat då jag gått över gårdsplanen mellan Ladugården och "snickarboa". Då jag känt mig lite halvkrasslig under veckan och dessutom drog på mig en sträckning i vaden vid helgens barmarkstävlingar så har min egen träning varit lika med noll. Jag kände mig piggare idag och av två anledningar behövde jag komma ut och röra lite på mig. Ena anledning var att jag fortfarande var stel i vaden och behövde få lite genomströmning. Den andra anledningen upptäckte jag i morse då jag checkade av vikten - 2 kg´s ökning, och det är tyvärr inte muskler... Nej det är resultatet av att vi=Christina har som vana att bjuda valpköparna på god äppelpaj med vaniljsås då de är här för att välja samt hämta valp. Det blir en hel del äppelpaj eftersom vi sålt 7 valpar och jag är snabb till fikabordet men långsam därifrån. Så det gäller att jag sköter den egna träningen, för vi har fortfarande 4 valpar osålda :-). Men jag kanske oroar mig i onödan för idag har Christina skördat morötter - 50kg!, och vi saknar jordkällare så det lär väl bli en hel del knaprande den närmsta tiden.
Hur som helst jag bestämde mig för en joggingtur utan hund - de behövde, och ville nog vila trodde jag. Jag svidar om till löparkläder och går ut på trappan. Som på en given signal reser sig 11 Samojeder, viftar på svansarna, skäller lite lätt och när inte det hjälper, hoppar upp med framtassarna mot hundgårdsnätet - M a o startklara!! - Det bådar gott!!!
Men idag håller sig husse till planen - även om det under de tre första kilometrarna kändes som jag hade behövt ett tiospann för att dra igång mig...

Indiansommar...

Det blev inte som planerat. I går planerade jag en kortare runda på 12 km för idag. Men då hösten uppvisar brittsommarväder eller som en del säger, och som jag föredrar att kalla det, indiansommar-väder så är det dumt att inte ta vara på härligheten.

Med nybryggt kaffe och en dubbel ostmacka till husse samt Fodaxsnacks till hundarna gav sig det 19 meter långa 11-spannet iväg i morse på en underbar 25 km-runda. Ja, jag är privilegierad denna höst. Jag undervisar endast på måndagar och tisdagar. Dessutom läser jag en halvfarts distanskurs i teknik på lärarlyftet, där vi träffas var fjärde torsdag och fredag. Nästa träff är praktik och då ska vi b l a lära oss att svetsa - Jag ska då svetsa luckor till hundboxarna som jag håller på att bygga :-). Nu såg jag att det skulle bli regn på söndag så då får söndagen bli läsdag...

Inspirerad av Stigestads kommentar där han avslöjar att han anmält sig till Polardistans så gjorde jag detsamma i kväll. Det blir tredje starten i Polardistans och orkar jag hålla denna frekvens med träningen så kommer vi att komma till start med cirka 300 träningsmil i benen på hundarna och då blir det intressant att se vad de kan prestera. Jag kommer även denna gång att skida de 30 milen.

Annars uppehöll sig mina tankar under turen idag kring Nobels Fredspris och att Månen skulle "bombarderas" kl. 13.30, en halv timme efter det att Fredspristagaren tillkännagivits. Ett lustigt sammanträffande - Fred på Jorden och bomber på Månen... Nu var syftet med bombandet på månen att finna bevis för att där finns vatten så den värsta bomben var trots allt den som briserade i Oslo och kungjorde att Barack Obama var mottagaren av fredspriset. Jag har all respekt för Obama och stora förväntningar på vad han kan/kommer att åstadkomma. Men att ge Obama Fredspriset nu är detsamma som att ge en debutförfattare Litteraturpriset eller en doktorand Fysikpriset. Fysikpriset gick förresten till tre fysiker som gjorde sina upptäckter på 60-talet...

Äntligen...

