Kattögon...

Efter att i två veckor kört ganska hårt med Samojederna så har jag försökt att ta det lite lugnare denna vecka... Det är svårt att hålla igen med träningen då jag samtidigt vet, eller rättare sagt tror mig veta, att vi behöver samla på oss minst två hundra mil innan den sista januari - helst mellan 250-300 mil. Med den målsättningen ligger vi med våra tills nu inkörda 80 mil bra till, särskilt med tanke på att det i dag återstår ganska exakt 100 dagar till start. Snittar vi 15 km/dag eller 10mil/vecka uppnår vi träningsmålet och kommer det snö som blir liggande i skogarna runt Jonsbyn f o m årsskiftet torde vi hamna närmare 300 inlöpta mil innan start.
Vi planerar också att förlägga veckorna 53 och 1 till någon snösäker ort med ett utbrett snöskoternät i Dala-Hälsinge-Jämtlands terrängen. Har någon tips på ett billigare boende med ett vidsträckt spårsystem runt knuten så får ni gärna skicka en e-post till mailto:bielkersmils@gmail.com :-)

Så är mina planer och i teorin går det att bygga de bästa av luftslott... Jag gillar aforismer och min absoluta favorit är inte helt oväntat att - "endast döda fiskar följer strömmen". Jag har förstått att mina bekanta som inte är så väldigt insatta i draghundsporten har svårt att förstå tjusningen i att lägga ner så mycket tid och pengar på en satsning där målet endast är att komma runt banan och hinna till banketten med en trolig sista placering som följd. Kan hända att det även finns de som är draghundsintresserade som tänker detsamma, men jag tror att förståelsen bland dem som tränat och levt tätt med sina hundar är betydligt större. Har man under ett halvårstid genomfört regelbundna träningsturer, som sedan utvärderas med 3-4 dygns strapatser i fjällmiljö, där hundarna gör vad de förmår för att nå målet i Röros, är jag säker på att den tillfredsställelse som då fyller varje musher är värd varje satsad minut och krona. Skulle hundarna dessutom nå målet, övertrumfar känslan av att ha klarat det, betydelsen av hur många som gjort det innan. Så tänker i varje fall jag!

Veckans kilometerskörd blev 107 kilometer - ( vilodag, 17km, 17km, vilodag, 33km, 23km och 17km). Jag vet att jag hade planerat två vilodagar i början av veckan, -men tisdagspasset startades först kl. 22.30 på kvällen så de fick i a f vila två dagar och så fick de en vilodag i torsdags. Tisdagspasset blev det första riktigt sena passet denna säsong och lärdomen från detta pass blev att katterna syns bättre på natten än på dagen... Jag vet inte om ni någon gång har riktat en pannlampa mot en katt, men om ni gör det kommer ni att häpna över mängden ljus som återreflekteras. Jag använder mig av en Silva LX pannlampa när jag kör i mörker. Den är på 5Watt och har en räckvidd av ca 75 meter. På det avståndet lyckades jag belysa en katt och jag var övertygad om att det var vår granne som var ute på gårdsplanen med en ficklampa - så starkt var returljuset från kattens ögon/åderhinna. Hundarna fattade det betydligt tidigare än vad jag gjorde. De maxade farten och när vi kommit halvvägs mot katten fattade även jag att det inte var någon granne som var ute mitt i natten, utan en katt, eftersom den då tyckte att det var dags att fly från det anstormande hundspannet. Katten rusar in på gårdsuppfarten och hundspannet efter. Jag låser alla fyra hjulen och kanar fram på grusvägen, lyckas få ner fyrhjulingen i dikesrenen till vänster om vägen samtidigt som de tre främre hundparen står på uppfarten till höger om vägen och vägen spärras av de andra fem hundarna. Där blir vi stående klockan 22.45 på kvällen/natten. 11 hundar skäller frenetiskt efter katten och jag försöker röstvägen få kontakt med ledarduon. Det lyser i stugan så den enda trösten är att våra grannar i varje fall inte blir väckt av oss, det är heller ingen risk att de somnar... Christina som hjälpte mig sela på hundarna har hunnit in, men trots att vi bor 1,3 km från där vi står så hörs skällandet genom timmerväggarna i vårt hus och Christina förstår av ljudet att döma att något hänt och börjar klä på sig för att komma till undsättning. Efter ca tre minuter, som kändes betydligt längre, tröttnar hundarna på att skälla och kanske inser de att katten hunnit undan. Jag lyckas i alla fall återuppta kommunikationen med ledarduon och kommendera ut dem på vägen så vi kan återuppta vår träningsrunda så när Christina kommer ut för att sätta sig i bilen råder åter en kompakt tystnad i höstmörkret endast bruten av hundars andhämtning och fyrhjulings skramlande som endast jag hör.

De övriga passen har skett i gråväder i ca 5 graders temperatur. Hundarna tuffar på med en medelhastighet av ca 10-12 km/h (inkl. raststopp) beroende på distans och höjdmetrar. Det märks att de börjar tycka att vissa partier är lite enehanda så i slutet av nästa vecka får vi söka upp lite nya träningsmarker