Äntligen är årets mest uppmärksammade pris, alla kategorier utdelat - Nobelpriset i litteratur. I år gick det till Herta Müller, en tysktalande rumänska, produktiv romanförfattare och essäist vars verk skildrar den mänskliga ödeläggelsen av den rumänska diktaturen och den politiska flyktens rotlöshet.

Kände jag till henne ??? Nej! Kommer jag att läsa någon roman av henne - Ja!

Varför? - Jo, det intryck jag fått av henne då jag skummat genom Aftonbladets och Expressens förstasidesnyheter och Googlat på nätet tilltalar mig. Jag gillar både att hon strävat efter uttrycksfrihet under Ceausescudiktaturen och att hon avskedats från sitt första jobb efter studenten för att hon vägrade att samarbeta med den rumänska säkerhetspolisen - civilkurage!
Jag återkommer om ett par veckor med en recension av den bok jag läst...

Annars uppmärksammar jag denna dag med mina personliga associationer av det Fylkingska "Äntligen"...

Äntligen så är Singi med i spannet - Så nu är samtliga 11 hundar i träning...

Äntligen så har vi passerat 50 träningsmil...

Äntligen så är det mer regel än undantag att använda ullunderstället...

Dagens runda blev 23 km - Först upp till Björntjärn, en stigning på 80 höjdmeter för att sedan vända ner och ta ytterligare en klättring på 100 m til banans högsta punkt på 250 m ö h. Som vanligt så stretade Samojederna på i utmärkt tempo...
I måndagskväll kördes 17 km och igår var det samma runda på 17 km.
I morgon blir det "bara" 12km.

Inte lugnt i Mördarbacken...

Nu har jag och tre av Samojederna gjort säsongsdebut. Vi har kört barmarkstävlingar i Ludvika och Falun i klasserna BM och CM - vilket betyder Bike Män (cykel med 1 hund) och Cani-cross Män (Linlöpning med 1 hund). Båda dagarna fick Aijas löpa framför cykeln. Han startade väldigt optimistiskt på lördagen i Ludvika - det höll i ca 2 km, sedan ville han helst att husse skulle ta över pole position och det var precis då uppförsbackarna började. Vi avverkade de 4,5 km på lite drygt 15 min och kom på plats 3 av 4. Vann gjorde Patrik Hedberg med sin stortravande Alaskan Malamute på ca 11,5 min ! - strongt. Jag ger Aijas godkänt, särskilt med tanke på att vi på fredagen hade kört ett 3-milspass med 10-spannet. Av den anledningen valde jag att springa med Singi istället för Arija eller Sälka som jag också hade med till Dalarna. Singi sprang de två km framför husse - precis lagom fort för att inte riskera att spänna draglinan det minsta :-((. Här ger jag husse MVG - jag hade ingen aning att jag kunde springa så snabbt numer, 2 km på 6 min 14 sek - snacka om blodsmak... Knappt en minut efter Patrik Hedberg denna gång.

Vi övernattade hos min syster och hennes familj i Borlänge. Innan god mat och några kalla öl var vi ute och joggade 6-7 km med hundarna - Med på turen var också syrrans Samojed Teusa, kullsyskon till Arija och Aijas undan Sälka efter Sarek. Nu var samtliga hundar dragvilliga och det är ju inte så konstigt eftersom jag nästan alltid tränar dem i grupp.

På söndagen vaknade vi till ihållande regn. Det var regn/snövarning inför söndagen så jag hade tagit med mig vinterdäcken till cykeln ifall att... På med dem och iväg till Lugnets skidstadion där GävleDala med b l a Roland Stigestad och Cecila Lönnberg hade stakat utslagsgivande banor.
Direkt efter start intogs den beryktade Mördarbacken... - kolla in hur vi intar Mördarbacken på bildspelet på http://www.gavledala.sphk.se/ , jag har nummer 8 och 32. Aijas fick förnyat förtroende och trots ett bajsstopp på ca 20 sek så är vi det enda ekipage som förbättrar tiden jfrt med Ludvika trots betydligt tuffare bana och idag är vi bara knappa 2 min efter Patrik och vi tvålar till det andra Malamuteekipaget med nästan 2 min!!
Arija fick ersätta Singi och tillsammans gav vi järnet upp för Mördarbacken. Arija Sporrades av att se fotografen så jag fick en del draghjälp av henne. Tyvärr fortsatte backen ytterligare ca 50 höjdmeter efter fotografen, Arijas dragvillighet hade upphört och trots att jag försökte frammana bilder av slitande skidstjärnor för mitt inre så nog f.. tog tröttheten över hand och det blev 15 gångsteg innan vi rundade kulen och likt Torgny Mogren intog utförslöpan... Jag löpte max av min kapacitet och jag uppskattade att Arija höll undan utan att nämnvärt dra i linan. Väl i mål kunde jag glad konstatera att idag tog "gubben" och Samojeden en skalp - Vi tvålade till "junioren" Hedberg och hans Malamute med hela 4 sekunder!!! - Jag hade kunnat gå två steg till...
Extra glad blev jag då jag kom hem och fick höra att Christina och Sofia hade kört de andra hundarna 10 km.
I kväll har de fått gå den "vanliga" rundan på 17 km. Med två stopp, (ett med Fodax-snacks) gick det på snabba 1,5 timme. Christina cyklade med Singi. Jag vet att det är för tidigt, men jag är såååå imponerad av deras framfart att jag redan börjar fantisera om banketten...

Muskelvärk...

Ooooops, vilket gensvar jag har fått på bloggen. Tack för alla kommentarer, mail och telefonsamtal. Det gläder mig att ni är så lättroade... Själv fick jag en djävelusisk träningsvärk efter den flygande starten, framförallt i axel/ryggpartiet och övre delen av framsidan på låren, orsakad av att jag försökte bromsa den 160 kg tunga fyrhjulingen och det galopperande 10-spannet.

Mest har jag lidit av värken i låren, då jag varje morgon och kväll förflyttar våra 10 valpar mellan hästboxen i ladan och hundgården. Att försöka gå de dryga hundratalet metrarna med valparna hoppande runt fötterna är lönlöst. Det slutar alltid med att minst en valp hamnar under min fot.

Därför har jag utvecklat en teknik där jag fullt fokuserad memorerar sträckan vi ska förflytta oss medans jag nonchalant låter valparna dansa runt mina fötter. När jag så ser en valpfri zoon, gör jag ett ryck, för att efter fem meter påminnas om träningsvärken - biter ihop, och ruschar så snabbt jag förmår över gräsmattan och ut på grusgången då jag, utan att våga vända mig om, med risk för att förlora fokus på att hålla undan, lyssnar efter tassljuden som uppstår då valparna kommer ut i gruset. Attans vad snabba de är, alltid hack i häl... Nu gäller det att öka och samtidigt komma ihåg att ducka för den förb... dörrsektionen som "bara" är 1,80m hög. Sen vi monterat hundgårdarna har det inte gått en dag utan att jag har haft ett sår på flinten. Boxplatserna jag byggt i ladugården för hundarnas nattsömn är 1,95 m höga :-). Hittills har jag precis lyckats hålla undan för valparna och kan om träningsvärken släpper, fortsätta med denna taktik i kanske två veckor till, sen är de förmodligen för snabba.

Jag och "storhundarna" har haft två underbara turer, i går torsdag, 17 km och idag 30 km. Klarblå himmel och behaglig temperatur. Jag är imponerad av Samojederna, de håller en marschfart på ca 12km/h i en starkt kuperad terräng. I de brantaste uppförsbackarna kliver jag av och går bredvid fyrhjulingen, beredd att hoppa på ifall/när de gör ett ryck framkallat av något jag sällan hinner observera. Vi pausar ca: var fjärde km för vattenintag och idag hade vi två längre stopp. Ett vid 12 km och det andra vid 20 km, då de förutom vatten även fick en kvarts bit Fodax - själv njöt jag av kaffe och några chokladbitar. Bifogar två kort med olika paustekninker: